Tråden om psykiska bekymmer

Tror vissa kan gå upp av Mirtrazapin. Svårt mäta nivåerna vad jag förstår, utan man får prova och se om det biter. Men bäst är att be att få diskutera just såna här frågor med sin distriktsläkare innan man bestämmer sig för något.

 

Om man är bipolär eller anhörig kan man få svar på rätt många frågor i Bipolära gruppen på facebook. Folk frågar om allt men väldigt många frågar om mediciner och biverkningar. Jag är själv medlem där och även admin/moderator om det spelar nån roll

 

*Tar ett djupt andetag*. Håll i hatten nu syster för detta kan bli lite långt [emoji23]

Föräldrar som faktiskt bryr sig gör inget annat än att lägga sig i. De kommer med råd, tips, förslag you name it. De vet alltid bättre, de känner alltid igen sig i just din situation.. Det är vad de säger åtminstone. Men så är det naturligtvis inte, vilket man snabbt blir varse om problemen man tampas med är tillräckligt "illa". Enligt mina erfarenheter med en mamma som är precis så som din far låter kan man lyssna och ta in det ett tag. Till en början tror man ganska naturligt att det en förälder säger ska hjälpa, och att de faktiskt vet bättre. För det är ju det man är van sedan barnsben. Men de kan bara säga att man ska "rycka upp sig" så många gånger, på så många olika sätt innan man till slut inser att allt de gör är att repetera samma saker om och om igen. Då slutar man givetvis lyssna, men man kan inte med att be dom dra åt helvete och hålla käften för om inte de finns där, vem har man då? Man ledsnar, man blir arg, man orkar inte lyssna. Det fina är att det behöver man inte heller. Så länge man är medveten om att de gör som de gör av ren och skär omtanke, då klarar man av de där bråken när de uppstår.

Jag förstår om både din pappa och du är skeptiska till eventuell medicinering om någon i er närhet har fått/haft problem med det tidigare. Men medicin är inte alltid ett måste. Jag klarade mig t.ex bättre utan, jag tyckte inte om vad de gjorde med mig. Ja det tog bort den där känslan av hopplöshet och ovilja, men det tog bort varenda annan känsla jag hade i skallen också. Och det var inte en okej trade off för mig. Jag är hellre olycklig 90% av tiden och lycklig 10% av tiden än emotionellt bedövad konstant. För att inte tala om alla andra biverkningar (illamående som pajade min aptit fullständigt t.ex.). Sen är jag knappast en expert på anti-depp då jag bara provade en sort under en månad. Men jag fick hur som helst "ordning" på mig själv utan dom till slut. Men det skedde inte på egen hand, åtminstone inte i början. Om du dock känner att det kvittar om du prövar medicinering eller inte är mitt råd följande: Gör ordentliga efterforskningar gällande psykolog, gå till flera olika om du är osäker och möjligheten finns. Skaffa dig så många olika erfarenheter och utlåtanden som helst. Du är vuxen, vill du testa mediciner så ska du naturligtvis göra det om möjligheten presenteras. Men gör det inte utan att den som skriver ut dom faktiskt är helt säker på att de "behövs". Känner du sedan att nej, det passar inte: Då slutar du ta dom och hittar någon annan att prata med och går vidare därifrån.

Se det inte som att du ska sätta dig mitt emot någon och bara fläka upp hjärtat på vid gavel och blotta allt vad du bär på. Se det istället som en möjlighet att bolla med någon. Det behöver inte ens handla om hur du mår initialt, prata om vad fan du vill. En kvalificerad och duktig psykolog tar till vara på ALLT man säger, inte bara det som handlar om hur man faktiskt mår. Det är klart att det är du själv som kan och ska hjälpa dig i slutändan, men det är inte alltid man vet hur man faktiskt ska lyckas med det. Att prata med någon kan dock i bästa fall leda till att man hittar metoder för att hantera sina problem när man har en dålig dag, vecka, månad.. Du fattar. Det är helt naturligt att man vill "blunda" för sina egna problem samtidigt som man är allt för väl medveten om vad andra brottas med, och dom kan man ju stötta hur mycket som helst samtidigt som man själv sitter hemma och "drunknar".. Det är ett stort steg att söka hjälp, det är inte ett lätt beslut att ta. Men man vet aldrig hur något faktiskt går innan man provat

Som du säkert märker av min lilla predikan är de problem du beskriver något jag själv gått och just nu går igenom än en gång. Jag försöker just nu se det hela så här:

Det kan bli bättre, men det börjar inte röra på sig förrän du själv bestämmer dig för att försöka.

 

"att den som skriver ut dom faktiskt är helt säker på att de "behövs". Känner du sedan att nej, det passar inte: Då slutar du ta dom och hittar någon annan att prata med och går vidare därifrån."

Att rekommendera någon att sluta ta Psykofarmaka är ju bara fel. Felaktig avslutning utan nedtrappning kan utlösa psykoser, manier och i förlängningen vara dödligt. Sånt ska alltid göras i samråd med sin läkare.

 

Ursäkta, jag formulerade det stycket oerhört slarvigt. Dumt av mig :/ Jag själv tog tabletter i högst två månader och biverkningarna var för min del värre än de "positiva" effekterna. Jag är ärligt talat inte ens säker på hur potenta de jag fick utskrivna faktiskt var...

Tar man tabletterna under en längre period ska man naturligtvis inte sluta tvärt. Jag gjorde det utan problem, men då tog jag som sagt bara ett preparat under en kort tid.

 

En del mediciner trappas upp under väldigt lång tid kan tyckas, flera månader, samma med utsättning. Kanske är de mer "potenta". Jag har ätit psykofarmaka sen -99. Har varit med om flera felaktiga utsättningar, bl.a annat efter intox där mediciner avslutats tvärt och det har varit väldigt påfrestande.

Men jag är som jag nämnt tidigare medlem i en grupp på facebook, 2100 medlemmar. Det finns ett fåtal som anser sig klara sig utan medicinering. Det finns också de som trodde sig klara sig utan medicinering men gått in i psykoser osv. och påbörjat medicinering igen. Och så finns det majoriteten som anser att medicin behövs och att alla ska tala med sin läkare om den.

I ditt fall tror jag du inte gav medicinering en chans. Det finns olika mediciner att prova. 1-2 månader är i mina ögon en alldeles för kort utvärdering. -07 fick jag min diagnos och för 2-3 år sen började vi få ordning på mig. Vi filar fortfarande på doser och mediciner. Psykofarmaka är inte som annan medicin. Det kan ta lång tid innan man märker nån skillnad, det som först märks är nog biverkningarna.

Jag har tyvärr alldeles för stor erfarenhet i detta ämne.

 

@Avarell_Dalton Ja, du verkar onekligen mer kunnig än vad jag är vad gäller mediciner den saken är glasklar. Att 1-2 månader är för kort tid blev jag också varse men det var långt i efterhand, jag har inte ägnat det många tankar sedan dess. Mina bekymmer har legat lågt i många år fram tills alldeles nyligen så vart det bär hän denna gång vet jag inte än. Ska få komma i kontakt med en psykoterapeut någon gång i framtiden så får jag se. Jag har gott om erfarenhet av att leva med och bearbeta ångest/depression och dylikt men att uttala sig om hur man ska göra med mediciner var som sagt dumt av mig. Det blir lätt så att man haspar ur sig något utan att tänka till helt ordentligt när man vill vara hjälpsam. Åtminstone för min del

 

Kunnig och kunnig. Just det där med medicinering och att pilla med den själv har jag lärt mig i fb-gruppen att man inte "uppmanar till". Framför allt pga att man sett folk må riktigt riktigt dåligt. Då fattas det riktigt dåliga beslut. Så vi är lite vaksamma på ogenomtänkta medicindiskussioner.

Nu är jag inte speciellt bra på depressioner även om jag medicinerades för det i åtta år men det jag vet är ju att väldigt många människor går igenom en depression någon gång i livet. Kanske, eller förhoppningsvis snarare, utvecklas det inte till något värre än det du hittills gått igenom.

Att du ska ta professionell hjälp ser jag som självklart om du märker att egna åtgärder inte hjälper, dra ned på festande, minska press från arbete, skola, familj, sig själv. Allt sånt.

Jag fick klargjort att man ska ta sina meds alternativt kontakta sjukvården. Du fick lite stryk av det men det var viktigare att det kom fram. Hade du inte sagt det det du gjorde hade det ju inte det så tack