Jag, och näst intill alla andra androidfantaster, föredrar Android i dess allra renaste form. Eller åtminstone en minimalistisk vidareutveckling av Android i dess grundutförande. Fler funktioner, visst, men endast då de verkligen tillför något konkret och av väsentlig nytta, och utan att någonsin leda till bloat. Det vill säga raka motsatsen till i princip alla tillverkares Android-gränssnitt, som med mycket få undantag är dränkta i appar och funktioner som en majoritet sällan eller aldrig använder.

De häftiga funktionerna finns där för att tillverkaren skall kunna skryta i käcka reklamfilmer där en ny och trendig finess som skriker ”Hollywoodfilm” demonstreras i en helt orealistisk och kraftigt redigerad video. Vad som inte visas är hur trögt det ofta går, att funktionen bara fungerar i ytterst begränsade scenarion och sammanhang. Eller helt enkelt inte fungerar som tänkt, överhuvudtaget.

När Nokia under Mobile World Congress kungjorde sina planer på att lansera en ny flotta telefoner med en helt ren Androidversion under skalet, en satsning som Nokia kallar ”PureDroid”, blev jag minst sagt exalterad. Inte bara skulle telefonerna levereras med den i dagsläget senaste eller snudd på senaste Androidversioner, utan Nokia ämnar även hålla Android uppdaterat med månatliga säkerhetsuppdateringar.

Nokia har med ”PureDroid” i princip kort sagt åtagit sig det ansenligt utmanande uppdraget att på egen hand delvis ersätta den till synes, sedan lanseringen av Google-telefonerna Pixel och Pixel XL, nedlagda Nexus-serien. Jag kan inte sätta ord på hur mycket jag respekterar Nokia för detta.

Nästan omedelbart efter att glädjeruset över Nokias satsning hade lagt sig sänkte sig dock en grådassig reality check över mig som en våt filt. Vi har ju sett det här förut. Tillverkare som säger sig vilja och kunna leverera Android i dess allra renaste och ädlaste form, utan en massa bloat, och därtill leverera regelbundna och aktuella uppdateringar. Och de har alla misslyckats, eller endast lyckats under en begränsad tid och med någon enstaka modell som sedan aldrig fick en uppföljare. Till det senaste exemplet hör Motorola som haft problem med att leverera Nougat på utsatt tid.

Det närmaste vi kanske kommer i skrivande stund är den BBK Electronics-ägda tillverkaren OnePlus, som med sitt Oxygen OS-gränssnitt endast avviker marginellt (nåja) från Android i dess grundutförande. Problemet är bara att även med de till synes ansenliga resurserna som OnePlus besitter lyckas de inte heller hålla takten, utan släpar fortfarande efter Nexus- och Pixel-telefonerna med flera månader.

Den våta filten som vägrar släppa sitt deprimerande grepp om mig frågar vad Nokia egentligen har för realistiska möjligheter att lyckas där alla andra, Nexus- och Pixel-telefonerna undantaget, har misslyckats? Få saker har efter Nokias MWC-presentation i år satt ett större leende på mina läppar och det finns just nu inget jag hellre vill i Android-världen än att Nokia skall inte bara lyckas utan även nå en framgång stor nog för att det skall fungera i längden. Sen kom den där förbannade våta filten och förstörde allt.

Jag är skeptisk, men hoppas att jag har fel.