Vi på Swedroid och många av våra läsare älskar gediget byggda telefoner med metallchassin, allra helst telefoner med en så kallad unibodykonstruktion. Den svala heltäckande metallen känns härlig i handen och ger telefonen en premiumkänsla, en känsla av lyx, som kort sagt är svårslagen.

Länge har just detta, metallkonstruktionen, varit HTC:s paradgren. Den smått ikoniska HTC One M7 var exempelvis ett underverk av byggkvalité och premiumkänsla och fick de flesta av dåtidens konkurrerande modeller från exempelvis Samsung och LG att kännas ”plastiga”.

I recensioner och i media rent allmänt hyllas telefoner tillverkade av lättmetall nästan unisont som en slags förebild för hur alla telefoner bör vara. Även vi på Swedroid gör oss regelbundet skyldiga till detta; vi förtrollas av hur härlig en välkonstruerad lättmetalltelefon upplevs och vi lyfter i recension efter recension fram en lättmetallkonstruktion som en mycket viktig grundpelare för en modern smartphone av toppklass.

Tillverkarna har under de gångna åren naturligtvis noterat detta, noterat medias näst intill samstämmiga hyllning av lättmetalltelefoner, och som en konsekvens av detta ser vi nu fler och fler tillverkare bygga telefoner med unibodykonstruktion av aluminium.

Bra!, kan tyckas, men samtidigt känner vi oss tvungna att fråga oss om det kanske håller på att gå lite överstyr, att tillverkarnas olika modeller håller på att förlora sin identitet på grund av att allt fler bygger på en till det yttre nästan identisk grundkonstruktion.

Apple har gjort det med iPhone de senaste åren, Huawei har sedan ett par år tillbaka tillverkat lättmetalltelefoner och likaså har en rad telefoner från olika kinesiska tillverkare fått eminenta metallskal. Nu senast frångick OnePlus sin traditionsenliga (om man nu kan kalla det traditionsenligt efter bott två år på marknaden) och högst unika design/konstruktion med ett grovtexturerat gummibehandlat plastbakstycke och släppte OnePlus 3 med ett läckert, men lite identitetslöst, unibodyskal i lättmetall.

Så vad är problemet? De känns alla nästan exakt likadana i handen, de håller i våra ögon och framförallt i våra händer på att förlora sin identitet, sin ”personlighet”.

I ett blindtest får vi problem att skilja en telefon från en annan. En OnePlus 3 känns som en iPhone som känns som en HTC som känns som en Huawei, och så vidare. Därutöver är designen ofta tämligen snarlik och på avstånd eller vid en hastig anblick kan även ett tränat öga få problem med att med bestämdhet kunna identifiera en telefon, eller skilja två telefoner åt.

Identifieringsprocessen tvingas allt som oftast ned till en detaljnivå där teknikaliteter som placering och utformning av exempelvis fingeravtrycksläsare eller kameralins kan utgöra de största skillnaderna två modeller emellan, såvida de inte säljs med tämligen unika färgalternativ eller om man lyckas urskilja tillverkarens logotyp.

Vi är kluvna. Samtidigt som vi fortfarande dreglar som jollrande små blöjbarn över telefoner med exklusiva metallchassin så kommer vi också på oss själva med att sakna unika formspråk, unik design och annorlunda materialval.

Inte alla tillverkare har fallit helt och hållet till föga för metallhetsen. Sony kör tappert vidare med sin numera ganska åldersstigna grunddesign för Xperia-serien och Samsung tycks för tillfället främst fokusera på att kombinera glas och metall.

Inte alla tycker av naturliga skäl om vare sig Sonys eller Samsungs design, men de är åtminstone skapligt säregna både rent visuellt och hur de känns då man håller dem i handen. De har (fortfarande) en egen identitet.

Frågan vi ställer oss, och er, är; går vi en identitetslös telefonframtid till mötes, eller kommer den likriktade metalltrenden så småningom ge vika och återigen bana väg för mer karaktär, mer särpräglad design och mer vågade materialval?