Det "svåraste" med det hela tror jag egentligen är att man måste våga ta det steget helt enkelt. Man vill så gärna tro att man kan reda ut sina problem själv, och visst kan man det i viss mån. Men det gäller också att kunna komma till insikten att: Nej, det här funkar inte längre. Jag behöver ha en andra åsikt, någon med en mer objektiv syn på saker än vad jag har. När jag kom till den psykolog som jag senast pratade med var jag skeptisk, bitter, less... Jag var glasklar med att jag inte räknade med att han skulle kunna hjälpa mig. Jag var där för att jag inte orkade plåga min omgivning. Han förstod det, och vi pratade aldrig om någonting jag inte ville prata om själv. Efter ett par veckor hade jag inget alls emot att gå dit och sitta och diskutera i en timme. Det kändes lättare och lättare att hantera det hela allt eftersom, faktum är att det gick såpass bra att jag inte varit i kontakt med någon inom området sedan dess. Det är väl cirka sju-åtta år sedan tror jag.. Nu har mina "problem" kommit tillbaka, men jag gör vad jag kan för att få hjälp med dom.. Måla inte upp en bild av hur du "tror" att samtalet kommer se ut, det avgör du själv där och då. Vill du inte diskutera känslor etc. Då behöver du inte göra det heller.
Last edited by a moderator: 5 jun 2017