Intressant med alla LTE-bandsdiskussioner. Jag kan bara konstatera att min Max fungerar utmärkt bra med de band den har och vid inget tillfälle har jag varit med om några problem som kan härledas till dess radiokonfiguration. Det är inte en "dumbphone" med GSM900 där avsaknad av GSM1900 innebär att enheten är helt oanvändbar. Det är trots allt en liten dator med GSM, GPRS, EDGE, UMTS, HSDPA, HSPA+, LTE under locket för att inte tala om WiFi så vi talar ju inte riktigt om ett "av-påläge" där det är tal om "stödjer band X=fungerar" respektive "saknar stöd för band X=oanvändbar och icke-fungerande".
Att sitta och diskutera Mi Max utifrån LTE-radion tycker jag är lite missvisande. Det beror mycket på att vi är förbi stadiet där vi hade "mobiltelefoner" à la GF388 och där primärfunktionen var att ringa och SMSa via traditionell kretskopplad 2G-telefoni. Nu är det dock andra tider och funktionen "ringa" kan med fördel utföras över ett stort antal olika nätverkstyper och med IP-lösningar. Detta innebär följaktligen att frågan om "band X" behöver nyanseras.
Oavsett LTE-radions beskaffenhet är Maxen den hittills bästa stora phableten som anlänt på den här sidan Xperia Z Ultra. Jag kommer inte riktigt på en konkurrent som prickar av alla boxar lika bra. Därmed inte sagt att Maxen är den tekniskt mest avancerade enheten som någonsin skapats eller att det inte skulle gå att förbättra eller lägga till något - men den är svårslagen helhetsmässigt sätt.
D.v.s kombinationen av hårdvara och mjukvara samt utvecklarstöd leder till en enhet som är ypperlig som handdator. En LTE-radio kan inte kompensera hård/mjukvarumässiga brister såsom långsam CPU, liten skärm, begränsat RAM, låst bootloader, kraftigt modifierat Android som inte kan bytas ut p.g.a olika låsningar och begränsningar, brist på utveckling etc.
Orsaken är enkel: En mindre skärm, begränsad och kraftigt modifierad Androidversion, lite RAM och långsam CPU etc påverkar funktionaliteten negativt och gör att enheten börjar sätta begränsningar för hur bra den utför saker. Det är som med datorer. En långsam dator med 100 Mbit/s-lina hoppar jag över till förmån för en snabb sak med 20 Mbit/s-lina. Idealet är självfallet båda men går det av olika skäl inte att kombinera blir det till att prioritera och då går hårdvaran först samt mjukvaran.
Edit: Med
Telenor HSPA+ når jag nedladdningshastigheter på ungefär 16-20 Mbit/s. Även om snabbare linor är trevligt har jag inte upplevt några problem med hastigheten (det är avsevärt snabbare än när jag satt med ADSL från BoStream och BBB en gång i tiden). YouTube i 1080p och allt fungerar perfekt.
Även om jag mätt upp 67 Mbit/s med Fido LTE via SpeedTest med Maxen är det inte så att jag är beredd att kompromissa med enhetsvalet "bara för att få band X". Hade vi däremot talat 1998 och det handlat om att korsa Atlanten med mobilen skulle läget vara ett annat eftersom avsaknad av 1900 inneburit total oförmåga att fungera. Så är dock inte fallet med fick/handdatorer 2017. Framförallt inte när man kör IP-telefoni.
Jag använder alltid WiFi så fort det finns och har Taskerprofiler som automatiskt stänger av mobilradion när anslutning till det förstnämnda sker. I byggnader tycker jag det är naturligt att ansluta till WiFi snarare än att försöka förlita sig på något mobilnät.
Skulle det uppstå en total nödsituation, d.v.s täckning är endast tillgängligt på något "obskyrt" LTE-band och ingen enhet med intressant hård/mjukvara med stöd för nämnda band existerar på marknaden kör jag tveklöst med en MiFi eller skaffar en burner som får agera modem.
Hittills har jag helt enkelt inte råkat ut för sådana nödlägen, d.v.s att jag inte har någon Internetuppkoppling på enheten p.g.a att den saknar band X.
Click to expand...
Registrera ett konto hos Sveriges trevligaste techcommunity!Stäng notis