En så kallad fanboy är någon som är så insnöad på en produkt, ett varumärke, ett företag, en person eller ett operativsystem att möjligheter till objektivitet blåsts bort. Både Android och Apple har horder av dem. Denna typ av gruppering kan leda till en teknikschism som även fanns under tidigt 90-tal då PC-användare gärna gjorde narr av Mac-användare och vice versa.

Fanboyism doftar ofta mellan- och högstadie. Kanske har det med identitet och grupptillhörighet att göra. Precis som det finns hårdrockare, punkare, emos och andra subkulturer med människor som bygger upp sin identitet kring en musikgenre har vår digitaliserade värld skapat fankulturer kring teknik.

Ett exempel på fanboyism är hur många iPhone-användare i USA blev direkt äcklade när Instagram kom till Android och hur vissa iPhone-fans avfärdar Androidmobiler som undermåliga telefoner ”för fattiga” utan någon som helst teknisk kunskap eller insikt.

Det finns rentav indelningar av fanboys inom de olika operativsystemen. En Androidfanboy kan till exempel i sin tur vara en Sony- eller Samsung-fanboy, som tycker alla andra tillverkare gör fula och värdelösa skräptelefoner. Den egna favorittillverkaren kan å andra sidan inte göra något fel. Bristerna blir istället på något magiskt vis förtjänster.

Till och med skärmstorlekar kan ha sina egna fanboys. De tycker antingen stora skärmar bara är till för gamlingar som ser dåligt eller för folk med dålig motorik och att stora skärmar är idiotiska för att de inte går ner i fickor (vilket de gör). Eller så tycker de små skärmar är till för barn och att allt under 4,5 tum är patetiskt och litet. Uttryck gärna din personliga åsikt men dra inte alla över en kam, tack.

En av mina första bekantskaper med fanboyism, även om jag förmodligen inte kände till begreppet då, var när filmen Star Wars: Episode I – The Phantom Menace släpptes 1999. Jag hade växt upp med den ursprungliga science-fictiontrilogin och spelat Star Wars-rollspelet med mina vänner otaliga timmar under låg- och mellanstadiet. Mina förväntningar var naturligtvis höga.

Som så många andra blev jag besviken. Jag tyckte det var en rätt bedrövlig rulle med kalkonvarning (midiklorianer, Jar Jar Binks, podrace – WTF?) som bjöd på några få starka scener. Jag smädade och förbannade Lucas och tyckte filmen var en skymf mot filmserien. Brittiske skådisen och manusförfattaren Simon Pegg har beskrivit filmen som den största besvikelsen i hans liv. Jag skulle inte vilja gå så långt, men jag tyckte helt enkelt inte att Phantom Menace var en värdig del av Star Wars.

En viss del av vänskapskretsen försvarade dock envist filmen. Redan innan denna ”prequel” dök upp i biosalonger hade de sagt att det helt enkelt inte kunde bli fel: inget George Lucas gjorde kunde bli dåligt. Alla har naturligtvis rätt till sin egen åsikt, men det hela handlade mer om att de var sådana Star Wars-fans att de medvetet eller undermedvetet kände att det var deras plikt att försvara filmen snarare än att de verkligen gillade den.

Deras fanboyism tillät dem inte att se klart. De var för nära för att kunna se objektivt. Vi har förmodligen alla varit fanboys under perioder av våra liv. Att vara förälskad kan nämligen göra vem som helst till en fanboy, på det allra mest positiva och underbara vis. Man kan bli ”blind av förälskelse”, se en annan människa som perfekt, sätta personen på en piedestal och till och med förtjusas av den människans brister.

Våren 2008 började mitt intresse för min besatthet av Android. Jag slukade all information jag kunde komma åt om Googles plattform, ibland i timmar varje dag. Engagemanget har fortsatt sedan dess. Men jag är samtidigt intresserad och fascinerad av andra plattformar och håller ett vaksamt öga på alternativen.

Jag använder Android för att jag tycker det är den bästa mobilplattformen just nu. Filosofin bakom systemet tilltalar mig och öppenheten och anpassningsmöjligheterna likaså. Om något ännu bättre skulle dyka upp hade jag dock inte tvekat att låta min huvudmobil köra en annan plattform.

Jag hoppas rentav att det dyker upp ett mobiloperativsystem som är bättre, smartare, öppnare och mer anpassningsbart. Bättre är alltid bättre och omväxling kan förnöja. Jag föredrar heller ingen särskild tillverkare och äger mobiler av Sony Ericsson, HTC och Samsung. Jag tror och hoppas alltså att jag trots min vurm för Android inte är någon fanboy. Men det kanske jag är?

Vad tycker ni om fanboys och vad tror ni fenomenet beror på? Anser ni att det kan vara något positivt att vara en fanboy, skulle ni kalla er själv en fanboy eller tycker ni det bara är tröttsamt med bristen på objektivitet? Lämna gärna en rad eller två och berätta.