Tråden om psykiska bekymmer

Det gäller att hitta något som funkar! Själv har jag provat terapi i flera omgångar, men det ger mig ingenting. Det beror säkerligen på vilka bekymmer man har också. Men de flesta jag pratat med är eniga om att ångest är ruskigt svårbehandlat. Har man däremot en specifik fobi för t.ex. spindlar så blir du nästan garanterat fri med KBT.

Lyrica är ju ganska nytt, men det har kommit indikationer på att den är både beroendeframkallande och kan missbrukas. Vet att den var under utredning för narkotikaklassning för ett tag sedan, men vet ej hur det blev med den saken.

Bensodiazepiner är helt fantastiska om de används på rätt sätt d.v.s. för att kapa tillfälliga ångesttoppar. Jag har själv sobril utskrivet och de hjälper mig otroligt mycket i perioder. Det har gjort att jag nu kan göra saker jag inte tidigare kunde göra p.g.a. för mycket ångest, t.ex. åka på längre resor. Eller att slippa ligga vaken en hel natt av oro innan jag t.ex. ska börja på ett nytt jobb. Man får dock passa sig så att man inte börjar missbruka dem.

 

Ingen tvekan om att det är beroendeframkallande och missbrukas. Men det är ju inte konstigt då det är en drog. Nästan alla mediciner är ju accepterade droger.

Det tycker jag är en diskussion som aldrig heller tas upp i detta sammanhang. Hur folk med psykiska problem pumpas med "medicin" som är medicinska droger helt enkelt. Många dras in i ett missbruk pga detta då många läkare när dom ser att patienten gått från att ta medicinen till att bli en missbrukare av den. Vart gränsen går är omöjlig, om det ens finns någon. För egentligen är det ju oftast så att man måste missbruka en medicin för att må bra.

Vet inte hur många människor jag sett (jobbet inom vården) som letts in i missbruk pga att läkare skrivit ut olika benzo preparat, lyrica eller ritalin mm som dom sedan slutat med då dom tycker att dom ska sluta pga att det blivit missbruk eller att dom ska trappa ner. Så slutar det med att dessa patienter börjar missbruka gatudroger, främst amfetamin för att uppnå samma effekt som främst ritalinet och ibland lyrican.

Dom pratar om Spice och andra droger, men det finns ingen som pratar om det massiva missbruk som finns i detta land av medicinska droger som är MINST lika farliga att missbruka som dess motsvarighet på gatan. Det är ingen som pratar om vilken inkörsport det är till gatudrogerna, om inte den största inkörsporten av dom alla.

Det är ingen som pekar på att läkarna måste ta ett större ansvar när det kommer till att skriva ut dessa s k mediciner.

Själv har jag egen erfarenhet av att ha missbrukat bl a lyrica och den abstinensen jag hade när jag rent ut sagt, tända av på den önskar jag ingen. Det ironiska i allt är att den kanske mest tabubelagda drogen av alla i Sverige, marijiuna är den som funkat bäst för mig. Denna harmlösa drog jämfört med ovanstående droger/mediciner är fortfarande klassat som dödsknark i Sverige av allt möjligt folk som i andra stunden stoppar i sig amfetamin (ritalin) mm utan att tänka.

 

En del mediciner är ju narkotikaklassade d.v.s. droger även i juridisk mening. Det gäller både bensodiazepiner och ritalin.

SSRI och SNRI kan nog inte kallas flr det dock. Jag har slutat med dem flera gånger och det har gått rätt smärtfritt.

Men visst existerar läkemedelsmissbruk och det är ett stort problem. Samtidigt som många har stor nytta av dessa mediciner så man måste ju dra gränsen någonstans.

 

Konstigt, jag gick i terapi pga ångest och det var inte alls svårbehandlat. Bara tidskrävande.

 

Vad har/hade du för typ av ångest? Panikångest är nog lättare än generaliserad ångest d.v.s. mer eller mindre konstant ångest utan anledning.

EDIT: Kan tipsa om att kolla in bloggen www.happyangest.se . Den drivs av två tjejer som är imponerande öppna med sina psykiska bekymmer. Jag känner igen väldigt mycket av vad de skriver. Detta är absolut inte menat som reklam. Jag känner dem inte på minsta sätt, mer än att jag är en regelbunden läsare.

 

Hade PTSD, panikångest, och generell ångest.

 

Som nån redan påpekat, tufft att starta en sån här tråd. Fördomarna är många mot psykisk ohälsa.

Detta är dock inte fördomar, vanligaste dödsorsaken bland män i 18- till 45(?)-årsåldern. Fyra till fem gånger fler än i trafiken. Kanske sätter lite perspektiv på det hela. Och så hör man 'Jag skulle aldrig orka gå hemma som du om dagarna' [outtalat; det är bättre att vara måndags- och fredagssjuk som jag]. Fan om man kunde byta liv en vecka med en sån

Sjuk(skriven) sen -99, Först diagnosen "utbränd" (jag ville att det skulle stå så hellre än "deprimerad" i sjukintyget av skam, sen depressiv och slutligen (?) Bipolär sen 2007 och det är ju en jävligt smickrande diagnos, massvis med kreativa människor är ju det, Persbrant, Robin Williams (var), ett antal Nobelpristagare, synd bara att man inte är som dem. Här är en lista över kända personer som outat sig själva som bipolära, man kan ju spekulera i mörkertalet. Jag har inte alltid varit mitt bästa här på forumet, diagnosen är ingen ursäkt, kanske en förklaring

 

Låter som du jobbat för hårt och/eller haft det dåligt på jobbet under lång tid?

 

Har erfarenheter själv men vill inte heller dela med mig. Att snacka med någon funkar. Jag trodde inte det i vansinnigt många år men det gör det verkligen. Hitta rätt person bara. Jag vet en på rak arm som bytt psykolog två gånger. Psykologen bryr sig verkligen inte. Man måste känna tillit till den person man pratar med.

Detta visar bara på hur lite du känner till om psykiska problem. Att jämföra en persons problem med en annans är orättvist mot båda parter och hjälper ingen.

 

nej jag är medveten om det då jag själv upplevde det på väldigt nära håll i nästan 2 år... jag slängde bara ur mig det där då jag precis hade läst lite om hur situationen ser ut där nere för mitt folk, människan är en svag individ tyvärr...

 

Kan inte annat än glädjas med er som lyckats bli varaktigt bättre genom psykologbehandling. För mig har det haft absolut noll effekt. Har Generaliserad ångest d.v.s. konstant oro för det mesta i vardagen. Mest är det att hålla kroppen på helspänn hela tiden som tar knäcken på mig. Det tar fruktansvärt mycket energi från allt annat man vill/måste göra.

Mediciner är helt nödvändigt för att hålla mig över ytan. Just nu äter jag Efexor, vilket hjälper klart bäst hittills. Äter även sobril emellanåt för att kapa ångesttopparna när det är som jobbigast. Har fått remiss till en expert om en vecka. Får se vad han säger om saken..

 

Tror absolut att du skulle må bra av en kombination, alltså både terapi och medicinering.
För mig gav medicin ingen effekt alls förutom att jag fick en jävla massa biverkningar av skiten. Åt det i sex år och mådde aldrig bra, bara okej som bäst. Men när jag började med terapi så kände jag ångesten lätta redan efter ett par månader.

 

Jag skyllde vid tiden allt på min arbetssituation. Den var inte bra, en anledning var att jag gjorde mig oumbärlig, en annan ledningen. Men jag har efter att tiden gått insett att det var mer än bara arbetet, egentligen hela min livssituation. Prioriteringsordningen var fel.

Kan tycka att det är märkligt att alla får samtala med psykologer om de vill. Jag har faktiskt träffat en en gång när mina minnesstörningar skulle utredas. Hon kom fram till att jag förmodligen hade Alzheimers, det var fel, ingen demenssjukdom. Det var några oroliga dagar där, den sjukdomen ser ännu dystrare ut vad gäller dödlighet, 100%-ish. Jag har samtalskontakter men det är kuratorer och sjuksköterskor, jag har ändå gått så här i 15 år så man undrar ju varför jag inte ges spetskompetensen. En fysioterapeut hade jag, hon var bra, fokuserade inte bara på samtalet utan också kroppen, avslappning, andning.

Minialzheimers kallas det visst hur som helst men är inte besläktat med Alzheimers utan en del av bipoläriteten.

Jag antar att livssituationen satte igång allt detta och så har sjukdomen utvecklats/förändrats sen dess.

 

Eller så tar man hjälp av den riktade reklamen för hjälp

Jag gratulerar dig till din sponsor! Goda kontakter är viktigt på alla plan, lite svårare inom sjukvården kanske men min fru är distriktssjuksköterska så där har man väl haft lite hjälp

 

Har undrat lite hur många som har problem från barndomen som "hjælpt till" personen att bli dålig. Att inte ha en sæker barndom/familj/hem ær fan ett helvete før ett barn som sedan kan leda till problem i høgre ålder. Så då ær det ju skitbra att barn få sitta och vænta på uppehållstillstånd och få den ångesten, något som t.o.m kan vara svårt før en vuxen att tackla.

5 år, starkt! Man har tyværr med åren kommit fram till att alkoholen enbart hjælper kortsiktigt och det ær ju många gånger man bara ser kortsiktigt, hur man ska øverleva dagen med dess prøvningar och ångest. Plus benzo och alkohol fick man ju dumt nog testat lite också, inget att rekommendera.

Lyrica ska væl vara kung før GAD. I alla fall hær, diagnos på GAD ær det enda sættet du kan få lyrica med frikortet. Och på en kostnad på ca 30 kr per dag så kan det vara riktigt schyst att ha.
Med en chans att bli lite før nærgående, går du på någon større dos av Efexor? Hade væl en større dos førra sommaren, och efexor på sommaren søg (en vanlig biverkning ær svettningar). Fan det hjælper ju inte att man kænner sig ofræsch och tvingad att duscha minst 3 gånger per dag.

Sjælvklart så ær det olika doser på olika personer och alla klarar inte allt. Fick testat Imovane en vecka, andra natten med Imovane var den bæsta sømnen jag någonsin har haft, helt sjukt skønt. Problemet blev att metallsmaken kom som biverkning . Mogadon och Stilnoct ær lite snællare saker, och ja, jag vet att nitrazepam ær allt annat æn snællt.

 

Faktiskt har jag fått lyrica utskrivet av en läkare förut. Men när jag läste om det på internet så kastade jag förpackningen i soporna och sa till läkaren att jag inte ville ha. De flesta verkar eniga om att man snabbt får tolerans mot den ångestdämpande effekten och att det dessutom är ett helvete att sluta med sedan. Låter som det gör mer problem än nytta tyckte jag. Pengar är inget problem. Jag kan lätt betala 5000 Kr/mån för något som verkligen hjälper. Men jag har inte hittat något sådant ännu.

Jag har 75 mg Efexor. Svettas klart mer men ändå hanterbart än så länge. Jag har inte primärt sömnproblem, även om jag ibland har svårt att somna p.g.a. oro. Då brukar sobril hjälpa mycket.

 

Han har inte helt fel, åkt ned till afrika och gör lite hjälparbete så garanterar jag att du kommer att se världen med helt andra ögon.
Ens egna problem har en tendens att i princip försvinna.
Har själv sett så mycket skit att jag idag är sjukt tacksam över hur bra jag har det!

Ibland behöver man lite distans för att förstå sina egna problem

För övrigt är inte medicinering en lösning, allt det gör är att mildra problemet, inget annat.

 

Sover ganska oroligt på allt, mestadels för att man har en väldans många drömmar. Inte mardrömmar utan vanliga drömmar som man sedan inte vet är verklighet eller en dröm när man vaknar.

Du har helt fel.