Recension:Minitest av Chromecast Ultra

Postat:
22:33 - 2016-11-08
Skribent:
| Swedroid-redaktionen
Kommentarer:
48

Sommaren 2013 presenterade Google, under ett event i San Francisco, en för sökjätten helt ny produkt: Chromecast, en slags mediaenhet som förvandlar vilken vanlig TV-apparat med en HDMI-port som helst till en media-TV, inte olikt en smart TV, som fjärrstyrs via en telefon, platta eller dator.

Mottagandet bland teknikskribenter och konsumenter var en blandning av förtjusning och ointresse. Problemet vid lansering var kanske främst att utbudet (och därmed nyttan) av en Chromecast var begränsat, men samtidigt valde många att genast slå till ändå tack vare en attraktiv prislapp om 35 amerikanska dollar (390 kronor i Sverige) och vetskapen om att användbarheten med tiden sannolikt skulle breddas.

Mot slutet av 2016 har turen kommit till den tredje generationen Chromecast, kallad Chromecast Ultra. Ultra bjuder på ett par för vissa konsumenter mycket viktiga förbättringar jämfört med fjolårets Chromecast: stöd för 4K-/UHD-video samt stöd direkt ur kartongen för uppkoppling via Ethernet-kabel och inte bara Wi-Fi som tidigare Chromecast-enheter. Olyckligtvis har prislappen i och med dessa förbättringar ökat till det dubbla; 780 kronor.

Vi beställde en Ultra så snart den lanserades på Googles butik, och nu är enheten äntligen här. Nedan följer våra intryck av och synpunkter på Chromecast Ultra.

google-chromecast-ultra-09


Kartongen är högkvalitativ och robust, precis som för Google Pixel-duon och för Google Home. Vi får intrycket av att Google medvetet har förbättrat uppackningsupplevelsen för årets uppsättning produkter – kanske för att på något vis avspegla det betydligt högre priset för Pixel-duon och Chromecast Ultra. Oavsett vilket är kartongen även för Ultra tämligen premiumbetonad, men utan att gå till överdrift.

Även Chromecast Ultra i sig, en svart ”puck” av högblank plast med ett matt texturerat G tjusigt infogat, håller en lite högre premiumkänsla än tidigare Chromecast. Enheten har dessutom vuxit en del jämfört med Chromecast 2015 – cirka sju millimeter större diameter och någon millimeter tjockare – sannolikt en nödvändighet för att rymma den kraftigare hårdvaran.

Som förut finner vi på enheten en decimeterlång fastmonterad HDMI-kabel, men som i Ultra till skillnad från tidigare Chromecast är av HDMI 2.0-standard för att kunna leverera 4K-video med HDR-stöd.

På den svarta strömadaptern (5 V och 1 A), som även den är större än förut, finner vi utöver en fastmonterad micro-USB-kabel på cirka 180 centimeter även en Ethernet-port (RJ45) för de som föredrar att strömma video via kabel.

google-chromecast-ultra-setup
Att installera nya Chromecast Ultra är i princip identiskt med fjolårsmodellen, även om appen man använder numera heter Home istället för Chromecast och sedermera Google Cast. Det hela är en simpel process, som illustreras av skärmdumparna ovan, och eventuella mjukvaruuppdateringar sker i bakgrunden medan man färdigställer installationen.

Efter att mjukvaruuppdateringen färdigställs startar Ultra om automatiskt, två gånger i vårt fall, men vi kunde detta till trots ändå fortsätta installationsprocessen på telefonen. När allt är klart ser vi ingen som helst skillnad jämfört med fjolårets Chromecast. Allt är sig likt.

Ultra är till skillnad från Chromecast 2015 och Chromecast 2013 som kort och gott bara listades som ”Chromecast” döpt till ”Chromecast Ultra” i programvaran. Vi kan förvisso döpa om enheten till vad vi vill, men den identifierar sig själv, i exempelvis appen Home, utöver namnet vi har gett den även som ”Chromecast Ultra”.

google-chromecast-ultra-13
Kabelburen överföring kan i många fall vara en ren nödvändighet, då långt ifrån alla Wi-Fi-hemnätverk klarar av att konstant och pålitligt leverera dataflöden om allra minst 20 Mbit/s, vilket i regel är vad som krävs för pålitligt strömmad 4K-video via exempelvis Netflix. Inte minst om det är många i hemmet som delar på samma Wi-Fi-uppkoppling.

Wi-Fi-uppkoppling sker som i fjolårsmodellen i 802.11 b, g, n och ac och i såväl 2,4 som 5 GHz. Årets modell är alltså till synes inte snabbare än fjolårsmodellen via Wi-Fi, och vi kan heller inte se någon uppenbar förbättring vid ett test där vi mäter upp tiden för att starta uppspelning av en tung videofil på det lokala nätverket. Chromecast Ultra och Chromecast 2015 behöver båda cirka 2,5 sekunder för att buffra och starta uppspelning en videofil med ett dataflöde på runt 15-20 Mbit/s.

Kopplar vi istället upp Ultra via Ethernet-kabel så noterar vi en lägre buffringstid för samma videofil, med ett genomsnitt på på cirka 1,5 sekunder. Inte riktigt en halvering, men inte heller långt ifrån.

Då vi själva saknar en 4K-TV att testa 4K-uppspelning på tvingades vi uppsöka en vän som vänligen nog lät oss leka med hennes TV i ett par timmar. Olyckligtvis visade det sig snabbt att hennes Wi-Fi-nätverk inte var snabbt nog för någon form av videoströmning över 20 Mbit/s, kanske beroende på att hennes hemnätverk endast är kompatibelt med n-protokollet och inte den snabbare varianten 802.11ac.

Kabelburet fungerade däremot uppspelning av 4K-video helt och hållet utan problem: Ultra tuggade i sig alla filer vi testade, upp till 65 Mbit/s som var den mest krävande videofilen vi vid testtillfället hade att tillgå, utan några som helst problem med frame drops eller videoflyt ens vis snabba svepande sekvenser eller då det var osedvanligt intensiva scener.

Vi vet efter detta alltså att Ultra absolut är kraftfull nog för att spela upp 4K-video utan några problem, så länge man använder Ethernet-porten. Men är en Wi-Fi-uppkoppling snabb nog för riktigt tunga 4K-videor?

Väl hemma valde vi att testa samma uppsättning videoklipp över vårt 802.11ac-nätverk (genom en TP-Link Archer C3150) för att se om det överhuvudtaget är möjligt att spela upp videoklipp med en bitrate på upp till 65 Mbit/s – även om videoklippen i det här fallet sedan skalas ned till 1080p så snart de de når fram till TV-apparaten.

Svaret är kort sagt nej. Vi lyckades inte hur vi än testade olika frekvensband och kanaler att få något högre än 40 Mbit/s att spela upp pålitligt och utan sporadisk buffring. 40 Mbit/s är för all del mer än nog för strömmad 4K-video genom sajter som Netflix eller för att spela upp 4K-inspelningar från telefoner, men det är inte nog för många nedladdade 4K-filer som jämfört med strömmad video och telefoninspelningar har ett betydligt högre dataflöde.

Noteras bör att 40 Mbit/s som maximalt pålitligt flöde genom Chromecast Ultra är betydligt högre än de dryga 25 Mbit/s som vi på samma nätverk mätte upp som absolut max för fjolårets Chromecast.

Även om dessa två pjäser på pappret alltså har samma Wi-Fi-stöd (802.11ac och 5 GHz)så är Ultra alltså den klart snabbare av de tu i praktiken. Så länge vi inte bara talar om buffringstid vid uppstart av filmer i 20 Mbit/s-klassen, i vilket fall det i våra kortare test är mer eller mindre ett dött lopp enheterna emellan.

Summering
Sammanfattningsvis är Chromecast Ultra precis vad den utger sig för att vara – en Chromecast som kan spela upp 4K-video utan problem. Så länge man använder kabelburen överföring eller endast avser se på 4K-filmer och -serier genom strömmade videotjänster som Netflix, vill säga.

Avser man däremot att se lokalt lagrade filmer eller serier med 4K-upplösning och hög bitrate så är kabelburen överföring enligt vår uppfattning mer eller mindre nödvändig. Wi-Fi är helt enkelt inte snabbt nog. Detta, kabeltvånget, innebär att Ultra blir betydligt mindre portabel (vi tar ofta med oss en Chromecast på resor och till vänner) och det innebär därtill en enligt vår uppfattning tämligen enerverande kabeldragning.

Chromecast Ultra gör det den marknadsförs för men den riktar sig till en väldigt specifik kundgrupp som inte bara kräver 4K-video utan som även inte har något emot kabeldragning till alla rum där en 4K-TV med en Chromecast Ultra kan tänkas finnas. Vi tvivlar på att den här kundgruppen i dagsläget är speciellt stor, och vi ser därför en ganska begränsad nytta med den ganska dyra Chromecast Ultra.

I alla andra fall rekommenderar vi istället den utmärkta fjolårsmodellen Chromecast 2015, som förvisso saknar 4K-stöd och en Ethernet-port, men som kostar hälften så mycket och gör det mesta lika bra som det dyrare syskonet.

[P_REVIEW post_id=144592 visual=’full’]