Recension:Test av Google Pixel 2 XL

Postat:
21:41 - 2017-11-15
Skribent:
| Swedroid-redaktionen
Kommentarer:
27

2017 börjar nu lida mot sitt slut och i vanlig ordning har vi sett en rad nya och viktiga telefoner lanseras under hösten. Bland annat ser vi Samsung som släpper Note under hösten, Apple presenterar sina nya telefoner, OnePlus presenterar sin T-uppdatering, LG släpper sitt V-flaggskepp och Google lanserar sin vana trogen sina telefoner.

Google har presenterar sina telefoner under hösten och vintern ända sedan 2008 då Android Dev Phone 1 först dök upp, och i år är det alltså den tionde generationen Google-telefoner som lanseras, i form av Pixel 2 och Pixel 2 XL. Pixel-serien är närmast att betrakta som en mer konsumentorienterad uppföljare till den ikoniska Nexus-serien, och en serie telefoner där Google i motsats till Nexus-serien har tagit mer kontroll över hårdvaran och dessutom putsat Android för att göra mjukvaran och gränssnittet lite mer polerat.

I den här recensionen sätter vi ivrigt tänderna i den större av de tu telefonerna, Pixel 2 XL, för att bilda oss en gedigen uppfattning om hur väl Google har lyckats i år.

Specifikationer

Specifikationer Google Pixel 2 XL
ReleasedatumHösten 2017
Processor2,35GHz octa-core
PlattformQualcomm Snapdragon 835 64-bit
GrafikkretsAdreno 540
RAM-minne4GB
Inbyggt minne64/128GB / ingen plats för minneskort
Skärm6" / QHD+ - 1440x2880 pixlar / 537PPI
SkärmtypP-OLED / 18:9 / 92,9 cm² / ~76,7% av fronten
Kamera12MP
Främre kamera8MP
Vikt175g
Höjd, bredd, djup157,9 x 76,7 x 7,9mm
Batteri3520mAh
KommunikationUSB Type-C 3.1, Bluetooth 5.0, Wi-Fi 802.11 a/b/g/n/ac, dual-band, Wi-Fi Direct, DLNA, hotspot
SensorerGPS+GLONASS, accelerometer, gyro, magnetometer, barometer, närhetssensor, fingeravtrycksläsare
FM-radio / NFCNej / Ja
NätverkFyrbands GSM / HSDPA / LTE-A
IP-klassningIP67
Övrig infoSaknar 3,5mm jack. Tryckkänslig ram. Framåtriktade stereohögtalare. Kameran har mjukvarubaserat porträttläge med bokeh-effekter. Får uppdateringar till nya Androidversioner i tre år.
Mer infoMer info om Google Pixel 2 XL på Androidenheter.se

Årets Pixel XL har fått en trendriktig skärm med ett mer utdraget bildförhållande än det mer traditionella 16:9-skärmarna som har varit standard de senaste 6–7 åren. Vi har sett dessa utdragna skärmar i bland annat Samsungs S8-duo, i LG G6 och i Essential Phone PH-1. Google sällar sig med Pixel 2 XL till den här skaran, och gör det med en skärm med exakt samma bildförhållande som LG G6, på 18:9 (2:1).

Skärmen som är tillverkad av LG är av P-OLED-typ, mäter 6 tum på diagonalen och har en upplösning på utmärkta 1 440 x 2 880 pixlar, vilket resulterar i en pixeltäthet om 538 PPI. Under skalet finner vi Qualcomms vid det här laget väl beprövade åttakärniga flaggskeppschipp Snapdragon 835, 4 GB LPDDR4x-RAM, grafikkretsen Adreno 540 och 64 eller 128 GB lagringsutrymme av UFS 2.1-typ. Vårt recensionsexemplar är 64 GB-modellen, i svart färg (”Just Black”). Telefonen säljs även i en vit version med svart front och svart kameraglas.

Även om skärmen har ett trendriktigt utdraget format så har Google inte följt trenden med dubbelkameror, utan vi bjuds istället på en mer traditionell enkelkamerakonfiguration på baksidan. Huvudkameran är på 12 megapixlar och den frontriktade kameran är på 8 megapixlar.

Noterbart är att Pixel 2 XL saknar ett 3,5-millimeteruttag för anslutning av externa ljudenheter, som hörlurar, något som vi vet retar väldigt många. Vi har alltså förlorat hörlursutgången, men i år har Google som kompensation bockat av två av de mest efterfrågade egenskaperna som företrädaren Pixel XL saknade: vattenresistens (IP67) och frontriktade stereohögtalare.

Yttermåtten är 157,9 x 76,7 x 7,9 millimeter och Pixel 2 XL är därmed aningen större än fjolårsmodellen på höjd och bredd, men samtidigt aningen tunnare. Vikten uppges vara 175 gram, 7 gram mer än fjolårsmodellen, men våra två brevvågar skakar på huvudet och säger båda 172 gram. Oavsett vilket är det svårt att känna någon skillnad i handen då vi bollar fram och tillbaka mellan Pixel 2 XL och Pixel XL. Storlek och vikt är ytterst snarlika. Batteriet har i Pixel 2 XL vuxit med 70 mAh och är nu på 3 520 mAh.

Mjukvaran består av Android 8.0 Oreo med september månads säkerhetsuppdatering direkt ur kartong. Detta är snudd på en helt ren Androidversion, men Google har sin vana trogen gett Pixel-telefonerna en rad mindre putsningar, förbättringar och utökad funktionalitet. Google har inte gett Pixel-gränssnittet ett officiellt namn, men vi brukar för enkelhetens skull kalla det ”Pixel UI”.

I kartongen



Google levererar Pixel 2 XL i en Google-typisk mestadels vit kartong som upplevs robust och kvalitativ, dock ej ”lyxig”. Google föredrar kvalitativ enkelhet före prålig lyx, och detta gäller även kartongen. Då locket lyfts av möts vi av telefonen i ett fack för sig allra längst upp, inslagen i skyddsplast. Nedan telefonen finner vi en mindre ask innehållande dokumentation i form av en snabbstartguide, säkerhets- och miljöinformation samt ett metallstift för utmatning av SIM-kortsläden.

Nedan dokumentationsasken återfinner vi en USB till USB Typ C-adapter, en USB Typ C till 3,5-millimeteradapter och en strax under meterlång USB-kabel med USB Typ C-kontakter i båda ändarna. I en separat ask hittar vi laddadaptern på 18W (5V och 3A samt 9V och 2A). Alla tillbehör är vita till färgen.

Vi finner följande i kartongen:

  • Google Pixel 2 XL (Svart, ”Just Black”, 64 GB)
  • Laddadapter (vit, snabbladdare, max 18W)
  • USB-kabel (Typ C till USB, vit, cirka 1 meter lång)
  • USB-adapter (vit, USB Typ C till USB)
  • USB Typ C till 3,5 mm-adapter (vit, cirka 8 cm lång)
  • SIM-stift för utmatning av SIM-släden
  • Dokumentation i form av snabbstartguide och produktinformation

Vårt recensionsexemplar är av nordamerikansk typ och vi kan inte med säkerhet veta om de europeiska exemplaren, utöver en europeisk laddare, har exakt samma kartonginnehåll som vårt amerikanska exemplar. Vi misstänker att så är fallet, då detta är Google, men den som vill veta med säkerhet bör kontakta Google eller aktuell återförsäljare innan ett eventuellt köp.

Konstruktion, knappar, sensorer, anslutningar och trådlöst



Google har anlitat den sydkoreanska tillverkaren LG för att bygga Pixel 2 XL, medan HTC står för det mindre syskonet Pixel 2. Pixel 2 XL består huvudsakligen av en så kallad unibodykonstruktion av lättmetall, ytbehandlad med ett lager lätt gummiaktig plast som ger ett mycket bra grepp jämfört med anodiserad aluminium som så många konkurrenter, och fjolårets Pixel XL.

Pixel 2 XL ligger bra i handen, framför allt tack vare den mjuka ytbehandlingen, men den upplevs samtidigt som onödigt stor på bredden i relation till skärmens storlek. Faktum är att ramen runt skärmen längs med de två långsidorna har vuxit en del i jämförelse med fjolårsmodellen, vilket känns som ett steg i fel riktning i en era då trenden är den rakt motsatta.

Ovan och nedan skärmen har Google och LG dock, trots stereohögtalare (fist pump), lyckats krympa den döda ytan en hel del. Totalt sett har skärm kontra frontyta-kvoten ökat i årets modell, från strax över 71 % i Pixel XL till nästan 77 % i Pixel 2 XL. Bra, men vi hade hoppats på klart tunnare ramar, åtminstone på långsidorna.

Fronten består som sig bör av ett enda stycke heltäckande glas (Gorilla Glass 5) som utmed de fyra sidorna är mjukt fasad och nästan upplevs smälta ihop med metallchassit. Precis som på fjolårets Pixel-duo finner vi på baksidans övre del ett glasstycke i vilket vi finner kameralins, LED-blixt och laserautofokusen, men det har i år krympts med cirka 40% på höjden.

Fingeravtrycksläsaren är i årets modeller på grund av det mindre glasstycket inte längre placerade inuti glasstycket, utan i metallchassit strax nedan glaset, men placeringen är precis som förra året perfekt och vårt pekfinger faller naturligt på fingeravtrycksläsaren varje gång vi plockar upp telefonen. För övrigt är fingeravtrycksläsaren sannolikt den snabbaste och mest exakta vi någonsin har upplevt, och är mycket snabb och enkel att programmera.

Telefonen är som sig bör med ett unibodychassi av metall mycket vridstyv då den utsätts för tämligen brysk behandling. Telefonens sidor är relativt behagligt utformade för bekvämlighet i handen, men är inte riktigt lika mjukt rundad som exempelvis fjolårets Pixel XL.

Telefonens vänstra långsida är helt slät sånär som på en öppning för SIM-kortsläden placerad högt upp på långsidan. Den högra långsidan inhyser uppifrån och ned strömknapp samt volymknapp. Båda knapparna sticker ut lagom mycket från metallchassit för att vara enkla att finna i blindo, och bjuder på ett acceptabelt motstånd och tydlig klickkänsla. Strömknappen är till skillnad från volymknappen tillverkad av plast. Inte för att det spelar någon praktisk roll, men vi vet att somliga är metallfanatiker, så det är värt att nämna.

Varken i telefonens huvudände eller fotände finner vi en 3,5-millimeterport, av det enkla skälet att Google, trots att de förra året gjorde sig lustiga över Apples beslut att göra sig av med hörlursjacket i iPhone 7, har följt i Apples fotsteg och fimpat det. Vi ogillar detta, men vi har insett att det bara är att vänja sig; precis som utbytbara batterier är 3,5-millimeterporten sannolikt ett minne blott i en betydande majoritet av alla telefoner inom några få år. I telefonens huvudände hittar vi endast en perforering för en sekundär mikrofon, och i fotänden finner vi blott USB Typ C-porten, centralt placerad.

På fronten finner vi till vår stora glädje, som nämnt ovan, frontriktade stereohögtalare. En placerad ovan skärmen och en nedan skärmen. Den nedre högtalaröppningen inhyser även samtalsmikrofonen. Strax till vänster om den övre högtalaröppningen, som naturligtvis även fungerar som samtalshögtalare, sitter den frontriktade kameralinsen, strax nedan högtalaren finner vi ljus- och närhetssensorerna, och längst ut till höger sitter en flerfärgs-LED för aviseringar (som tyvärr är inaktiverad i telefonens inställningar i dess grundkonfiguration).

Storleksjämförelse

I storleksjämförelsen ovan kan vi se att Pixel 2 XL är lite onödigt stor, inte minst på bredden, i relation till skärmstorleken. Samsungs Galaxy S8 Plus har en större skärm men telefonen är trots det mer än tre millimeter mindre bred. Detta är för all del ingen katastrof rent praktiskt, men rent estetiskt måste vi tillstå att det stör oss en del.

Ljud och samtal

Ljudet vid telefonsamtal har varit exemplariskt. Vi upplever ljudet inte minst i vår ände, då telefonen används på traditionellt vis med luren mot örat, som mycket klart, ett klart steg framåt jämfört med 2016 års Pixel XL. Motparten meddelar att ljudet är klart och fint även i deras ände, men här kan de inte höra någon skillnad jämfört med fjolårsmodellen.

Mottagningen har via både mobilnätverk och Wi-Fi samt Bluetooth varit god, helt och hållet i nivå med samtida konkurrenter, men positioneringen via satelliter (Pixel 2 XL har stöd för såväl GPS som GLONASS, BDS och GALILEO) är betydligt bättre än företrädaren Pixel XL. Såväl precision som hastighet är bättre, och vi har med Pixel 2 XL i regel låst vår position på någon sekund, medan fjolårets XL behöver hela 2–3 sekunder för en mindre exakt positionsangivning.

De teoretiska datahastigheterna via mobilnätverket har ökats från Cat11 600/75 Mbit/s till Cat15 800/75 Mbit/s, men i praktiken är det vårt mobilnät som sätter gränserna och båda telefonerna når med lätthet vårt lokala mobilnäts maxhastighet på strax över 100 Mbit/s ned och runt 20 Mbit/s upp. Datahastigheterna via Wi-Fi har dock ökat rejält även rent praktiskt, från ett max på runt 220 Mbit/s med förra årets modell till cirka 500 Mbit/s med årets modell. Mottagningsräckvidden är emellertid identisk de tu emellan, det vill säga helt enligt förväntningarna.

TelefondB 50cm från frontdB 50cm från högtalare
Google Pixel 2 XL8686
Essential Phone PH-18389
Nokia 88590
OnePlus 58389
Huawei Mate 9 Pro8181
Google Pixel8186
Google Pixel XL8288
ZTE Axon 78181
Sony Xperia X8080
OnePlus 38185
Elephone P80007578
Huawei Nexus 6P8787
LG Nexus 5X8080
Xiaomi RedMi Note 27782
Ulefone BeTouch 27680
Motorola Moto X Style8888
OnePlus 28083
Samsung Galaxy S67781
Motorola Nexus 68787
LG Nexus 57578
Samsung Galaxy S57380
Samsung Galaxy S4 GPE6366
HTC One M88585
Nexus 7 (2103)7376

Tack vare de frontriktade stereohögtalarna har ljudet blivit mycket bättre i år, såväl vad gäller ljudkvalitet och djup. Med det sagt är högtalarna ingalunda perfekta och vi noterar en aning ”skrålighet” på maxvolym, och ljudet blir lätt odistinkt. Jämfört med majoriteten av konkurrenternas erbarmliga fotändeplacerade monohögtalare är dock Pixel 2 XL ett enormt steg framåt, även om den uppmätta maxvolymen med 86 decibel inte är riktigt så hög som vi hade hoppats.

Bildskärmen


Google Pixel 2 XL har utrustats med en av LG tillverkad P-OLED-panel på 6 tum, med en upplösning om 1 440 x 2 880 pixlar och en pixeldensitet på 538 PPI. Skärpan är exemplariskt bra och svärtan liksom svarstiden är som alltid magnifik med moderna OLED-paneler.

Pixel 2 XL:s skärm har fått lätt böjda långsidor, men inte på långa vägar lika påtaglig böj som exempelvis Samsungs S8-duo eller Note 8, utan en mer subtil böj i stil med Huawei Mate 10 Pro. Vi på redaktionen föredrar en mindre böj för att undvika färg- och kontrastdistorsion som på Samsungs telefoner, men vad man föredrar är förstås helt och hållet en smaksak.

Den maximala ljusstyrkan på cirka 480 cd/m2 är skaplig och ett noterbart steg framåt jämfört med fjolårets Pixel XL (cirka 430 cd/m2), men konkurrenter som LG G6 (510 cd/m2), Samsung Galaxy S8 (580 cd/m2), Apple iPhone 8 (640 cd/m2) och suveränen Nokia 8 (700 cd/m2) ligger en god bit före.

Färgåtergivningen är på ett otypiskt OLED-vis tämligen återhållsam, färgerna tycks inte tränga ut ur skärmen som vi annars är vana vid med OLED-skärmar, utan de känns mer neutrala, mer ”LCD-aktiga”. Google menar att detta är medvetet och att de har kalibrerat skärmen för att vara neutral och naturlig, enligt sRGB-standarden.

Vi är skeptiska till att den här förklaringen säger hela sanningen, då skärmanalyser visar att färgomfånget inte helt lever upp till sRGB, utan att i synnerhet röda färger blir lätt bleka och urvattnade och framstår som lätt brunaktiga. Däremot är blånyanser och grönnyanser riktigt bra och gulnyanserna goda, något som vi också tydligt kan se då vi jämför Pixel 2 XL sida vid sida med fjolårets Pixel XL, utrustad med en AMOLED-skärm från Samsung.

Genom en app kallad Oreo Colorizer kan man vrida upp den i Oreo sRGB-kalibrerade färgmättnaden en hel del. Appen fungerar som en slags overlay som körs ovanpå gränssnitt och appar och är både batteri- och prestandahungrig och är alltså inte avsedd som en permanent lösning på ”problemet” med Pixel 2 XL:s bleka färgåtergivning. Däremot låter den oss se vad LG:s P-OLED-panel i Pixel 2 XL är kapabel till: mycket rikare färger än vad Google har valt att använda, även om vi ändå inte anser att just röda färger kan matcha klarheten i de blåa, gröna och gula nyanserna på samma skärm, och heller inte röda nyanser på telefoner med AMOLED-skärmar från Samsung.

Google har meddelat att de genom en mjukvaruuppdatering överväger att ge Pixel 2 XL-skärmen rikare färger via ”Vivid colors”-läget i bildskärmsinställningarna, alternativt genom att i utvecklaralternativen stänga av sRGB-läget, men vi vet inte hur mycket en mjukvarukalibrering kan göra om det är panelen i sig som brister vad gäller rödnyanser. Kanske kan detta justeras precis så väl som vi hoppas. Vi återkommer till detta framöver, då Google har skickat ut uppdateringen och vi har fått möjligheten att titta närmare på det.

Bildskärmen har sedan Apple gav smarta telefoner en nytändning 2007 kommit att bli en av de enskilt mest betydelsefulla komponenterna i en telefon. Skärmen är vårt digitala fönster ut mot världen, och detta i kombination med en allt större prislapp gör att våra krav – och våra förväntningar – med rätta ständigt ökar.


Med tanke på skärmens betydelse för en modern smartphone är det tråkigt att notera att skärmen, utöver ovan beskrivna svaga rödnyanser, även har problem med nyansskiftningar då skärmen betraktas ur vinklar. Nyansskiftningar och ljusförlust ur vinklar är något som drabbar 100 % av alla skärmar på marknaden, men i Pixel 2 XL är nyansskiftningarna mer påtagliga än vad vi har vant oss vid.

I bildgalleriet ovan ser vi en direkt jämförelse mellan Pixel 2 XL och fjolårets Pixel XL, som är utrustad med en AMOLED-skärm från Samsung. Ur räta vinklar är det mycket små skillnader dessa tu skärmar vad gäller nyans, men så snart vi vinklar infallsvinklarna en bit så ser vi att Pixel 2 XL-skärmen blir kallare och lätt blåaktig, medan Pixel XL:s Samsung-skärm istället blir varmare och lätt rödaktig. Pixel 2 XL:s nyansskifte är dock lite mer påtagligt även ur mindre vinklar än Pixel XL:s skärm som börjar bli varmt rödaktig först ur lite större vinklar.

Vidare är det viktigt att påpeka att det blå nyansskiftet som sker redan ur små vinklar inte blir värre och värre ju större vinkel skärmen betraktas ur, utan stannar på ungefär samma lätt blåkalla nivå oavsett vinkel. Detta kanske mest ter sig som kuriosa, då ingen sitter med telefonen i handen och tittar på sin skärm ur kraftiga vinklar, men det är behändigt då telefonen ligger på ett bord en bit bort, och man fortfarande kan läsa ett nyinkommet SMS utan att plocka upp telefonen, exempelvis. Faktum är att Pixel 2 XL-skärmen har en högre läsbarhet än exempelvis fjolårets XL ur riktigt kraftiga vinklar.

Frågan vi måste ställa oss är varför Google valde att använda en LG-panel istället för en Samsung-panel. Samsung har tvivelsutan hunnit längre än LG i sin utveckling av OLED-paneler för bärbara enheter, och har en mångfalt större marknadsandel, så varför valde Google LG som skärmtillverkare?

Kanske råder det en brist på högupplösta Samsung-paneler i superbredbildsformatet, inte minst efter att Apple med iPhone X hoppade på tåget och har valt att köpa sina skärmar av Samsung. Kanske var Samsungs skärmar för dyra. Kanske krävde LG att leverera skärmen som villkor för att tillverka Pixel 2 XL åt Google. Eller kanske valde Google helt enkelt LG som paneltillverkare för att de vill bidra till att bryta Samsungs OLED-dominans som ger Samsung näst intill fria händer att sätta priserna och diktera villkoren – något som vi helt och fullt stöttar, då mer konkurrens på lång sikt gynnar oss alla.

Vi vet helt enkelt inte hur resonemanget gick, men vad vi vet är att P-OLED-skärmen i Google Pixel 2 XL helt enkelt inte kan matcha OLED-skärmarna i de bästa konkurrenterna, och det svider lite när telefonen i Europa kostar från cirka 8 700 kronor och uppåt. Inga småpengar annat än för Krösus Sork.

Med allt ovanstående sagt, är skärmens brister en dealbreaker? Nej, inte för oss åtminstone, helt enkelt för att det är en briljant telefon på de flesta andra vis. Vi vet dock att åsikterna går isär och att det när allt kommer omkring är en väldigt individuell fråga.

Vanligtvis skulle vi råda eventuella spekulanter med osedvanligt höga krav på skärmen att helt sonika gå till en återförsäljare och bilda sig en egen uppfattning, men då Pixel 2 XL inte säljs i Sverige är inte detta ett realistiskt alternativ annat än om man råkar bo i eller vara på resande fot i något av det fåtalet länderna där Pixel 2 XL säljs i butik.

Det är när man läser om Pixel 2 XL runtom på nätet lätt att luras att tro att dess skärm är fullkomligt värdelös, men så är absolut inte fallet. En sansad debatt har aldrig skadat någon, och vi vill därför noga påpeka att skärmen – även om den har sina brister då den matchas mot de bästa konkurrenterna – inte på långa vägar är så dålig som ”screengate”-hysterin vill göra gällande.

Att säga att det är en storm i ett vattenglas vore att förminska problemet till mindre än vad det är, men det är samtidigt heller inte den totala katastrofen som kommentarsfältens dramaprinsar tycks hävda, vilja eller tro. Hyperbolmissbruket är förstås lite av internets största talang, att dra saker till sin yttersta spets och sedan gå ännu mer till överdrift, men lite rim och reson måste injiceras i debatten också. Låt oss inte dras med i samtidens onyanserade hysteri.

Då vi lämnar bildskärmen bakom oss står pekskärmen på tur och pekskärmen är, utan vare sig underdrifter eller överdrifter, av god klass. Precis som sig bör år 2017. Skärmen är responsiv och precis och svarar på alla våra pek och svep utan tvekan, men Google har programmerat pekskärmens yttersta långsidor lite annorlunda än vad vi är vana vid.

För att undvika oavsiktliga skärmtryck på grund av de lätt svängda skärmkanterna har Google gjort så att pekskärmen inte reagerar på långtryck längs med långsidornas allra yttersta kanter. Vi uppskattar detta då det gör telefonen mindre benägen att utföra oavsiktliga skärmtryck då vi bara håller telefonen i handen, inte minst gäller detta konsumenter med stora händer och långa fingrar.

De har även gått ytterligare lite längre för att undvika oavsiktliga pekskärmskommandon genom att programmera pekskärmens yttersta långsidor till att inte reagera på kortare svep i upp- eller nedgående riktning. Vid längre svep kan man fortfarande skrolla, men kortare svep ignoreras. Detta är något som vi har kommit att reta oss på, betydligt mer än skärmens blånyans ur vinklar, då implementationen helt enkelt är ganska dålig från Googles sida.

Ett exempel är när man längst ut på pekskärmen långsamt sveper upp för att skrolla ned på en webbsida samtidigt som man läser en text. Och inget händer. Så man sveper lite längre och snabbare med tummen och då plötsligt hoppar skärminnehållet upp ett par centimeter med ett ryck och man förlorar fokus på textraden man just läste.

Det låter kanske som en bagatell som kan undvikas genom att helt enkelt inte använda skärmens ytterkanter för att skrolla, men vi håller inte med. Det skall inte behöva vara så på en topptelefon. Användaren skall inte tvingas till omvägar för att ta sig runt ogenomtänkt programmering.

Det yttre skärmglaset (Gorilla Glass 5) har som sig bör fått en oleofobisk ytbehandling som håller det värsta kladdet borta, och i kombination med de lätt böjda skärmkanterna ger det skärmen en härligt halkig yta för fingertopparna att dansa på, utan vassa kanter.

Mjukvaran


Som sig bör med en telefon från Google är mjukvaran telefonens enskilt viktigaste beståndsdel. Anledningen till att Google lanserade Nexus-serien var utöver att ge appmakarna en telefon att utveckla sin mjukvara på även att de ville visa världen hur Android ser ut i Googles tappning, i sin allra renaste form. Med Pixel-familjen har Google fortsatt på samma spår, men i en lite mer konsumentorienterad tappning.

Pixel 2 XL har Android 8.0 Oreo installerat direkt ur kartong, med september månads säkerhetspatch, och det dröjde ända till en god bit in på november innan vi fick den första säkerhetsuppdateringen, för november månad. Google hoppade alltså både för Pixel 2 XL och Pixel 2 över oktober månads säkerhetsuppdatering, av för oss okända skäl.

Precis som i fjolårets Pixel-modeller så är mjukvaran inte 100 % en ren Androidversion så som den ser ut på AOSP, utan Google har gjort en del putsningar och tweaks i gränssnitt och funktionalitet. ”Pixel UI” är kort sagt lite mer inbjudande och mer polerat än Android i dess allra renaste form, och vi uppskattar de små guldkornen vi bjuds på här och var.

Pixel 2 XL har fått en omdesignad launcher som i våra ögon är mer polerad och mer estetiskt tilltalade. Fjolårets Pixel-launcher hade en ”appdocka” med en halvtransparent vit bakgrund med en tydlig kant där dockan slutade och hemskärmen började, men i årets version ser vi istället en mjuk ljus gradient som smälter in i hemskärmen och i våra ögon helt enkelt passar bättre i ett modernt gränssnitt.

Den visuellt mest iögonfallande ändringen är dock att Google i år har flyttat ned sökfältet från skärmens överkant i fjolårets mjukvara till att nu sitta nästan allra längst ned på skärmen, strax ovan navigationsknapparna. Vi föredrar definitivt det här före den forna placeringen, då det helt enkelt är mer naturligt att nå sökfältet och genast ha tummarna redo för att mata in text på tangentbordet som öppnas när sökfältet glider upp till skärmens överkant.

Årets Pixel-telefoner har även fått en vidareutvecklad version av Ambient Display som nu har stöd för Always On Display (”AOD”). AOD innebär kort beskrivet att telefonens skärm alltid är igång, med en helsvart bakgrund och mörkgrå text och grafik där vi kan se information som aktuell tid, datum och meddelandeaviseringar.


Som en del av AOD ser vi även ett tillskott i form av en finess kallad ”Now Playing”, som genom telefonens mikrofoner ständigt lyssnar efter musik som spelas i närheten. Telefonen analyserar musiken som spelas och om analysen lyckas så presenteras låtnamn och artist på telefonens låsskärm. Oron var att detta skulle gå ut över batteritiden, främst i stand by, men vi har inte sett några som helst tendenser till detta. Stand by-tiden är exemplariskt god.

Vi tyckte till en början att den här finessen var en tramsig gimmickfunktion, men redan efter några dagar fann vi att vi faktiskt har praktisk och regelbunden nytta av den. Exempel på detta är när vi hör en bra låt på radion i bilen och inte vill släppa ratten och påbörja en sökning med Soundhound eller liknande tredjepartsapp, vilket innebär att förarens fokus under en period flyttas från trafiken och dessutom totalt sett tar ett tiotal sekunder att utföra. Med ”Now Playing” behöver vi bara kasta ett hastigt öga på telefonens skärm där informationen vi söker redan är presenterad. Läckert.

Som bonus fungerar funktionen även offline, men är då begränsad till drygt 10 000 olika musikstycken. Efter att en låt har identifierats och presenterats på låsskärmen kan man via aviseringsfältet trycka på låten varpå man tas till Google Assistant där man utöver att läsa en kort sammanfattning om låten och artisten även kan välja att spela upp låten på YouTube, i Play Music eller att utföra en automatisk Google-sökning. Man kan även ändra sin standardmusikspelare, om man till exempel föredrar Spotify före Googles Play Music.

Funktionen är dock inte felfri och vi har vid tillfällen noterat att Google har gått bet på att identifiera musiken som spelas. I andra fall har diverse bakgrundsljud fått funktionen att identifiera en låt trots att ingen musik spelas. Ett ganska lustigt exempel på detta är parkeringssensorerna på en av redaktionsmedlemmarnas bil vars pipande får telefonen att tro att vi lyssnar på låten ”Me & My Goons” av artisten Plies. Lyssna på låtens intro så förstår ni kanske varför.

Vi finner utöver den ovan beskrivna omdesignade appdockan även andra grafiska skillnader jämfört med fjolårsmodellen, som exempelvis en slags gummieffekt då man skrollar i applistan och applistan når sitt slut. Ikonerna studsar lite lätt, ganska subtilt, till skillnad från i fjolårets Pixel UI.

Vi ser även en del omdesignade menyer, såsom ”Stäng av” och ”Starta om” som nås genom långtryck på strömknappen. Istället för en traditionell meny mitt på skärmen möts vi nu av en liten dialogbubbla som ser ut att expanderas ut på skärmen från strömknappen. Detta är inte bara en tjusigare lösning, men det gör även att man med tummen man just använde för att långtrycka på strömknappen kan nå ”Starta om” eller ”Stäng av” med ett och samma grepp.


I grund och botten är mjukvaran i Pixel 2 XL, även om vi finner mindre putsningar här och var, som sig bör en i princip helt oförändrad version av Android, och det är precis det Nexus- och Pixel-älskare vill ha: en i princip ren Androidversion med löpande, garanterade och snabba uppdateringar till det bästa Android för tillfället har att bjuda på – i minst tre år framöver. Och som alltid gör de det bra, direkt vid lansering, med en imponerande stabilitet och tight optimering som gör telefonen till en glädje att använda.

En nyhet i Pixel 2 och Pixel 2 XL är att Google har gett dem samma typ av ”klämfunktionalitet” som HTC U11, i Googles fall kallad ”Active Edge”, där man genom att klämma lätt på telefonens långsidor kan aktivera Google Assistant som för övrigt tyvärr fortfarande är ganska oanvändbar för svenska förhållanden.

Google låter oss i dagsläget inte programmera vad som skall ske när man klämmer, utan Google Assistant är det enda som kan startas. Vi tillåts emellertid programmera känsligheten för att undvika att man ideligen startar assistenten av misstag varje gång man plockar upp telefonen.

För den som så önskar kan funktionen helt stängas av, vilket vi snart gjorde då vi tröttnade på att återkommande starta assistenten av misstag. Ett tredje alternativ är att ställa ned känsligheten rejält, men det leder istället till att det krävs ett opraktiskt hårt tryck för att medvetet använda funktionen. En trevlig bonusfunktion utöver att starta assistenten är att man kan tysta ett inkommande samtal genom att klämma på sidorna, men samtidigt fungerar det precis lika bra att trycka en gång på volym ned för att tysta ett inkommande samtal.

I dagsläget ser vi en ganska begränsad nytta med klämfunktionen, såvida man inte använder röstassistenten osedvanligt mycket och vill slippa den lilla väntetiden som uppstår varje gång man säger ”Ok Google”. Om Google däremot framöver låter oss programmera funktionaliteten så kan nyttan komma att bli större.

Kameran


I årets duo Pixel-telefoner har Google uppdaterat kamerasensorn. Megapixelantalet är fortfarande strax över 12 och sensorpixlarna har faktiskt krympt en aning i år, från 1,55 mikrometer till 1,4 mikrometer. I teorin skulle detta kunna innebära en sämre prestanda i mörka miljöer där större pixlar innebär en bättre teoretisk möjlighet att absorbera det lilla ljuset som finns att tillgå, men optik med gott ljusinsläpp (f/1,8), optisk bildstabilisering och en mer kompetent bildsensor rent allmänt kan kompensera för pixlarnas storlek inom rimliga gränser.

I år har Google till vår stora glädje gett sina två Pixel-telefoner optisk bildstabilisering (”OIS”), vilken arbetar i samspråk med Googles erkänt kompetenta elektroniska bildstabilisering (”EIS”) för att rendera en så stabil bild som möjligt, både vid foto och vid videoinspelning. Vidare finner vi en dubbel LED-blixt, laserautofokus, fasdetekterande fokus, dubbelpixlar i kamerasensorn, ett digitalt porträttläge för ”bokeh” och den vanliga uppsättningen funktioner och finesser såsom HDR, ansiktsigenkänning och panorama.

På tal om HDR: årets telefoner har fått en uppdaterad kameramjukvara med ett nytt HDR-läge kallat ”Förstärkt HDR+” (”HDR+ enhanced”) som ytterligare utvecklar det hyllade HDR+-läget från fjolårets modeller samt Nexus-generationen dessförinnan. Google uppger att ”Förstärkt HDR+” resulterar i rikare bilder med bättre färger, på bekostnad av en aningen längre behandlingtid efter att vi har tryckt på avtryckaren. Vidare tycks Googe ha lyssnat på våra böner och nu gett kameramjukvaran möjligheten att minnas den senast utförda HDR-inställningen, istället för att återgå till autoläget varje gång kameran startas.

Vi spinner vidare på HDR-spåret och konstaterar att Google av oklara skäl i grundkonfigurationen har valt att avlägsna ”snabbswitchen” för HDR-läget från kamerans bildsökarvy. Man kan dock lyckligtvis i kamerainställningarna välja att återaktivera snabbswitchen för HDR-läge.

I övrigt känns det mesta sig skaplig likt i Googles kameramjukvara, men vi ser ett tillskott i form av något Google kallar ”Rörelsefoto” (”Motion photo” på engelska). Den här funktionen fångar en kort videosnutt från några ögonblick innan du ”trycker av” till och med några ögonblick efter, ungefär som en Vine-video. Rörelsefoto fungerar dock endast när HDR-läget är av eller inställt på HDR+, ej vid ”Förstärkt HDR+”.

Det kan tyckas vara lite spooky att kameran kan fånga något som hände för några sekunder sedan, trots att du vid tillfället inte spelade in, men detta har gjorts möjligt då Googles kameramjukvara konstant börjar ta bilder i en rasande takt så snart kameran startas. Dessa bilder sparas inte till telefonens lagringsminne förrän vi trycker på slutarknappen, utan lagras bara i arbetsminnet en kort stund till dess att den dedikerade minnesallokeringen är full och nya bilder knuffar undan de äldsta.

Genom att använda den här metoden där kameran konstant tar bilder så länge kameraappen är igång är kameran alltid omedelbart redo att inte bara föreviga en bild i samma ögonblick som vi trycker på slutarknappen utan att även använda ett antal bilder från tiondelen av en sekund innan vi tryckte av för att slå alla dessa bilder samman till en bild av absolut bästa möjliga kvalitet. Detta gör att Googles HDR-funktion är den överlägset snabbaste HDR-funktionen på telefonmarknaden.

Exempelbilder
Notis: Alla bilder har tagits med kameramjukvaran i dess grundinställning för respektive telefon och med den för tillfället via OTA senast tillgängliga mjukvaran. I bilder där fokuspunkten spelar någon roll, det vill säga närbilder, har vi manuellt lagt fokusen där vi vill ha den med hjälp av pekfokusfunktionen. Då kameramjukvarorna är i sitt grund-/autoläge så har vi alltså låtit kameramjukvaran själv hantera saker som exponering, färgåtergivning och vitbalans utan någon som helst hjälp från oss.

Problem med exempelvis överexponering kan i många fall åtgärdas om man växlar till ett manuellt kameraläge och själv justerar exponering och dylikt, men detta är inte något vi gör i våra kameratest. Vi testar helt enkelt alltid, med undantag av manuell pekfokus i vissa fall, kamerans ”point and shoot”-duglighet. En god fotograf kan manuellt kompensera för eventuella brister i kamerans autoläge och en testad kamera kan alltså med en god fotograf vara bättre än vad som framgår i våra recensioner.

Dagsljusbilder
Google Pixel 2 XL (t.v.) vs Google Pixel XL (t.h.)


I fullt dagsljus finner vi i vissa lägen (exempelvis bildpar 1) att det är nästan omöjligt att utse en vinnare mellan Pixel 2 XL och Pixel XL. Skärpa och detalj är utmärkt i båda kamerorna, men vi ser att Google i år har lyckats åtgärda ett av få problem fjolårets Pixel XL hade, som vissa problem med linsblänk och underliga reflektioner i vissa motljusscenarion (bildpar 5 och 6).

Vi finner även att Pixel 2 XL bjuder på en bättre och mer naturlig färgåtergivning, såsom bildpar tre på motorcykeln där såväl röda nyanser samt bakgrunden är aningen bleka i bilden tagen fjolårsmodellen, bildpar fyra på den gula kofoten som framstår med en naturligare gulton i bilden tagen med Pixel 2 XL samt bildpar sju på vattenmätaren där vi återigen ser en aningen bättre mättnad i årets Pixel-telefon.

I det sista bildparet ser vi ett exempel på en bild tagen inomhus i halvdunkla förhållanden – ett ganska normalt inomhusljus – där Pixel 2 XL med lätthet tar den bättre bilden. 2016 års Pixel XL har vissa problem med exponeringen, inte minst i bladen på den vita blomman som framstår som helvita och utan detalj, medan årets Pixel 2 XL lyckas mycket bättre om än med en inte helt korrekt ljusbalans vilket får den vita blomman att se lätt gråaktig ut. Även i bildens bakgrund ser vi bättre skärpa och mer detalj i bilden tagen med Pixel 2 XL.

Mörkerbilder
Google Pixel 2 XL (t.v.) vs Google Pixel XL (t.h.)


Googles fjolårsmodeller Pixel och Pixel XL har tack vare stora sensorpixlar och en ypperligt bra HDR-behandling några av telefonvärldens bästa mörkerkameror, endast slagna av HTC U11 och Samsung Galaxy S8-duon.

I år, i Pixel 2 och Pixel 2 XL, har Google uppgraderat såväl kamerasensorn som linsen, samt lagt till optisk bildstabilisering, och därtill vidareutvecklat det redan sedan tidigare klassledande HDR-läget, och detta har gett en redan tidigare bra mörkerkamera en rejäl skjuts framåt.

Pixel 2 XL gör i vårt mörkertest processen kort med fjolårets Pixel XL, och går med lätthet segrande ur vart och ett av våra fem mörkermotiv. Inte minst ser vi stor skillnad i bildpar tre, på bilen, och i det sista bildparet på bären, men utan undantag är skärpa, detalj, ljusupptag och färger bättre än fjolårsmodellen. Mycket imponerande, Google.

Frontkamera
Google Pixel 2 XL (t.v.) vs Google Pixel XL (t.h.)


Frontkameran har samma megapixelantal som fjolårets Pixel-modeller, men Google har uppgraderat sensorn och linsen vilket ger frontkameran – som var riktigt bra även i fjolårsmodellerna – en rejäl knuff framåt. Allt från skärpa och detalj till färgåtergivning och ljushantering och exponering är minst en nivå bättre, men skall vi vara riktigt petiga så upplever vi en aningen större linsoskärpa allra längst ut mot bildernas kortsidor än vad fjolårets Pixel XL har.

Allt som allt är frontkameran ett stort steg framåt och en av de bästa frontkamerorna vi har sett i en Androidtelefon i år, kanske endast slagen av Nokia 8.

I den här kamerakampen vinner Google Pixel 2 XL en anmärkningsvärt lätt seger mot den minst sagt utmärkta kameran i fjolårets modell, och vi kan inte göra annat än att hålla med så många andra kameratest utförda av en mängd andra sajter: Google Pixel 2 och Pixel 2 XL har fått en smått briljant kamera, kanske den bästa kameran på telefonmarknaden, utan undantag.

Bokeh

Google må inte ha gett Pixel 2-duon dubbla kameralinser, vilket annars är trenden just nu, men tack vare smart mjukvara i kombination med en kamerasensor med så kallade dubbelpixlar, vilket ger kameran möjligheten att ta bilder med lågt skärpedjup och skapa en påtaglig bakgrundsoskärpa. Detta används i regel för porträttfoto och kallas vanligtvis ”bokeh”. Förgrunden, huvudmotivet, är alltså knivskarpt i fokus medan bakgrunden ges en påtaglig oskärpa.

Pixel 2 XL gör ett överlag mycket bra jobb med detta och lyckas faktiskt bättre än många telefoner med dubbelkameror vad gäller att med precision skilja förgrund och bakgrund åt. Många telefoner har trots dubbla kameror betydligt större svårigheter att skilja förgrund från bakgrund, inte minst i leksakshundens ”hår” mot den gröna bakgrunden.

Allt är dock inte guld och gröna skogar med Googles implementering av bokehfunktionen, utan vi ser ibland – som i bildexemplet ovan i metallstolens nedre rundade del – att kameramjukvaran misslyckas trots att det torde vara en lätt match att skilja bakgrund från förgrund just där, där det är en tydlig gräns mellan motiv och bakgrund.

Buggar, problem och brister

Googles telefoner har de senaste åren varit mycket stabila och väloptimerade redan vid lansering. Då Google sällan använder den allra senaste hårdvaran innebär det att de slipper inkörningsproblem som nylanserad hårdvara kan dra med sig, exempelvis i form av drivrutiner som krånglar eller behöver optimeringar.

Vi har under vår testperiod inte råkat ut för vare sig plötsliga omstarter, plötsliga appkrascher eller vare sig kortare eller längre systemlåsningar. Telefonen har kort sagt direkt ur kartong varit stabil som en klippa, som vanligt med Nexus- och Pixeltelefoner.

Telefonens mest påtagliga enskilda brist är dess bildskärm, och vi fördjupar oss i just detta i bildskärmskapitlet en bit längre upp i recensionen.

Vi har i kapitlet ”it’s not a bug, it’s a feature” har även retat oss en del på hur Google har programmerat pekskärmens yttre långsidor. Dessa har medvetet getts lägre känslighet, för att undvika oavsiktliga skärmtryck på grund av de lätt svängda skärmsidorna, men implementationen som sådan saknar finess och vi skulle alla dagar i veckan föredra sporadiska oavsiktliga skärmtryck före detta. Mer om detta i bildskärmskapitlet.

Batteritiden

Batteriet i Pixel 2 XL mäter 3 520 mAh, att jämföra med 3 450 mAh i fjolårsmodellen Pixel XL, och batteritiden har under våra veckor med telefonen vid verkligt användande visat sig vara mycket bra, mer eller mindre steg för steg i nivå med den utmärkte Pixel XL. Vi har sällan under 30 % batteri kvar vid dagens slut, men det har hänt att en kort stödladdning har behövts under dagar då telefonen har använts osedvanligt hårt, exempelvis en dag då vi GPS-navigerade i drygt fyra timmar i sträck under en längre bilfärd.

[bench]21battery|google pixel 2 xl[/bench]
I det syntetiska batteritestet, utfört med PCMark Work Battery Life 2.0, mäter vi upp en tid som är mycket snarlik Pixel XL trots att skärmen är närmare 10 kvadratcentimeter större. Med en tid på 8 timmar och 45 minuter landar Pixel 2 XL blott fem minuter efter Pixel XL, och är därmed en av de bättre telefonerna vi någonsin har mätt upp i vårt batteritest.

Laddning, från helt tomt till helt fullt, tar 1 timme och 50 minuter och är därmed återigen mycket snarlik företrädaren. Den medföljande snabbladdaren presterar väl, men det finns en del konkurrenter med ungefär samma batteristorlek som laddar ännu snabbare, som Samsung Galaxy S8 Plus med 1 timme och 41 minuter och Huawei Mate 9 Pro som laddar ett batteri på hela 4 000 mAh på blott 1 timme och 33 minuter. Saknas gör till vårt förtret stöd för trådlös laddning, något som tyvärr (i skrivande stund) gäller alla telefoner med metallbakstycken.

Allt som allt är batteritid och laddtid mycket bra, och vi konstaterar att för den som ställer höga kvar på batteritiden är Pixel 2 XL en telefon att noga överväga.

Spel, prestanda och grafer


Google Pixel 2 XL bygger som tidigare nämnt kring Qualcomms snabba och beprövade Snapdragon 835-chipp. 835 har åtta processorkärnor, fyra primära kärnor på 2,35 GHz och fyra sekundära kärnor på 1,9 GHz (Cortex-A73), och alla åtta bygger på Kryo 280-arkitekturen.

Prestandan i det här chippet är väldokumenterat hög, och i kombination med en mycket väloptimerad nästan helt ren version av Android 8.0 Oreo bjuds vi på en telefon som i handen upplevs vara snabbare än någon annan Androidtelefon på marknaden, undantaget den rasande snabba Oneplus 5 som vi vad flyt och respons vid normalt användande anser delar förstaplatsen med Pixel 2 XL.

Vi har testat en rad olika 3D-spel likväl som enklare 2D-spel och vi har inte stött på ett enda fall där hårdvaran är oförmögen att leverera en fullt spelbar FPS. Vi kan, i sällsynta fall, precis som i konkurrerande telefoner från 2017, se enstaka och kortare tendenser till ett fall i bildfrekvensen under en bråkdels sekund när det är väldigt många spelare eller objekt i bild samtidigt, men det är aldrig så allvarligt att vi har upplevt att det är ett problem. Däremot ser vi i flertalet spel att de inte kan utnyttja hela skärmens yta, utan lämnar ett tomt svart fält där navigationsknapparna annars sitter. Exempel på detta ser ni i bilden ovan.

Nedan följer i vanlig ordning en rad syntetiska prestandamätningar, där Google Pixel 2 XL ställs mot såväl dagsaktuella konkurrenter som mot forna flaggskepp från de senaste åren.

[bench]21system|google pixel 2 xl[/bench]

[bench]21cpu|google pixel 2 xl[/bench]

[bench]21gpu|google pixel 2 xl[/bench]

Vi låter graferna ovan tala för sig själv, men vi vill ändå påpeka att syntetiska prestandamätningar sällan eller aldrig säger hela sanningen om prestandan vid verkligt användande. Sammantaget kan syntetiska mätningar ge oss ett hum om hur en telefon presterar, men det är inte ovanligt att en telefon med blygsam syntetisk maxprestanda tack vare en väloptimerad mjukvara upplevs som mycket snabb vid verkligt användande, eller att en telefon med kraftfull hårdvara och hög syntetisk prestanda känns allmänt trög och ”laggig” vid normalt användande på grund av en bristfälligt optimerad mjukvara.

Slutsats

För varje år som går kommer förväntningarna på Googles Pixel-telefoner bli allt större. I år har vi kommit till den andra generationen och förväntningarna är alltså att Pixel 2 XL skall leverera precis allt det som fjolårstelefonen levererade, och lite mer därtill.

Fjolårets Pixel XL kritiserades kanske främst – utöver sedvanliga högst åsiktsbaserade klagomål på design och form – för att den saknade någon betydande form av damm- och vattenresistens. Vi såg även att många med oss var besvikna på att Pixel XL i motsats till både Nexus 6 och Nexus 6P bara hade fått en svag (om än ljudstark) monohögtalare. Vidare menade många att skärmen, även om den rent allmänt var ganska bra, inte var ljusstark nog.

Google tycks ha lyssnat på alla dessa invändningar, och i årets Pixel 2 XL ser vi en fullgod vattenresistens i form av en officiell IP-67-klassning, dubbla frontriktade stereohögtalare och en noterbart mer ljusstark skärm. Ovanpå detta ser vi det mesta som fjolårstelefonen hade, men i en mer putsad och polerad version. Allt från gränssnitt och mjukvarans funktioner och finesser, telefonens utformning, greppvänlighet och känsla, till en kamera som slår allt annat på marknaden just nu gör Pixel 2 XL till en telefon som det är svårt att lägga ifrån sig.

Batteritiden är gediget bra och matchar Pixel XL, som har en erkänt utmärkt batteritid, steg för steg. Vi har inga problem att på en laddning med vårt medeltunga användande klara oss en hel dag, och tack vare den medföljande snabbladdaren är det en smal sak att fylla på batteriet då behov uppstår. Samtalskvalitet, mottagning, datahastigheter och positioneringstjänster ligger helt och hållet i nivå med både våra förväntningar och med konkurrerande telefoner.

Så här långt allt väl, alltså. Google har gjort sin hemläxa. Men sedan kommer vi till telefonens enskilt största svaghet, utöver avsaknad av den – låt oss vara ärliga nu – utdöende 3,5-millimetersporten; bildskärmen. Vi nämner ovan att skärmen har fått en välbehövlig ökning vad gäller dess maximala ljusstyrka, vilket är bra, men dessvärre snubblar den nya och av LG tillverkade P-OLED-skärmen några steg innan mållinjen på en rad andra punkter.

Färgåtergivningen upplevs på grund av svaga rödnyanser som lätt urvattnad och blek. Även om blå-, grön- och gulnyanser är bra så leder de bristande rödnyanserna till att hudtoner upplevs som bleka, och klarröda färger framstår som lätt bruna. Tråkigt, när konkurrenternas skärmar är så pass bra som de är numera. Google har utlovat en mjukvaruuppdatering som skall öka färgernas lyster, men det återstår att se hur stor skillnad detta kan göra. Vi har all anledning att återkomma till detta i en framtida artikel.

Dessvärre är inte skärmens brister över med ovanstående, utan de fortsätter i form av påtagliga nyansskiftningar då betraktningsvinklarna ändras. Även vid blygsamma vinkeljusteringar, som lätt sker naturligt då en hand som håller en telefon sällan är helt klippstabil, kan man framför allt mot vita bakgrunder se tydliga nyansskiftningar mot det blå hållet. Mer påtagligt än konkurrerande telefoner. Stör det oss, då? Ja, definitivt. Är det en dealbreaker? Nej, inte för oss, åtminstone. Smaken är dock delad och åsikterna går som de skall isär.

Anledningen till att det inte är en dealbreaker för oss är mycket simpel: telefonen är fullkomligt fantastisk på nästan alla andra sätt och vis. Hade vi velat ha en bättre skärm? Ja, för tusan! Är vi villiga att släppa Pixel 2 XL och använda en annan telefon som vår för tillfället primära telefon? Nej, inte en chans.

För oss är en ren och alltid uppdaterad och aktuell Androidversion, supersnabbt och icke-bloatat gränssnitt, utmärkt batteritid och en enastående kamera av större vikt än skärmens brister. Men inte alla håller med om detta, och för er som inte står ut med något annat än den bästa skärmen på marknaden så alternativet kort sagt att söka efter er nästa telefon på annat håll. Pixel 2 XL är sannolikt inte telefonen som just dessa konsumenter söker.

Det finns en rad konkurrerande telefoner som kan bjuda på mycket av det vi räknar upp ovan, som en mycket bra kamera och ett snabbt gränssnitt, och om just att ha den renaste och senaste mjukvaran inte är av lika stor vikt för dig som den är för oss så är sannolikt en eller flera av dessa konkurrenter utan tvekan bättre, för just dig. Men om du vill ha den just nu mest kompetenta telefonen på marknaden som samtidigt erbjuder en mer aktuell Androidversion – och kommer få uppdateringar i minst tre år framöver – så kan Pixel 2 XL vara telefonen för dig. Oavsett skärmens brister.

Google Pixel 2 XL kostar i Europa från cirka 8 700 kronor (Storbritannien) för 64 GB-versionen. Bland konkurrenterna finner vi den numera halvårsgamla Samsung Galaxy S8 Plus med en prislapp på från cirka 6 990 kronor, alldeles färska Samsung Galaxy Note 8 från cirka 9 990 kronor, den utmärkta HTC U11 för cirka 6 490 kronor, den oerhört prisvärda men aningen svagare bestyckade LG G6 för runt 4 990 kronor och icke att förglömma Sonys Xperia XZ Premium för runt 7 490 kronor, samt Oneplus 5 som kan bli din för utmärkta 4 990 kronor.

[P_REVIEW post_id=157728 visual=’full’]