Recension:Test av HTC Desire Z

Postat:
06:27 - 2010-12-06
Skribent:
| Swedroid-redaktionen
Kommentarer:
420
Tillverkare: HTC Modell: Desire Z Operativsystem: Android 2.2/FroYo med HTC Sense Tillgänglighet: I butiker, hos operatörer, eXpansys Pris: Från cirka 4 600 kronor (se Prisjakt) Hemsida/specifikationer: HTC

Introduktion
HTC Desire Z är här, och dess främsta syfte är att fylla ett tomrum. Vi har det senaste året sett den ena androidtelefonen efter den andra lanseras, men nästan alla har de haft en sak gemensamt – de har saknat ett fysiskt tangentbord, trots att det är något som om och om igen efterfrågas av oss konsumenter.

Visst har en och annan telefon med fysiskt tangentbord dykt upp men det har antingen varit instegsmodeller med blygsam hårdvara eller så har de inte funnits att tillgå på den svenska marknaden. Genom Desire Z så vill HTC råda bot på detta och därmed kunna roffa åt sig en stor del av kakan innan konkurrenterna hinner ikapp.

Med Desire Z så har HTC, åtminstone sett till specifikationslistan och utrustningsnivån, gjort ett fint jobb. Med ett redigt metallchassi, en skärm på 3.7 tum i WVGA-upplösning, en processor på 800 MHz, 512 MB RAM och en kraftfull grafikprocessor så tillhör Desire Z förstås det övre segmentet rent hårdvarumässigt, men den har samtidigt en liten bit kvar till de allra mest kraftfulla telefonerna på marknaden, som exempelvis systermodellen Desire HD och Samsungs Galaxy S.

Som vanligt så är det emellertid stor skillnad på en punktlista med fina specifikationer och på hur telefonen fungerar i verkligheten, varför vi i den här recensionen i vanlig ordning kommer låta telefonen genomgå en rad hårda test för att se om den håller vad den lovar – eller om era surt förvärvade pengar är bättre spenderade på annat håll.

I kartongen

httpvh://www.youtube.com/watch?v=ajMxNbOaFjY


Kartongen är inget vi blir särskilt uppspelta över, men materialkvalitén och passformen är god och fyller precis som syskonet Desire HD sin funktion väl. Vidare är kartongen relativt välförpackad och liten, vilket förstås är bra ur miljösynpunkt.

Då vi öppnar kartongen så möts vi som vanligt först av telefonen i sig, i ett eget fack längst upp i kartongen, och under detta så finner vi strömadapter (5V 1A) med USB-anslutning, en USB -> microUSB-kabel, ett trådburet stereoheadset med svarsknapp och mediakontroller (play/pause samt skip forward/back) samt diverse dokumentation. Batteriet är på 1300 mAh och i telefonen sitter ett förinstallerat microSDHC-kort från Samsung på 8GB (klass 2).

Utseende, byggkvalité och konstruktion

Telefonen ligger bra i handen


HTC Desire Z är en rejäl pjäs sett både till djupet och framför allt vikten. Enheten mäter 60,4 × 119 × 14,16 mm (BxDxH) och är med en tyngd på 180 gram, batteriet inkluderat, en av de tyngsta Android-telefoner vi haft nöjet att testa. I förhållande till exempelvis Desire och Desire HD så väger Desire Z 45 respektive 16 gram mer och totalvikten motsvarar ungefär vad 26 st enkronor väger tillsammans. På grund av tyngden är det praktiskt taget uteslutet att förvara enheten i exempelvis en skjortficka eller innerfickan på en tunn linnekavaj och tjockleken gör det knepigt att få ned den i fickor på klädesplagg som som sitter åt.

I vanlig ordning har HTC gjort ett bra jobb med chassikonstruktionen vad berör både materialval, finish och greppvänlighet. Fäller vi ut tangentbordet och därefter klämmer åt ovandelen av telefonen så uppstår inga missljud och böjer vi på den får vi ta i med stor kraft för att den skall ge med sig det minsta, något som förklaras av det faktum att ovandelen har en kraftig ram av borstad metall.

Nederdelen är ett helt annat kapitel och redan när vi böjer lite lätt på den uppstår ett osmickrande missljud vilket vittnar om att konstruktionen, som till största del består av plast undantanget batteriluckan, är långt från lika styv som ovandelen. Bakstycket och övriga delar av plast, undantaget tangentbordet, är behandlade med samma typ av reptåliga teflonyta med gummiliknande känsla som vi hittar på bakstycket av HTC Desire samt Nexus One. Detta innebär att telefonen dels är greppvänlig och dels avvisar fingeravtryck på ett närmast exemplariskt vis.

Utdragningsmekanismen - HTC Z Hinge

Utfällningsmekanismen för QWERTY-tangentbordet är mycket speciell och liknar inte något vi tidigare testat. I själva verket rör det sig om en utdragningsmekanism då lösningen inte är fjäderbelastad som på exempelvis Xperia X10 mini pro, HTC Dream/G1 eller LG GW620 – det vill säga där ovandelen kräver ett visst tryck innan fjädern tar över och skjuter den på plats. På Desire Z sitter nederdelen fast i ovandelen med hjälp av ett par gångjärn – en lösning HTC kallar för ”Z Hinge”.

I plant läge går det bra att skjuta fram ovandelen med hjälp av tummarna samtidigt som man håller fast i nederdelen med övriga fingrar – halvvägs ser det ut som på bilden ovan och ovandelen har då rest sig cirka 1,2cm från nederdelen innan gravitationen tar över och gör resten av jobbet varvid skärmen faller på plats. Konstruktionen fungerar också bra i vertikalt läge och det går att luta enheten cirka 45 grader framåt innan ovandelen faller ner av sig själv. Fattar man däremot endast tag i ovandelen i vertikalt läge åker nederdelen iväg med sådan kraft att vi i nio av tio fall tappar telefonen, något som relativt enkelt kan ske om man exempelvis ser på film samtidigt som man med tummen och pekfingret håller tag vardera sida om telefonen.

Vidare hänger nederdel/ovandel löst om man lyfter upp telefonen från en plan yta genom att endast greppa tag om överdelen. Att ligga på rygg med tangentbordet utfällt i ex. soffan är förstås möjligt men inte särskilt praktiskt då man aktivt måste hålla isär de tu delarna för att hindra telefonen från att glida ihop.

Upphängningen i sig verkar emellertid tålig och kommer förmodligen inte att gå sönder i första taget. Varför HTC valt denna lösning framför någon annan är sannolikt för att man vill maximera tangentbordsytan; Z-gängningen innebär att det blir gott om plats mellan ovandelen och den översta raden på tangentbordet i utfällt läge.

Vi anser dock inte att fördelarna med konstruktionen med dess nuvarande form och brister överväger nackdelarna. Det är naturligtvis önskvärt med en så stor yta som möjligt för tangentbordet, men inte om det innebär att man i vertikalt läge behöver hålla fast i bägge stycken för att inte riskera tappa den. Vidare gillar vi inte heller att de tu delarna sitter löst i både ihopfällt respektive utfällt läge, speciellt irriterande blir det i vertikalt läge med utfällt tangentbord på en skakig bil-, flyg- eller tågresa, då ovandelen riskerar falla ned i tid och otid. Det känns ibland som att man sitter och håller två lösa klossar mot varandra och man vet att det bara är en tidsfråga innan man tappar greppet.

Knappsats, styrdon och anslutningar

HTC Desire Z visar en av sina bästa sidor

På framsidan finner vi strax nedan den 3,7″ stora och WVGA-upplösta S-LCD-skärmen fyra rörelsekänsliga knappar, i tur och ordning från vänster till höger: Hem, Meny, Tillbaka och sök. Dessa fungerar hyggligt och registrerar allt som oftast när vi trycker, men vid något tillfälle per dag upplever vi att vi behöver trycka en extra gång innan telefonen reagerar – detta gäller dock även de allra bästa telefonerna med touchknappar vi har testat, som exempelvis Samsung Galaxy S. Strax nedan de rörelsekänsliga knapparna hittar vi ett optiskt styrdon som fungerar precis som en trackball och ger dig möjlighet att hoppa mellan bokstäver vid textredigering och skrolla på webbsidor et.c. Vi upplever att styrdonet fungerar bra men att känsligheten kan förbättras då vi stundvis måste upprepa en manöver innan den registreras korrekt.

Telefonens högersida har en kamerknapp som sitter på ovandelen av telefonen. På nederdelen, nedanför kameraknappen, sitter ett skjutreglage för att öppna batteriluckan. Till skillnad från många andra telefonmodeller behöver man med andra ord inga verktyg eller ta i så att plasten knakar för att komma åt telefonens innanmäte; luckan hoppar upp av sig själv så snart man dragit i reglaget. Det här är en detalj vi mer än gärna sett bland fler telefonmodeller.

Den vänstra sidan rymmer micro-USB-anslutningen och volymkontrollen (+/-) och i botten av telefonen hittar vi mikrofonenheten. I toppen finner vi strömknappen (som extraknäcker som låsknapp för skärmen) respektive 3,5mm-hörlursingången.

På bakstycket sitter en lucka i borstad metall som döljer batteri, SIM-kort och det medföljande MicroSD-kortet. Passformen mellan batteriluckan och chassit är inte perfekt och det glappar en aning men vid daglig användning är det dock inget som vi uppfattar som störande. Vidare är den borstade metallen inte särdeles repbeständig till skillnad från den teflonbehandlade plastytan och är man mån om telefonen bör man se till att skaffa någon typ av fodral eller sätta en plastfilm över luckan.

Mottagning, datahastigheter och ljudkvalité
När vi jämför Desire Z med HTC Desire respektive Xperia X10 skiljer sig inte signalstyrkan åt nämnvärt, det är varken bättre eller sämre än på de tu referenstelefonerna. Täcker vi för telefonens nederdel, det vill säga där antennen sitter, så sjunker mottagningen med ett par staplar – vi lyckas dock aldrig släcka mottagningen helt och hållet.

Vad berör mottagningshastigheten är Desire Z en riktig fartraket och över WiFi (802.11n) presterar radiodelen som bäst 19,6Mbit/s ned respektive 8Mbit/s upp. Enligt specifikationerna skall telefonen klara av hastigheter på 14,4Mbit/s ned (HSDPA) samt 5,76 Mbit/s upp (HSUPA) över 3G. I praktiken når vi som bäst ca 7Mbit ned respektive 2,5Mbit upp, vilket förmodligen beror mer på vår telefonoperatör än något annat. WiFi-testet visar att resurserna i varje fall finns där för att hantera de större dataströmmarna.

Vid samtal upplever vi ljudkvalitén som bra för bägge parter även om ljudvolymen är något låg på mottagaränden. Några missljud i form av ekon eller brus erfar vi inte och ej heller stöter vi på att samtals plötsligt bryts. Däremot är högtalaren på baksidan inte särskilt bra, förvisso är ljudvolymen godkänd, men kvalitén på ljudet som kommer ut är under all kritik och tycks helt och hållet sakna det lite djupare registret. Vidare spricker ljudet vid högst ljudvolym och sett till hur Xperia X10 mini/mini pro eller X8 presterar låter det väldigt blekt. Vi har sedan HTC började bygga androidtelefoner varit besvikna på denna punkt och hade hoppats på en bättre högtalare – men tyvärr är det samma visa som förr och vi kan nästan inte ge högtalaren godkänt.

Hörslursutgången gör sitt jobb och presterar i linje med vad HTC Desire presterar. Ljudvolymen är godkänd vid användning av lättdrivna hörlurar/öronsnäckor och ljudkvalitén likaså, men finsmakaren får finna sig i att kompromissa med ljudet om man tidigare har förlitat sig på en dedikerad MP3-spelare med erkänt bra ljud. HTC har till synes inte lagt några resurser alls på att förbättra ljudet från tidigare generation telefoner och Desire Z är på denna punkt vare sig en revolution eller ens en evolution.

Frekvensomfånget anger med vilken exakthet ljudfrekvenserna återges och speciellt intressant är intervallet mellan 20Hz till 20KHz, det är mellan dessa frekvensband som människans hörsel sträcker sig. Idealkurvan är i det här fallet helt plan och ligger på +0dB.

I vårt syntetiska ljudtest placerar sig Desire Z tätt intill HTC Desire respektive respektive Galaxy Tab vad berör frekvensomfånget. Bland övriga testmoment så mäter vi praktiskt taget upp snarlika resultat. I förhållande till iPhone 4 har Android-enheterna fortfarande en bit att gå framför allt vad berör frekvensomfånget.

Ljudtestet går kortfattat till som så att vi ansluter telefonen till en 3,5mm stereosplitter som vi i sin tur ansluter till line-in-ingången på ett ljudkort (Creative Audigy 2), som sitter i en dator bakom en UPS-enhet, respektive ett par hörlurar av typen Sennheiser HD595. Därefter spelar vi in ljudet från ett speciellt testklipp med programmet Rightmark Audio Analyzer och får då fram ett resultat som speglar ljudbilden under lite tuffare belastning.

[Se hela jämförelsen här]

GPS och positionering

I vårt test av GPS-enheten använder vi programvaran My Tracks från Google med endast GPS påslaget utan hjälp från mobilmaster. Varför vi inte använder CardioTrainer eller dylikt beror på att My Tracks inte jämnar ut och förskönar koordinaterna som telefonen och dess GPS rapporterar. Vi vill kort sagt veta hur bra GPS:en är “raw”, utan mjukvara som på artificiell väg sminkar bort brister med hjälp av smarta gissningar. Resultaten bör som alltid tolkas med försiktighet och endast betraktas som en fingervisning kring hur GPS-enheten presterar.

Teststräckan är endast uppmätt vid ett tillfälle denna testomgång och skälet till att vi inte har mätt sträckan upprepade gånger är att resultatet inte avviker från tidigare mätningar. Testet har gått till som så att telefonerna placeras i en öppen låda av tunn kartong som i stur placeras på pakethållaren till en cykel varvid vi i en jämn hastighet om ca 7-10 km/h följer en förutbestämd rutt.


Visa Ref=orange, Galaxy Tab=röd, Nexus One=grön, HTC Desire Z=svart, X10 mini pro=gul GPS-test på en större karta

HTC Desire Z registrerar under vår testrunda på 2,6 km en distans som är 2,65 km lång och resultatet avviker således endast med 1,9%. Tittare vi närmare på den loggade sträckan ser det bra ut och antalet avstickare från den ordinarie rutten är är få till antalet – betydligt bättre än många andra telefoner vi har testat. Tiden för att få mottagning från en kallstart är sällan mer än 30-60 sekunder och vi lyckas som bäst låsa mottagning från 12 satelliter samtidigt ned till ~10 meters noggrannhet på den tiden.

Bildskärmen och digitizern

Bildskärmen

HTC har utrustat Desire Z med en så kallad S-PVA-panel tillverkad av företaget S-LCD som en är joint venture mellan Sony och Samsung. S-PVA-paneler erbjuder en betydligt bättre betraktningsvinkel och färgåtergivning än exempelvis TN-paneler, men däremot är skillnaden inte fullt så dramatisk, eller ens noterbar, kontra MVA- eller IPS-paneler. Då vi jämför Desire Z:s SLCD-skärm sida vid sida med Sony Ericsson Xperia X10:s LCD-skärm så kan vi inte se att SLCD har något övertag och snarare presterar X10 och dess LCD-skärm aningen bättre, åtminstone vad gäller läsbarhet i fullt dagsljus.

Den WVGA-upplösta (800×480) skärmen mäter 3,7″ och har en pixeldensitet på 252PPI vilket innebär att även mindre text framstår som skarp och upplevs som lättläst. Betraktningsvinkeln är riktigt bra och likaså färgmättnaden samt kontrasten. Naturligtvis kan svärtan inte jämföras med vad AMOLED-skärmarna presterar, men det är betydligt bättre än på den första generationen Android-telefoner, som HTC Hero och Samsung Galaxy Spica.

Den rörelsekänsliga skärmen kan registrera upp till fyra samtidiga tryckpunkter och kan utan problem eller fördröjning spåra rörelserna från alla fyra. Känsligheten är bra vilket till stor del förklaras av att man har valt att satsa på en digitizer från tillverkaren Atmels maXTouch-serie, vilken för närvarande erbjuder den bästa tryckskärmsupplevelsen på telefonmarknaden.

Sammantaget är skärmen på Desire Z bland de bästa vi hittills haft möjlighet att testa. Video som stillbilder och webbisdor är en fröjd att se på och på denna punkt lär ytterst få ägare bli besvikna.

Telefonens mjukvara
Vårt EU-exemplar av Desire Z kom levererat med endast engelska, franska, italienska och spanska som menyspråk i Android. Ingen svenska, således. Detta var emellertid åtgärdat på en dryg halvminut efter ett besök på Android Market och nerladdning och installering av appen MoreLocale 2, i vilken vi helt enkelt valde svenska. Hey presto!

Vad gäller uppstart/omstart av telefonen så är det en smärre dröm med HTC:s Fast Boot-funktion, vilken innebär att telefonen håller vitala processer i minnet (RAM eller NAND är oklart) även när telefonen är avstängd. Detta innebär att telefonen startar från helt avstängt läge till hemskärmen och färdig att använda på mellan 2 och 4 sekunder, istället för 30-40 sekunder vid normal uppstart. Nu kan man utan vidare stänga av telefonen, om man exempelvis behöver spara batteri, då det inte tar många ögonblick längre tid att boota upp telefonen från avstängt läge än vad det gör att väcka den från standby.


När man talar om Desire Z och telefonens mjukvara så talar man ofrånkomligen även om HTC:s Sense-gränssnitt, vilket i Desire Z har släppts i en ny och uppdaterad version (2.0). Det mesta är sig likt och är ni bekanta med Sense sedan tidigare så känner ni er genast hemma. Men det finns en del nyheter, som bland annat ”fulla systemteman”. Med fulla systemteman menar vi helt enkelt att det mesta i gränssnittet ändras – inte bara småsaker som bakgrundsbilden på hemskärmen och några widgets.


Tack vare den här implementationen så kan man även, utan rootbehörighet, installera vilka tredjepartsteman man vill – så länge de är kompatibla, så klart. Detta innebär att man in i minsta detalj kan ändra utseendet på sin telefon, vilket ytterligare bidrar till en av Androids stora styrkor – möjligheten att anpassa telefonen efter eget tycke och smak. Tredjepartsteman installeras på samma vis som vanliga applikationer installeras, via en apk-fil. Ett fåtal skärmtryck är allt som krävs. Detta gillar vi skarpt!


Bland de större förändringarna finner vi nu även den närmast sömlösa länken till HTCSense.com, till vilken vi kan knyta telefonen för att få närmast full kontroll över denne. Vi kan via ett snyggt och enkelt webbgränssnitt göra det mesta med telefonen, även om vi inte har fysisk tillgång till den. Saker som positionering, skicka SMS, hantera kontakter eller till och med att låsa eller fabriksåterställa telefonen är bara några musklick bort. Detta kan komma väl till pass om telefonen tappas bort eller blir stulen.


Med telefonen kommer förstås en mailklient som har stöd för såväl Microsoft Exchange ActiveSync och vanliga POP3/IMAP-konton. Vi har inte så mycket annat att säga om detta annat än att det fungerar precis som tänkt.


Med Android 2.2/FroYo kom som många av er vet möjligheten att använda telefonen som en trådlös router, för att dela med sig av det mobila bredbandet. HTC har förstås inkluderat detta i sitt eget gränssnitt, och de har gjort det precis så väl som man kan förvänta sig. Att sätta upp en trådlös accesspunkt är gjort på en minut och man kan välja mellan ett antal olika säkerhetsprotokoll som WPA, WEP och WPA2. När accesspunkten är aktiv så kan man enkelt styra antalet anslutningar och se vilka som är anslutna för tillfället.


HTC Sense är alldeles för komplext för att gå igenom i detalj i den här recensionen, men de har skickat med en del större och mindre appar som vi anser vara värda att nämna. Ovan ser vi exempelvis den medföljande flashlight-appen, vilken har tre olika lägen för ljusstyrka samt ett SOS-läge (tre korta, tre långa, tre korta) vilket kan komma väl till pass om man hamnar i nöd och vill sända nödsignaler. Vi ser även delar av HTC:s ”Clock”-app, vilken har det mesta som man kan tänkas behöva. Nattklocka, alarm, stoppklocka och timer är några av funktionerna som finns att välja mellan.


Reader-appen är mycket behaglig och erbjuder allt man som läsare kan tänkas vilja ha i eboksläsarväg, och tack vare den stora och knivskarpa skärmen så är det en ren fröjd att läsa långa stycken text på Desire Z. Den bakgrundsbelysta skärmen innebär dock att man förr eller senare blir trött i ögonen, så mot en riktig eboksläsare med e-ink-skärm så står den sig av naturliga skäl slätt. Det skall dock till att man läser mycket långa stunder för att detta skall bli ett problem.

Olyckligtvis verkar det inte gå att läsa in eböcker som man själv placerar på SD-kortet, utan man är begränsad till böcker som man laddar ner via sitt Reader-konto. Lyckligtvs finns det på Android Market en uppsjö av eboksläsare som låter oss läsa våra egna filer, som Aldiko Book Reader.

Textinmatning och tangentbord

Vi finner inga större nyheter eller överraskningar i det medföljande skärmtangentbordet, men 3,7″ är i minsta laget för oss med stora fingrar, särskilt i porträttläge. Både skärmen och tangentbordet svarar i övrigt snabbt på våra tryck och ordförslagen är i regel bra. Dessutom lär den sig nya ord i takt med att man skriver.

Trots att vårt exemplar är en EU-import och därmed saknar svenska som menyspråk i Android så finns det såväl svensk tangentbordslayout (dedikerade knappar för ÅÄÖ) som en svensk ordlista.

Utöver skärmtangentbordet i QWERTY-layout så finns det även ett ”Compact QWERTY”-läge med två bokstäver per tangent och förstås ett ”Phone keypad”-läge med tre bokstäver per knapp. I det senare saknas ÅÄÖ, men dessa nås i vanlig ordning via flertryck på respektive knapp (A och O) eller via den smarta ordboken som (oftast) förstår vad du avser skriva.

HTC har gjort ett bra jobb med tangentbordet

QWERTY-tangentbordet har 43 tangenter som sitter var för sig med ett par millimeters mellanrum fördelat på fyra rader. HTC har utnyttjat ytan väl och Z-gängningen innebär som vi tidigare har konstaterat att det finns gott om utrymme mellan ovandelen och den översta tangentbordsraden – något som annars är sällsynt på telefoner med fysiska tangentbord. Tangenterna är upplysta och består av plast med en gummiaktig yta samt har en slaglängd som vi betraktar som bra i förhållande till telefonens tjocklek.

Vårt testexemplar är importerat från Storbritannien och har därför en brittisk tangentbordslayout kontra den modell som säljs i Sverige vilken har en svensk sådan. Den svenska modellen har med andra ord tangenter för ÅÄÖ och dessa sitter placerade i rdningen ÄÖÅ och ersätter frågetecknet, sökknappen och den högra FN-tangenten.

Den som lägger stort värde i att ha ett bra och funktionellt tangentbord kommer inte att bli besviken på Desire Z. I förhållande till Motorola Milestone och LG GW620 finner vi tangentbordet på Desire Z snäppet vassare och kombinerar man det fysiska tangentbordet med en smart ordlista så flyger man snart fram och dessutom med betydligt färre misstag än på ett skärmtangentbord.

Mediaspelare och galleri

HTC har förstås skickat med såväl en musikspelare som en filmspelare i Desire Z, och vi finner att dessa fyller sin funktion ungefär som förväntat. Musikspelaren läser utan problem in våra mp3-album med tillhörande albumomslag och levererar bra ljud. Olyckligtvis för oss som inte tycker om bloat så har HTC i vår version av Desire Z bundlat Amazon MP3 i telefonen och en länk till Amazon ligger ständigt närvarande i musikspelarens gränssnitt. Detta finns sannolikt inte i den svenska versionen, då Amazon MP3 helt enkelt inte har någon större marknad här i Sverige.

Det går dessvärre inte heller att avinstallera Amazon MP3, åtminstone inte utan rootbehörighet. Det finns vidare inget stöd för exempelvis FLAC-filer, vilket är tråkigt, men lyckligtvis finns det trevliga musikspelaralternativ på Android Market, kanske främst vår favorit just nu – PowerAMP. Vi vill förresten passa på att säga att det medföljande headsetet är väldigt dåligt och om ni avser lyssna på musik regelbundet så är det inköp av bättre lurar som gäller – det här duger inte på långa vägar.


Filmspelaren är precis som musikspelaren funktionell, inte mycket mer, men erbjuder åtminstone stöd för bland annat xvid och divx. Stödet är dock långt ifrån komplett – vissa xvid/divx-filer fungerar, andra inte. Vidare är HD-material i 95% fallen bara att glömma – oavsett om det är ett kompatibelt format eller inte. Detta är mycket tråkigt, inte minst med tanke på att den närmaste konkurrenten Samsung Galaxy S med lätthet sväljer det mesta i 720p-väg. Någon kanske invänder och menar att det kvittar om man kan spela HD eller inte då upplösningen på skärmen bara är på 480p ändå. Detta är förvisso sant, men då väldigt många numera bara laddar ner 720p-material till sin dator så vill de slippa det omständliga extrasteget som en nedkonvertering, alternativt ladda ner lågupplösta versioner bara för telefonens skull, innebär. En alternativ videospelare rekommenderas med tanke på standardspelarens minst sagt opålitliga förmåga.

Galleriappen är i vårt tycke mycket trevlig, inte minst då den erbjuder en mjukhet och ett flyt som är nästintill felfritt. Att skrolla i galleriet och mellan bilder är en ren fröjd – så här borde alla gränssnitt vara! Vad gäller funktioner i galleriet så motsvarar de ganska väl vad de flesta gallerierna erbjuder, i form av möjlighet att browsa filer, redigera, flytta, radera, dela och sätta som bakgrundsbild och så vidare. En kompetent galleriapp som gör det den skall, helt enkelt.

FM-radion

HTC Desire Z har förstås även utrustats med en FM-radio, vilken fungerar precis som förväntat. Gränssnittet är snyggt och lättanvänt, men funktionerna är ganska få och grundläggande. Det behövs i ärlighetens namn inte så mycket mer.

Radion kräver som på de flesta andra telefoner att headsetet är inkopplat för att man skall få någon mottagning, men man behöver inte lyssna genom lurarna utan man kan enkelt välja att köra via den yttre högtalaren också. Grundläggande funktioner som att skanna efter radiokanaler, lagra dessa och döpa om dem är en barnlek. Vi hittar emellertid inga inställningar för RDS så vi förmodar att den helt enkelt inte har RDS-stöd, vilket är minst sagt märkligt.

Fem megapixlar och LED-lampa

Kameran
Kameramjukvaran i Desire Z är emellertid en mycket trevlig bekantskap och det som kanske imponerar mest är hur snabb den är. Vi räknar till max tre sekunder från kallstart på hemskärmen till tagen bild och redo att knäppa nästa. Detta inkluderar alltså även tiden det tar att fokusera och spara den tagna bilden till minneskortet. När kameramjukvaran väl är igång (vilket i sig bara tar någon sekund eller två från kallstart) så har vi lyckats ta sju bilder i följd på bara fem sekunder, vilket torde räcka för de allra flesta. För att vara en mobilkamera så saknar den här rappheten motstycke, åtminstone i androidvärlden.

Vad gäller inställningsmöjligheter så erbjuds vi även där en hel del inställningar för allt från skärpa till kontrast, färgmättnad, exponering, vitbalans, upplösning och ISO. Vidare finns ansiktsigenkänning, samt en mängd bildlägen för bland annat sepia, negativ, skärpedjup, vintage-effekter och gråskalor. HTC har gjort ett riktigt bra jobb med kameramjukvaran – förhoppningsvis sätter de i en kommande modell i en vettig kamerasensor som kan matcha den finfina mjukvaran.

Kameran på HTC Desire Z kräver mycket ljus för att prestera bra och är det ordentligt mulet träder en hel del brus fram. Det här betyder förstås att inte blir bättre av att man fotograferar inomhus och det är svårt att få till skarpa bilder trots blixt. Vad berör videoinspelning i ”HD-upplösning”  tycker vi dock att Desire Z gör ett rätt så bra jobb och presterar likvärdigt med Xperia X10 även om vi saknar kontinuerlig autofokus.

HTC Desire Z 2.2 (högerklicka och välj öppna i ny flik/nytt fönster för fullversioner)


httpvh://www.youtube.com/watch?v=AD7PLMMfaH4

Sony Ericsson Xperia X10 2.1 (högerklicka och välj öppna i ny flik/nytt fönster för fullversioner)

httpvh://www.youtube.com/watch?v=BKz7bYDi3CY

Buggar och problem
I mjukvaruväg verkar Desire Z vara en stabil telefon och lider inte av samma problem som vi stötte på när vi recenserade Desire HD, där både WiFi och 3G-mottagningen vid enstaka tillfällen försvann efter att man väckt telefonen ur sömnläge.

Batteritiden
Desire Z är ingen evighetsmaskin och precis som för merparten av alla andra smartphones håller sig batteriet för en dags intensiv användning innan batterilampan börjar blinka. Vid videouppspelning med 100% ljusstyrka och telefonen satt i flygplansläge håller den sig i ~5h, vilket är snarlikt med vad Xperia X10 presterar i samma test. Batteriet är på 1300maAh och telefonen klarar enligt specifikationerna av en taltid på ca 6,5h över 3G samt uppges ha en stand by-tid på 430h. Valet av en plattform som bygger på en mer modern tillverkningsteknik (45nm vs 65nm) innebär att man kan göra batteriet mindre och ändå bibehålla en hygglig batteritid. Telefonen överraskar oss inte på något vis med sin batteritid, men inte heller gör den oss besviken.

Systeminformation
Desire Z bygger på en plattform vid namn MSM7230 från amerikanska Qualcomm och har samma processorkärna (Scorpion, 45nm) och grafikdel (Adreno 205) som vi hittar i Desire HD. Klockfrekvensen är 800 Mhz, mängden RAM är för operativsystemets räkning 373MB och mängden inbyggt minne för appinstallationer är ca 1GB. Desire HD har en klockfrekvens om 1GHz och 768MB i RAM varav hela 623MB är tillgängligt för operativsystemet – en viss skillnad kontra Desire Z med andra ord.

Prisskillnaden är inte särskilt stor mellan de två telefonerna och vi hade gärna sett att HTC kostat på sig en större mängd RAM för en potentiellt sett större livslängd.

Prestanda och grafer


Input Benchmark registrerar hur skärmens digitizer (tryckkänsliga ytskikt) presterar. Ett högt Hz-tal är ingen garanti för att känsligheten är på topp, men det ger en indikation. Desire Z presterar 38Hz och skiljer sig förvånande nog en del från Desire HD, som vi förmodar bygger på samma digitizer. Känsligheten är som vi redan konstaterat mycket bra, men telefonen får på denna punkt se sig rejält slagen av Samsung Galaxy S, vilken vi fortfarande anser har marknadens bästa skärm ur ett par hänseenden — både vad gäller svärta/kontrast och trykkänslighet/precision.


Quadrant Pro är en testsvit som mäter CPU, GPU och minnesprestanda. I CPU-delen ligger Desire Z hack i häl på HTC Desire med 3983 poäng kontra 4146 poäng. Trots att Desire har en klockfrekvens som är 25% högre är Desire Z med sina 800MHz nästan lika snabb. Vi kan konstatera att andra generationens Scorpion-processorer är betydligt snabbare per klockcykel. I jämförelse med Desire HD får Desire Z se sig slagen och detta med en god marginal om närmare 27%.


I minnestestet, vilket helt enkelt mäter upp med vilka hastigheter RAM/arbetsminnet kan skyffla data, så kan vi konstatera att Desire Z hamnar en bra bit bakom Samsung Galaxy Tab och Galaxy S och presterar likvärdigt med Desire HD, Nexus One och Desire.


Quadrant I/O mäter med vilken hastighet det går att skriva och läsa data från det inbyggda flash-minnet och resultatet påverkas med andra ord inte av vilket minneskort som sitter i telefonen. Här presterar Desire Z näst bäst bland samtliga av de enheter som vi testat med 2416 poäng, bäst är Desire HD med 3180 poäng och en marginal på 24% kontra Desire Z.


I det delmoment som mäter 2D-prestandan kvalar Desire Z in på en 9:e plats med 245 poäng och placerar sig strax nedanför Xperia X8. Desire HD presterar 283 poäng / 14% bättre än Desire Z. Det är dock viktigt att komma ihåg att Desire Z har 2.5 gånger fler pixlar att flytta runt än exempelvis X8, så jämförelsen haltar kraftigt.


I GPU-delen av Quadrants benchmarksvit så ser vi klart och tydligt att Adreno 205 presterar mellan 30-40% bättre än föregångaren och Desire Z lägger sig strax bakom Desire HD med 507 poäng mot 565 poäng – en skillnad på cirka 10%. Samsung, som satsat på en separat grafikdel från PowerVR, presterar långt bättre än Desire HD samt Desire Z och för den delen övriga konkurrenter.


Utifrån hur telefonen presterat i de olika delmomenten av Quadrants benchmarksvit kvalar Desire Z in på en andraplats, kanske främst tack vare den goda I/O-prestandan. Totalpängen landar på 1648 poäng och skillnaden är cirka 22% gentemot Desire HD som presterar 2210 poäng.


Desire Z ligger trots den 20% lägre klockfrekvensen väldigt nära Nexus One och Galaxy S, men får åter igen se sig slagen av Desire HD och detta med en god marginal om 32%. Vi skall ha i åtanke att Sunspider först och främst är avsett för att testa webbläsarprestandan och beroende på vilka optimeringar tillverkare gjort kan skillnaden till största del bero på dessa kontra hur snabb processorn de facto är. I fallet Desire HD vs Desire Z skiljer sig dock inte webbläsaren åt så vitt vi kan se.


Samma sak upprepas även här. Desire HD i ledning, tätt följd av Desire Z bredvid Nexus One och Desire samt Galaxy S.


I Linpack är mönstret detsamma. Desire HD i topp och Desire Z verkar i detta testmoment halka efter Desire och Nexus One en aning, om än med liten marginal. Desire HD presterar ungefär 19% bättre än Desire Z med 40,2 MFLOPS vs 32,8MFLOPS.


I Neocore3D kan vi se att Desire HD kniper förstaplatsen med 58,8 FPS och på andraplats ser vi Desire Z med ett snarlikt resultat om 57,6 FPS.  Då Neocore är utvecklat av Qualcomm i syfte att demonstrera sina egna SoC:er (dit Snapdragon-familjen hör) så får man ta resultaten med en nypa salt. Processorn verkar i detta testmoment inte utgöra någon större flaskhals.


En annan bild målas upp när vi testar OpenGL ES 2.0-prestandan i det svenskutvecklade Nenamark1. Här hamnar Desire Z än en gång strax nedanför Desire HD med ett resultat på 33,4 FPS mot 35,8 FPS. Xperia X10 mini placerar sig på en andraplats tack vare den låga upplösningen och Galaxy S hamnar förstås i topp.

Sammanfattning
Desire Z är en kompetent QWERTY-telefon med ett påkostat chassi som består av metallkomponenter och en teflonbehandlad, greppvänlig, repbeständig och fingeravtrycksavvisande yta. Tangentbordet fungerar utmärkt att skriva med och den unika så kallade Z-gängningen gör att det finns gott om utrymme även kring den översta tangentbordsraden. Vi uppskattar också att den svensksålda modellen har svensk tangentbordslayout med tangenter för ÅÄÖ.

Skärmen som bygger på en S-PVA-panel är mycket bra både vad berör betraktningsvinkel, färgmättnad, skärpa och kontrast. Vidare är känsligheten hög och digitizern har stöd för upp till fyra samtidiga tryckpunkter, vilket innebär multitouch-stöd i ordets sanna bemärkelse.

Samtalskvalitén tycker vi är bra även om ljudvolymen kan betraktas som något låg och ekon, missljud eller tappade samtal är inget vi stött på under testperioden. Detsamma kan sägas om nätverksprestandan där vi mäter upp finfina resultat.

Tyvärr släpar HTC fortfarande efter på kamerafronten och i jämförelse med X10, som vid det här laget har närmare ett år på nacken, får Desire Z se sig slagen. Vidare fortsätter HTC en annan tråkig tradition genom att inte skicka med en särskilt bra högtalare. Vad berör hörlursutgången har inte mycket förändrats sedan föregående generation och på denna punkt skiljer sig telefonen knappt alls från HTC Desire.

Sett till prestandan bjuder Desire Z inte på några större överraskningar och det är främst på grafikfronten och vad berör skriv- och lästhastigheten på det interna minnet som vi ser ett rejält uppsving kontra föregående generation telefoner, då tänker vi främst på Xperia X10, HTC Desire samt Nexus One. Vi är dock imponerade av att processorm, som tickar på i 800MHz, står sig så väl som den gör mot sagda telefoner trots att de har en 200Mhz högre klockfrekvens. I jämförelse med Desire HD är prestandaskillnaden däremot större än vad vi förväntat oss, något som också märks också vid användning av telefonen, stundvis blir det väl segt när vi växlar mellan program och bläddrar bland hemskärmar fulla av medföljande widgets.

HTC:s egenutvecklade gränssnitt vid namn Sense har gott om funktioner och levererar en helhetsupplevelse med stöd för sociala nätverk, GPS-kartor och en webbportal för backup och spårning av telefonen. Vi fastnar speciellt för temamotorn som är en nyhet i den senaste versionen av Sense och som låter användare ändra utseende på stora delar av Android i ett par knapptryckningar. Vi upplever mjukvaran som stabil och har under vår testperiod inte stött på några allvarliga buggar. För den som vill skapa en helt egen helhetsupplevelse går det utmärkt att installera en alternativ så kallad launcher (hemskärm+programmeny) i form av exempelvis ADW.Launcher eller LauncherPro.

Z-gängningen är inte utan sina brister och vi ogillar att ovandelen och nederdelen sitter samman på ett så pass löst vis. Lyfter vi exempelvis upp enheten från en plan yta och bara tar tag i överdelen blir nederdelen hängandes, något som i och för sig inte är ett större problem. Vad som däremot är ett problem är det faktum att man med telefonen i vertikalt läge och med nederdelen utfälld, i tid och otid kan råka ut för att ovandelen faller ned om man ex. befinner sig på en guppig bilfärd eller i ett skakigt tåg, därtill måste man aktivt hålla isär de två delarna om man vill skriva på tangentbordet samtidigt som man ligger på rygg. Till den största bristen hör dock att man riskerar tappa telefonen om man håller den i vertikalt vykortsläge med ett grepp där man fattar enheten mellan tummen och pekfingret på vardera sida och sedan råkar få tag om endast ovandelen, vilket kan hända då man tar bilder eller ser på en film, varvid nederdelen faller ned med sådan kraft att det är svårt att inte tappa telefonen.

HTC Desire Z är lämplig för dig som:
* Vill ha finfin prestanda och utrustningsnivå
* Vill ha en kvalitativ och skarp skärm
* Vill ha ett fysiskt tangentbord
* Vill ha hög bygg- och materialkvalité

HTC Desire Z är inte lämplig för dig som:
* Vill ha en smidig telefon, såväl vad gäller vikt som storlek
* Vill ha Android i standardutförande – skl ”vanilla Android”
* Vill ha garantier för att uppdateringar kommer löpande och utan fördröjningar
* Förväntar sig riktig HD-kvalitet på videoinspelningar
* Kräver en riktigt bra kamera
* Är prisskänslig
* Vill ha möjlighet att använda tangentbordet i alla möjliga vinklar, lägen samt scenarier utan besvär

Andra telefoner att överväga:

Lägsta pris på Motorola Milestone 2 på Prisjakt just nu:


Lägsta pris på Samsung Galaxy 4 på Prisjakt just nu:

********
Slutligen vill vi rikta ett särskilt tack till eXpansys.se för att de återigen klev in och hälpte till med ett testexemplar när våra ordinarie kanaler för lånetelefoner inte kunde leverera. Jättetack för detta!

********