Recension:Vi testar Google Pixel

Postat:
22:15 - 2016-10-28
Skribent:
| Swedroid-redaktionen
Kommentarer:
80

Den fjärde oktober i år höll Google ett stort lanseringsevent i Mountain View, strax söder om San Francisco i Kalifornien. Eventet kom att handla väldigt mycket om sökjättens nya och uppdaterade produkter, med två nya telefoner som kronan på verket: Google Pixel och den lite större Google Pixel XL.

Pixel-familjen tycks bli uppföljaren till den numera smått ikoniska Nexus-familjen. Det har spekulerats i att Google såg på Nexus-serien som mer riktad till utvecklare och hardcorefans av Android, medan den uppföljande Pixel-familjen är mer ämnad för en bredare publik, mer ämnad som en konsumentprodukt och ämnad att visa världen hur Google anser att en Androidtelefon bör se ut och fungera.

Huruvida Nexus-varumärket kommer leva vidare i och med att Pixel-telefonerna släpps är än så länge oklart. Vad som står klart är att Google inte längre säljer några Nexus-enheter, vare sig telefoner, plattor eller mediaspelare, via onlinebutiken Google Store. Vi finner det föga troligt att Google återupplivar Nexus i framtiden, men de har fortfarande kvar den officiella Nexus-portalen, där nu endast Nexus 6P och 5X är listade.

Google marknadsför Pixel och Pixel XL som ”Made by Google”, även om det är HTC som står för den faktiska tillverkningen. Vad som menas med ”Made by Google” är att Google i och med Pixel och Pixel XL har planerat, designat och låtit bygga telefonerna, med HTC som byggmästare då Google (för närvarande) saknar egen kapacitet för tillverkning. Google har alltså i detalj bestämt hur Pixel-telefonerna skall se ut, hur de skall fungera och vilken hårdvara de skall ha.

Pixel-telefonerna är därmed, till skillnad från föregående Nexus-telefoner som tillhörde tillverkaren, ur ett konsumentperspektiv att betrakta som Googles egna produkter från början till slut: Google säljer telefonerna, Google hanterar reklamationer och garantiärenden, och Google både betalar för telefonernas tillverkning och inkasserar all eventuell vinst genom försäljning.

I den här recensionen hugger vi tänderna i den mindre av de tu telefonerna; femtummaren Google Pixel, svart till färgen. I vanlig ordning kommer vi låta telefonen genomgå en lång rad hårda prövningar bestående av såväl syntetiska prestandamätningar som av en tung verkliga världen-baserad testfas där vi helt enkelt använder telefonen som vi alltid använder en smart telefon, fast mer intensivt.

Specifikationer

Specifikationer Google Pixel
ReleasedatumHösten 2016
Processor2,2GHz quad-core
PlattformQualcomm Snapdragon 821 64-bit
GrafikkretsAdreno 530
RAM-minne4GB
Inbyggt minne32/128GB / plats för minneskort
Skärm5" / FHD - 1080x1920 pixlar / 441PPI
SkärmtypAMOLED / 16:9 / 68,92 cm² / ~69% av fronten
Kamera12,3MP
Främre kamera8MP
Vikt143g
Höjd, bredd, djup143,8 x 69,5 x 8,6mm
Batteri2770mAh / 26 / 456 timmars tal/standby-tid
KommunikationUSB 3.0 Type-C, Bluetooth 4.2, Wi-Fi 802.11 a/b/g/n/ac, dual-band, Wi-Fi Direct, DLNA
SensorerGPS+GLONASS, accelerometer, gyro, magnetometer, närhetssensor, barometer, fingeravtrycksläsare
FM-radio / NFCNej / Ja
NätverkFyrbands GSM / HSDPA / LTE kat. 9
IP-klassningNej
Övrig info3,5mm-jack.
Mer infoMer info om Google Pixel på Androidenheter.se

Google Pixel har fått en AMOLED-skärm på 5 tum med en upplösning 1 920 x 1 080 pixlar, även kallat FullHD och 1080p. Upplösningen i relation till skärmstorleken ger en pixeldensitet om 441 PPI. Skärmen är skyddad av ett yttre skärmglas av Cornings Gorilla Glass 4.

Under skalet finner vi utöver Android 7.1 Nougat – med ett anpassat gränssnitt som vi för enkelhetens skull har valt att kalla ”Pixel UI” – även Qualcomms för tillfället snabbaste chipp på marknaden, Snapdragon 821 (MSM8996), bestående av fyra processorkärnor uppdelade i två stycken primära Kryo-kärnor i 2,15 GHz och två stycken sekundära Kryo-kärnor i 1,6 GHz. För grafiken svarar Adreno 530. RAM-bestyckningen mäter 4 GB (LPDDR4) och det interna lagringsminnet är på antingen 32 eller 128 GB. Vårt testexemplar är 32 GB-versionen.

Huvudkameran består av en 12,3-megapixelsensor (1/2,3″) från Sonys Exmor RS-familj, kallad IMX378, med stora sensorpixlar om 1,55 mikrometer. I runda slängar resulterar dessa väl tilltagna sensorpixlar i närmare 70 % större ljusupptagningsförmåga jämfört med mer traditionella sensorer om ~1,2 µm/20MP+. Detta leder åtminstone i teorin till betydligt bättre möjligheter att fånga bra bilder i låga ljusförhållanden. Linsen har en bländaröppning på f/2,0 och kameran har vidare fått en tvåtonsblixt (LED), laserautofokus och fasdetekterande fokus. Den frontriktade ”selfiekameran” är på 8 megapixlar, har en lins med ett bländarvärde om f/2,4, 1/3,2″ sensorstorlek och 1,4 mikrometer pixelstorlek.

Vi finner den numera mer eller mindre obligatoriska uppsättningen sensorer och anslutningar: dubbla mikrofoner, ljussensor, närhetssensor, gyro, accelerometer, barometer, kompass samt fingeravtrycksläsare. Vidare ser vi en USB Typ C-kontakt i telefonens fotände, samt kortplatsen för nano-SIM-kortet på den vänstra långsidan.

Pixel har stöd för de idag mest förekommande standarderna för trådlös kommunikation, såsom Wi-Fi 802.11a/b/g/n/ac (2,4 samt 5 GHz), Bluetooth 4.2 A2DP LE, NFC och positionering via (A)GPS samt GLONASS. Vi finner vidare brett stöd för 2G- och 3G-standarder samt i den internationella versionen av Google Pixel (som Sverige förhoppningsvis får, så småningom) stöd för nedan listade LTE-band och hastigheter upp till LTE Cat12 (600/75 Mbps).

1 (2100 MHz), 2 (1900 MHz), 3 (1800 MHz), 4 (1700/2100 MHz), 5 (850 MHz), 7 (2600 MHz), 8 (900 MHz), 12 (700 MHz), 13 (700 MHz), 17 (700 MHz), 18 (800 MHz), 19 (800 MHz), 20 (800 MHz), 21 (1500 MHz), 26 (850 MHz), 28 (700 MHz), 32 (1500 MHz), 38 (2600 MHz), 39 (1900 MHz), 40 (2300 MHz) samt 41 (2500 MHz).

Den av Google från grunden designade Pixel har fått ett gediget lättmetallchassi och mäter 143,8 x 69,5 på höjd och bredd och 7,3 till 8,5 millimeter på djupet. Vikten anges vara 143 gram, vilket bekräftas av vår våg som säger 142,7 gram inklusive nano-SIM-kort, fulladdat batteri och halvfullt lagringsminne. Telefonen har fått en viss resistans mot vatten och damm, enligt IP53-klassificering: Pixel tål vattenstänk, som att utsättas för lättare regn, men är inte gjord för att överleva att exempelvis sänkas/tappas ned i vatten eller spolas under en vattenkran.

Batteriet är på relativt beskedliga 2 770 mAh, varför vi hoppas att Google har valt en strömsnål AMOLED-panel samt har utvecklat Doze-funktionen ytterligare i Android 7.1. Saknas gör dessvärre stöd för trådlös laddning (är det bara vi som tycker att utvecklingen går åt helt fel håll här?), men vi får åtminstone en snabbladdare på 18W som uppges ge Pixel upp till 7 timmar extra aktiv användningstid (det vill säga inte bara standby) från blott 15 minuters laddning.

Pixel säljs, om den säljs alls – det finns för närvarande en del frågetecken kring detta – i Sverige i färgerna Svart (”Quite Black”) och Silver (”Very Silver”). Saknas gör den blå versionen (”Really Blue”) som enligt uppgift är en färg endast avsedd för mobiloperatören Verizon i USA.

I kartongen

google-pixel-box-01


Google Pixel levereras i en mestadels vit kartong som vi nog anser vara osedvanligt stor i relation till det förväntade kartonginnehållet, med ett yttre utskjutbart skal. Upptill på det yttre skalet finner vi Googles G-logga och strax nedan denne texten ”Pixel – Phone by Google”. Lite längre ned, på kartongens nedre halva, finner vi ett färgtryck föreställande den främre övre halvan av en Google Pixel.

Då vi skjuter av skalet möts vi av en vit inre kartong med ett lock som kan öppnas åt vänster, som pärmen på en inbunden bok. Då pärmen fälls upp möts vi av telefonen i sig i ett fack till vänster och ytterligare ett lock på den inre kartongens högra halva.

När telefonen lyfts ur sitt fack finner vi en mindre vit pappkartong innehållande en snabbstartguide, garantiinformation och ett metallstift för SIM-kortsläden. Nedan dokumentationen återfinner vi en vit, dryga metern lång, USB-kabel med USB Typ C i ena änden och en vanlig USB Typ A i andra, samt en liten adapter för USB Typ A till Typ C. Under det mindre locket till höger finner vi i ett fack längst upp en vit laddadapter (18W) samt ytterligare en vit meterlång USB-kabel med USB Typ C i båda ändarna.

Punktlista över kartongens innehåll:

  • Google Pixel (Svart, ”Quite Black”, 32 GB)
  • Laddadapter (Vit, 5V och 5A + 9V och 2A, USB-PD)
  • USB-kabel (Vit, cirka 1 meter, USB Typ C i i båda ändarna)
  • USB-kabel (Vit, cirka 80 centimeter, USB Typ A till USB Typ C)
  • Metallstift för SIM-släden
  • USB-adapter för dataöverföring (USB Typ A till USB Typ C)
  • Diverse dokumentation (Snabbstartguide och garantiinformation)

Vi kan i vanlig ordning inte garantera att just era exemplar innehåller exakt samma saker som vår kartong, som är ett amerikanskt butiksexemplar. Då det handlar om en Google-telefon så förväntar vi oss dock att innehållet, förutom telefonen själv som har varierande stöd för mobila nätverksfrekvenser och LTE-band beroende på var den är inköpt, kommer vara identiskt oavsett om telefonen inköps i USA, i Sverige eller någon annanstans.

Konstruktion, anslutningar, trådlöst och ljud

google-pixel-bild-01


Google har till skillnad från Nexus-telefoner under föregående år själva och från grunden designat Pixel och Pixel XL. Designen i sig har liknats en hel del vid Apples Iphone, åtminstone framifrån, i synnerhet silverversionen av Google Pixel som har en vit front.

Vi ser ovan och nedan skärmen ganska stora så kallade ”döda ytor”, ungefär som på en Iphone, något som vi vet att många av våra läsare finner olidligt. På Iphone kan den stora ytan nedanför skärmen dock ursäktas då den har en fysisk Hem-knapp/fingeravtrycksläsare, men Google Pixel saknar helt och hållet knappar på fronten och många lär har mindre positiva synpunkter på denna stora outnyttjade yta som inte ens bjuder på frontriktade högtalare som kompensation.

Till somligas förtret har det visat sig att Google Pixel och Pixel XL endast har fått en IP53-klassificering, vad gäller vattenresistens. Detta innebär att den är dammresistent men att den endast är avsedd att kunna utstå lättare vattenstänk, såsom att utsättas för ett lätt regn medan man talar i telefonen.

Lyckligtvis verkar det som att Google har tagit till i underkant vad gäller IP-klassificeringen och tagit till i överkant vad gäller den faktiska vattenresistensen: YouTube-kanalen TLDToday testade detta, och sänkte helt sonika ned en Google Pixel i vatten i en hel timme. Detta är något som Pixel absolut inte är klassificerad för att kunna överleva ens en kort stund, men Pixel visade sig överleva hela testet.

En brasklapp måste dock här läggas in: vattenskador kan visa sig först en god stund, flera dagar eller till och med veckor senare, i takt med att de interna komponenterna börjar ärga, varför vi inte kan vara säkra på hur telefonen verkligen mår efter ett sådant tortyrtest.

Så vadan detta? Om telefonen klarar av att doppas i vatten så länge, om än inte på ett speciellt stort djup, varför säger Google då att den endast tål lättare stänk? Om detta kan vi bara spekulera, men vi gissar att Google med IP53-klassificeringen vill signalera att användarna måste vara försiktiga med telefonen i våta miljöer.

Många tillverkare går istället rakt motsatt väg och använder en hög IP-klassificering som ett försäljningsargument. Konsekvensen av detta kan bli stora mängder reklamationsärenden rörande vattenskador, när konsumenter exempelvis har bestämt sig för att dyka med telefonen i tron om att den höga IP-klassificeringen är en garanti för att telefonen inte skall ta skada, vilket inte nödvändigtvis är fallet. Tvärtom har många nekats reparation under garantitiden då de bedöms ha varit oaktsamma med telefonen.

Nästa fas är att titta närmare på telefonens material, byggkvalitet, passform och bekvämlighet i handen. Nästan genast står det klart att Pixel imponerar, på alla punkter. Om vi utvecklar kan vi konstatera att lättmetallchassit som väntat är välgjort (med HTC som byggherre fattas bara annat) och vi kan inte finna vare sig glipor eller skarvar eller framkalla flex, knak, knarr eller skaller då vi småbryskt bänder och skakar på telefonen.

Tack vare mjukt rundade sidor och en i princip helt slät baksida är telefonen bekväm att hålla i handen, inte minst tack vare att Pixel med dagens mått mätt är en ganska liten telefon, och inte heller är supertunn.

För att undvika en ful ”knöl” vid kameralinsen, som på så många andra telefoner, har Google istället gjort hela telefonen aningen kilformad. Fotänden (7,3 millimeter) är tunnare än huvudänden (8,5 millimeter) där kameran sitter.

Då det rör sig om en ganska liten skillnad i tjocklek, blott 1,2 millimeter, är kilens lutning ytterst diskret och knappt ens noterbar då vi håller telefonen i handen. Vi finner den här lösningen smått genial i sin enkelhet: Google kunde på så vis behålla en bra kameralins (som i regel kräver ett visst djup för att fungera bra), slippa en kameraknöl och samtidigt hålla telefonens tjocklek till ett minimum.

google-pixel-prod-17


Ovan skärmen finner vi samtalshögtalaren centrerad, den frontriktade kameralinsen till vänster och närhetssensorn samt ljussensorn centrerad rakt nedan samtalshögtalaren. På telefonens vänstra långsida finner vi den i metallramen infällda SIM-kortsläden nära huvudänden, och på den högra långsidan sitter i överkant strömknappen och strax nedan denne volymknappen.

Båda dessa knappar tycks vara tillverkade av lättmetall, och YouTube-kanalen JerryRigEverything tycks bekräfta det. Kvaliteten är hög och de bjuder på en tydlig klickkänsla samt gott motstånd, och de sticker ut mer än normalt vilket gör dem mycket lätta att treva sig fram till i blindo. Strömknappen har därtill en grov texturering som tydligt signalerar vilken knapp man har lagt fingret på.

I telefonens fotände finner vi i mitten USB Typ C-porten (USB v3.0), omgiven av två öppningar i telefonens metallram. Bakom den vänstra öppningen sitter den interna monohögtalaren, som faktiskt bjuder på både ett klart och tydligt ljud och en bra maxvolym, och bakom den högra öppningen återfinner vi den primära samtalsmikrofonen.

I huvudänden, halvvägs ut till vänstra hörnet, sitter 3,5-millimeterporten för anslutning av exempelvis hörlurar och det är också allt vi finner på huvudänden. En sekundär mikrofon återfinns på telefonens baksida, bredvid kamerans laseröga för autofokus.

Baksidan är kanske den del som mer än någon annan ger Pixel ett lite säreget utseende. Telefonen är till stor del utformad ur en och samma del lättmetall, en så kallad unibodykonstruktion, men den övre tredjedelen bakom vilken såväl fingeravtrycksläsaren (av Google kallad ”Pixel Imprint”) och kameran och LED-blixtarna sitter består istället av ett stycke glas.

Är Pixel en snygg telefon? Det kan diskuteras, men vi uppskattar att designen på telefonen baksida är säregen, inte minst med tanke på att fronten, i synnerhet silverversionen av Google Pixel, är till förväxling lik Iphone.

Vi gissar att glaset är tänkt att ge de interna antennerna bättre mottagningsförutsättningar jämfört med ett heltäckande bakstycke av metall. Eller så är det kort sagt bara ett i lite udda designval Google har gjort, vilket för all del inte vore fel det heller.

Mottagningen har för övrigt varit utmärkt under testfasen. Vi har inte haft några problem med vare sig datahastigheter, mottagning eller samtalskvalitet, annat än på platser med sällsynt svag mottagning där även andra telefoner har problem.

Vid telefonsamtal uppger motparten att ljudet i deras ände är klart och tydligt, och likaså är det utmärkt i vår ände. Pixel är dessutom ovanligt bra på att filtrera bort bakgrundsbrus, exempelvis om man är utomhus i kraftig vind, vilket är ett litet plus i kanten.

Det tål att upprepas att vi testar ett amerikanskt exemplar (ej Verizon-exemplaret), och frekvensbanden i USA är aningen annorlunda än i Sverige och Europa. Vi är dock tämligen trygga i att den internationella versionen har samma goda mottagning som det amerikanska exemplaret vi testar, då de tu utöver frekvensbanden är exakt samma telefon.

Vi mäter via LTE (4G) upp cirka 100 Mbit/s vid nedladdning och 20 Mbit/s uppladdning. Detta är mer eller mindre vårt mobilnäts maxhastighet på platsen vi befinner oss, och då Pixel har stöd för LTE ända upp till Cat12 (600/75 Mbit/s) så finns det mycket mer att ta av om mobiloperatören i framtiden bygger ut och ökar kapaciteten i mobilnätet.

google-pixel-pixel-xl-29
Ljudkvalitén via den i fotänden lite olyckligt placerade monohögtalaren är tämligen god. Ljudet är mer balanserat och har lite mer djup än majoriteten av telefoner med en liknande högtalarlösning (monohögtalare i fotänden), och maxvolymen är därtill tämligen hög.

TelefondB 50cm från frontdB 50cm från högtalare
Google Pixel8186
Google Pixel XL8288
ZTE Axon 78181
Sony Xperia X8080
OnePlus 38185
Elephone P80007578
Huawei Nexus 6P8787
LG Nexus 5X8080
Xiaomi RedMi Note 27782
Ulefone BeTouch 27680
Motorola Moto X Style8888
OnePlus 28083
Samsung Galaxy S67781
Motorola Nexus 68787
LG Nexus 57578
Samsung Galaxy S57380
Samsung Galaxy S4 GPE6366
HTC One M88585
Nexus 7 (2103)7376

Maxvolymen med en sådan här lösning är dock väldigt beroende av vilket håll högtalaren, det vill säga telefonens fotände, riktas. Vi mäter 50 centimeter från högtalaröppningen, i högtalarens riktning, upp imponerande 86 decibel, vilket är ett av de bättre resultaten vi har mätt upp här på Swedroid. 50 centimeter från telefonens front sjunker dock ljudstyrkan betänkligt, till strax under 81 decibel, vilket bör tilläggas fortfarande är ett ganska bra resultat.

Ljudstyrkan och ljudkvalitén är alltså bra, men det stora problemet med en monohögtalare i fotänden är dock av en annan art: det är alldeles för lätt att täcka över högtalaröppningen då man använder telefonen, exempelvis då man håller den i handen och ser på YouTube-klipp, eller då den ligger i en ficka eller i en väska och öppningen täcks över.

Då högtalaröppningen täcks över sjunker den maximala ljudstyrkan till cirka 62 decibel vilket ungefär motsvarar normal samtalston. Det kan alltså räcka med att man för ett normalt samtal för att det skall vara nog för att dränka ett inkommande telefonsamtal, om högtalaren är övertäckt. Sitter man och väntar på bussen i en innerstad vid en trafikerad väg är det i princip omöjligt att uppfatta en ringsignal som bara når 62 decibel.

Allt som allt sitter det trots allt en tämligen högkvalitativ högtalare i Google Pixel, men på grund av att det är en monohögtalare och på grund av dess placering blir det ett par minuspoäng och vi anser att Pixel sammantaget därmed bara har en genomsnittlig högtalare.

Bildskärm och digitizer

google-pixel-bildskarm


Bildskärmen är av AMOLED-typ och mäter 5 tum på diagonalen. Upplösningen är på 1 080 x 1 920 pixlar, även känt som 1080p och FullHD, och i kombination med skärmstorleken resulterar detta i en pixeltäthet om 441 PPI. Detta är enligt vår uppfattning tillräckligt hög pixeldensitet för att undvika den lätta oskärpan som telefoner med samma upplösning men med 5,5 tum stora (eller större) skärmar dras med, exempelvis Oneplus 3.

Pixel-skärmen är synnerligen skarp och vi kan endast på väldigt nära håll urskilja enskilda pixlar. Vi kan inte svära på att den är skarp nog för att helt undvika en viss pixlighet då telefonen används tillsammans med Googles VR-headset Daydream, av det enkla skälet att skärmen i Daydream placeras så pass nära ögonen att endast de allra mest högupplösta skärmarna, såsom det större syskonet Pixel XL, kommer undan med en minimal (i våra ögon obefintlig) pixlighet.

Den maximala ljusstyrkan är tyvärr inte så hög som vi hade önskat och hoppats. Den är för all del inte dålig, den är ljusstarkare än Nexus 6P exempelvis, men det säger egentligen inte så mycket. I fullt dagsljus är skärmen tämligen blek, men i regel läsbar. Samsung har i många av deras toppmodeller visat att AMOLED-skärmar visst kan vara ytterst ljusstarka, och detsamma gäller Oneplus 3 som har en mycket ljusstark AMOLED-skärm.

Google säger vidare att Pixel förlorar mindre än 40 % ljusstyrka ur vinklar om 30 grader. De nämner dessvärre inte några närmare siffror än ”mindre än 40 %”, men allt under 40 är ett skapligt om än inte utmärkt resultat. Betydligt bättre än LCD-skärmar som exempelvis Apple Iphone 7 som förlorar 55 % ljusstyrka ur samma vinklar, men inte lika bra som de bästa AMOLED-skärmarna på marknaden från Samsung, exempelvis Galaxy S7 och S7 Edge som ligger en god bit under 30 % förlust i ljusstyrka ur 30 graders betraktningsvinkel.

Färgåtergivningen är rik, på typiskt AMOLED-vis, men vi kan inte svara på hur naturtrogen den är. Google uppger att Pixels skärm bjuder på 16,77 miljoner färgnyanser, 24 bitars färgdjup, motsvarar 100 % av NTSC-standarden och har ett kontrastvärde om 100 000:1. Det finns i utvecklarinställningarna (ett ”gömt” menyalternativ i telefonens inställningar som man kan låsa upp genom att trycka på ”Version” under ”Om telefonen” sju gånger i rad) ett alternativ som låter oss växla till ett så kallat sRGB-läge där färgerna skall vara mer naturtrogna, för den som så önskar.

Jämför vi Google Pixel bredvid exempelvis ZTE Axon 7 som även den har en mycket trevlig AMOLED-skärm, kan vi se att Pixel har en aningen varmare skärm vars vitnyanser går åt ett lätt gulaktigt håll, medan Axon 7 istället går åt ett kallare blåaktigt håll. I övrigt har vi stora problem att skilja den ena skärmen från den andra vad gäller gula, gröna, röda och blåa färger. De är nästan helt identiska, vilket för övrigt även gäller Pixels större syskon XL.

Med en pixeldensitet 441 PPI är skärpan är god och vi kan inte annat på mycket nära håll urskilja enskilda pixlar och se en viss pixlighet. Kanske främst på grund av att AMOLED-skärmen som de allra flesta AMOLED-skärmar har en så kallad Pentile-matris.

Pentile är en pixelteknik som är avsedd att kompensera för AMOLEDs svårighet att producera starka och livskraftiga blå- och rödnyanser genom att göra subpixlarna för just blått och rött dubbelt så stora som för grönt, något som får som konsekvens att den ”äkta” upplösningen är lägre än de uppgivna 1 080 x 1 920 pixlarna. I princip alla AMOLED-skärmar använder alltså den här tekniken i dagsläget.

Hursomhelst, även med en Pentile-matris är Pixels skärm ytterst skarp – så länge man inte betraktar den på riktigt nära håll – vilket faktiskt är fallet om man avser använda Googles kommande Daydream View-headset, ett virtual reality-headset där telefonen placeras blott dussintalet centimeter från användarens ögon. Vi har ännu inte haft möjligheten att testa Daydream, men vi återkommer med en artikel om detta och huruvida Pixels skärm är högupplöst nog för detta.

Betraktningsvinklarna är mycket bättre än i fjolårets Nexus 6P som dessvärre hade en lite småtråkig AMOLED-skärm med betraktningsvinklar och ljusstyrka som föll kort mot de flesta moderna konkurrenter. I årets Pixel-duo är detta inte längre ett problem, men vi kan heller inte säga att skärmarna är riktigt lika vassa som i Samsungs Galaxy S7 eller S7 Edge.

Ljusstyrkan är godkänd, bättre än Nexus 6P och snäppet bättre än Axon 7, men kan inte riktigt matcha de ljusstarka AMOLED-skärmarna OnePlus 3 eller Samsung Galaxy S7. Läsbarheten utomhus i fullt dagsljus är god, men i direkt solljus gör man bäst i att finna skugga. Det senare gäller dock även de allra ljusstarkaste AMOLED-skärmarna på marknaden, inklusive OnePlus 3 och Samsung Galaxy S7.

Pekskärmen är mycket rapp och responsiv, och Google hävdar att de har optimerat pekskärmen i Pixel så att den, då den betraktas bild för bild under en höghastighetskamera, är lika snabb som en Iphone. Vi kan inte säga att den upplevs vara riktigt så responsiv, men nog är pekskärmen snabb allt. Noterbart snabbare än exempelvis Nexus 6P och Samsung Galaxy S7, enligt våra högst ovetenskapliga intryck.

Mjukvaran

android-7-1-nougat-logo-pixel

I dagsläget är en av mycket få skillnader på ”vanliga” Android 7.1 och Android 7.1 med Pixel UI att launchern, hemskärmsappen, har fått en lite annorlunda utformning och funktionalitet, samt att Pixel-telefonerna har fått Googles nya och smarta röststyrda assistent ”Google Assistant”.

Utöver nedan listade nyheter och en del smärre putsningar i Androidinställningarna i ”Pixel UI” är det mesta sig likt Android som vi har vant oss vid och som vi sedan tidigare har gått igenom i detalj för både version 7.0 och version 7.1.

Pixel Launcher
google-pixel-launcher-hemskarm-00


Pixel Launcher är vid sidan om Google Assistant det mest omskrivna tillskottet till Android 7.1 i grundutförande, och den är därtill rent grafiskt den mest iögonfallande förändringen. Borta är de rektangulära ikonerna, ersatta av lite mindre, runda, ikoner. Borta är därtill knappen med sex små punkter för att öppna applikationslistan samt det traditionella Google-sökfältet längst upp på hemskärmarna.

Då en knapp för att öppna applistan nu saknas når man istället sina installerade appar genom att antingen svepa uppåt från den fästa appdockan på hemskärmens nederdel (som har en semitransparent vit bakgrund – vi är inte helt säkra på att vi tycker detta ser speciellt bra ut, åtminstone inte mot vissa bakgrundsbilder) eller genom att trycka på den lilla pilen i appdockans överkant.

Animationen, den grafiska övergången, när applistan glider in i vy är fantastiskt mjuk och upplevs till skillnad från ”standard-Android” inte som lite ryckig och hackig. Vi vet att många är trötta på Iphone-jämförelser, men det kan ibland inte hjälpas: de grafiska animationerna och övergångarna i Pixel är kort sagt Iphone-mjuka.

Ikonerna är som vi nämner i Pixel UI runda, vilket även gäller mappar, men detta gäller samtidigt bara Googles egna standardappar. Alla tredjepartsappar som installeras får de ikoner som apputvecklaren har valt. Google har alltså i Pixel UI inte, till skillnad från många andra tillverkargränssnitt, valt att modifiera tredjepartsikoner.

Vi är lite kluvna vad gäller detta: vi uppskattar att Pixel UI inkräktar minimalt på användarupplevelsen, men samtidigt ger det ett rörigt intryck när ingen tredjepartsikon är ens i grunden lik den andre. Runda, rektangulära, lekfulla och verklighetstrogna ”3D”-ikoner blandas i en salig röra. Men, stör man sig på sådant kan man som alltid i Android installera en hemskärmsersättare i vilken man kan installera valfritt ikonpaket och ikonbehandlare, så vi skall inte klaga för mycket.

Det i standard-Android traditionella sökfältet upptill på hemskärmarna är i Pixel UI för all del fortfarande kvar, men har designats om rejält. Numera är sökfältet infällt till vänster i bild, där vi ser G-loggan mot en vit bakgrund. Till höger finner vi kort väderinformation; en liten väderikon och aktuell temperatur, samt dagens datum. När vi trycker på G-loggan fälls sökfältet ut och ser ut ungefär som vi är vana vid i Android. Trycker vi på väder-delen öppnas Googles egna väderapp.

Fler mindre grafiska ändringar som i dagsläget är Pixel UI-specifika ser vi även prov även de tre navigeringsknapparna Tillbaka, Hem och Översikt i skärmens nederkant, som har gått från att vara en ihålig kontur på enheter med standard-Android till att vara lite mindre, och ifyllda, i Pixel UI.

Hemknappen har i och med Google Assistant fått en ny funktion vid långtryck. Detta öppnar i vanliga Android funktionen Google Now, men i Pixel UI öppnar detta istället röstassistenten. När man trycker på Hemknappen i Pixel UI får man därtill till skillnad från i vanliga Android lite mer grafisk återkoppling i form av fyra små punkter i röd, grön, blå och gul färg glider fram och omger Hemknappen. En petitess kan tyckas, men den grafiska återkopplingen kan bidra till att en användare som inte är bekant med Android inser att Hemknappen har en annan funktion än de andra tu knapparna.

Precis som Android 7.1 i grundutförande kan vi i Pixel UI köra appar i så kallad ”delad skärm” genom att långtrycka på översiktsknappen, men funktionen ligger under den dolda menyn systemmenyn ”Inställningar för systemgränssnitt”.

För att synliggöra den här menyn måste man dra ned statusfältet upptill i Android och sedan långtrycka på ”kugghjulet”. Efter 3-4 sekunder släpper man knappen, varpå men får ett meddelande om att menyn ”Inställningar för systemgränssnitt” är aktiverad. Sedan öppnar man menyalternativet i fråga, väljer ”Annat” och sedan aktiverar man ”delad skärm”. Delad skärm innebär kort beskrivet att två appar kan köras samtidigt på skärmen, en upptill och en nedtill, och man kan därtill justera hur stort respektive ”fönster” skall vara.

Vidare finner vi, som en del av Android 7.1, att vi äntligen har fått ett ”Starta om”-alternativ vid långtryck på strömknappen. Google har sedan Androids barndom konsekvent vägra lägga till det här till Android, men i och med 7.1 tänkte de äntligen om i frågan.

Ett tillskott i Pixel UI som saknas i Android 7.1 i grundutförande är möjligheten att med nypgest på hemskärmen öppna hemskärmsredigeraren, som traditionellt sett i standard-Android annars bara nås via långtryck på hemskärmen (vilket även det fungerar i Pixel). Vi har genom åren ofta undrat varför Google aldrig gjorde nypgesten på hemskärmen till en standardfunktion, som i princip alla andra Androidgränssnitt på marknaden, men i Pixel UI har de alltså till slut tagit det steget.

Dubbeltryck på samma knapp, översiktsknappen, låter oss istället snabbväxla mellan de två senast använda apparna. Det senare är något vi snabbt blev väldigt förtjusta i, och beroende av. En väldigt bra funktion för aktiva användare som ofta växlar fram och tillbaka mellan två appar. Dessvärre har inte alla appar stöd för delad skärm, men det handlar i sådana fall i regel om appar som kameran som av naturliga skäl ändå inte lämpar sig för delad skärm.

Google Assistant
google-assistant
Google Assistant är Googles svar på Apples Siri, eller Amazons Alexa, och är genast och direkt ur startgroparna enligt vår uppfattning vida överlägsen konkurrenterna, inte minst vad gäller röstförståelse. Dessvärre finns funktionen i dagsläget endast tillgänglig på engelska (och tyska?) och om vi växlar systemspråk till svenska så inaktiveras assistenten och långtryck på hemknappen öppnar istället skärmsökningsfunktionen.

Skärmsökning är en slags kontextsökning, där Google försöker gissa sig till vad du kan tänkas vilja veta mer om. Har du exempelvis i ett SMS talat med en vän om elbilstillverkaren Tesla och du långtrycker på Hemknappen medan SMS-appen är öppen så presenteras du genast mer information om just Tesla, i en överskådlig popup-meny.

Men åter till ämnet: Google Assistant. Vi är hittills tämligen imponerade av hur väl assistenten fungerar, så länge vi talar engelska så klart. Talad svenska förstår den alltså inte, tyvärr. Det som imponerar mest, vid sidan om hur bra assistenten är på att förstå vad vi säger, är kanske att hon (det är en kvinnlig röst) även förstår kommandon och sökningar i flera led.

Vad vi menar med flera led är om vi exempelvis öppnar assistenten och frågar ”What’s the weather?” så ger hon oss väderprognosen för morgondagen, för platsen där vi befinner oss. Vi kan därefter ställa en följdfråga, som exempelvis ”What about tomorrow?” i vilket fall assistenten förstår att vi fortfarande är inne på samma frågeled, om vädret, och ger oss morgondagens prognos.

Vi kan härifrån bygga vidare på frågeledet ytterligare genom att exempelvis fråga ”What’s that in Celsius?” om assistenten har gett oss temperaturen i Fahrenheit, eller tvärtom. Mer primitiva röstsökassistenter har stora problem med att, eller kan inte alls, söka utifrån kontext och sammanhang och att hantera relaterade och ofta komplicerade följdfrågor eller följdkommandon.

Ytterligare exempel är att vi kan fråga exempelvis ”Who’s the founder of Google?”, få svaret (Larry Page och Sergey Brin), varpå vi kan gå djupare och fråga ”How old is Larry?” och det räcker här med att bara kalla honom Larry, tack vare att assistenten förstår sammanhanget. Sedan kan vi följa upp med ytterligare frågor, som ”Where was he born?”, varpå assistenten förstår att ”he” så klart är Larry Page och således ger oss svaret vi söker.

För en människa är detta självklarheter, men datorer har ofta stora problem med dylika uppgifter och vi anser att Google har gjort ett fint jobb med att lösa problemet, även om det finns gott om utrymme för förbättringar.

På tal om utrymme för förbättringar: vi finner dessvärre också en hel del begränsningar i assistenten, brister som gör det tämligen uppenbart att även om Google Assistant är ett imponerande första steg så är det likväl bara ett första steg. Ett exempel på assistentens begränsningar är Netflix: vi kan förvisso öppna Netflix via assistenten (”Open/Start Netflix”) och vi kan därtill söka på Netflix (”Search Netflix for Top Gear”), men vi kan inte via assistenten gå direkt till och spela upp nästa avsnitt i en TV-serie som vi följer (”Play next episode of Marco Polo on Netflix”).

Netflix är dock en tredjepartsapp som Google inte har någon kontroll över såvida inte Netflix anpassar sin app för Google Assistant, så våra krav kanske inte bör vara för stora, men dessvärre ser vi samma typ av begränsningar även i Googles egna appar, som YouTube. Vi kan förvisso precis som i Netflix söka med ett röstkommando, ”Search YouTube for funny dog videos”, varpå assistenten öppnar YouTube och utför sökningen, men vi kan sedan, via assistenten, inte välja att spela upp en video ur sökresultaten.

Inte heller fungerar Cast-kommandon som ”Play [film/musik/tv-serie] on Office TV” via Google Cast (trots att vi har en Chromecast med namnet ”Office TV”). Vi förväntar oss att detta är funktionalitet som kommer, inte minst med tanke på att Google Home väntar runt hörnet, vilken bygger hela sin existens kring den här typen av röstkommandon i hemmet.

Allra mest nöje, men av tveksam nytta, har vi haft av alla inbyggda ”Easter eggs” (”påskägg”) som Google har gömt i assistenten. De har försökt göra assistenten mer mänsklig, mer personlig, genom att ge henne en slags torr AI-humor. Det är förstås bara inprogrammerad humor, inte äkta humor, men det är likväl kul att ställa olika frågor och ge henne olika kommandon bara för att se vad som händer och vilka hemligheter man kan hitta.

Kort sagt är Google Assistant i dagsläget i ett tidigt utvecklingsskede. Assistenten är väldigt lovande, för all del, och bättre än konkurrenterna, men samtidigt är funktionaliteten begränsad. Vi förväntar oss emellertid att Google kommer fortsätta utveckla assistenten och att vi löpande kommer få se nya funktioner och finesser som breddar användbarheten.

Pixel Imprint
google-pixel-prod-16
Pixel Imprint är Googles namn på fingeravtrycksläsaren i Pixel-telefonerna. I Nexus 5X och 6P kallas läsaren istället Nexus Imprint. Anledningen att de har döpt om funktionen är tvåfald: dels, förstås, är en Pixel-telefon inte en Nexus-telefon och det är viktigt för Google att separera de tu, och dels handlar det om den utökade funktionaliteten Google har gett Pixel Imprint jämfört med Nexus Imprint.

Låt oss dock börja med det grundläggande: fingeravtrycksläsarens placering samt hur väl den fungerar. Precis som i Nexus 5X och Nexus 6P sitter fingeravtrycksläsaren högt upp på baksidan, och precis som i fjolårets Nexus-modeller fungerar den mycket bra, såväl var gäller snabbhet som precision.

Precis som förut är läsaren vidare tämligen förlåtande när vi slarvar med hur fingret placeras på läsaren; noterbart mer förlåtande än majoriteten av de samtida konkurrenterna såsom ZTE Axon 7, Sony Xperia X och Samsung Galaxy S7.

Inprogrammeringen är som förut ett friktionsfritt moment. Vi mäter upp så få som fem inläsningar per fingeravtryck vi programmerar in, vilket är snäppet bättre än fjolårets Nexus-lurar som i regel behövde sex inläsningar per avtryck. Oavsett om det krävs fem eller sex inläsningar så är detta mycket bättre än konkurrenterna som kräver minst dubbelt så många och i många fall tre gånger fler inläsningar.

Vi nämner en bit upp i det här kapitlet att Google har döpt om fingeravtrycksläsaren till Pixel Imprint delvis för att fingeravtrycksläsaren har fått en utökad funktionalitet. Den utökade funktionaliteten (utöver det som redan finns i Android 7.1 för Nexus 6P och 5X) består i dagsläget bara av en enda funktion: ”Svep för aviseringar”, en funktion som vi omedelbart föll pladask för.

Svep för aviseringar låter oss kort sagt helt enkelt svepa ned med fingret över fingeravtrycksläsaren för att fälla ned aviseringsfältet, och svepa upp för att stänga detsamma. Detta är en väldigt simpel funktion som för oss har visat sig bli mycket välanvänd och uppskattad.

google-pixel-vs-nexus-6p-rorelser
Utöver ovanstående funktion är alltså fingeravtrycksläsaren sig lik både Nexus 5X och 6P, men vi noterar även att Google i dess ”Pixel UI” även har gett inställningsmenyn för rörelsegesterna en välkommen grafisk uppdatering. Se bilder ovan, Google Pixel till vänster och Nexus 6P till höger, båda med Android 7.1.

Inställningar
Det mesta i Google Pixel, och dess större syskon Pixel XL, är identiskt med Android 7.1 Nougat rent allmänt. Vi har genom gått igenom en rad nyheter i både 7.0 och 7.1 och den som känner sig nyfiken kan med fördel fördjupa sig i dessa. Vi kommer här istället fokusera på telefoninställningar som är unika för Pixel UI, eller som har fått ett nytt/eget utseende i Pixel UI.

Låt oss börja med grafiska olikheter mellan Pixel UI och Android 7.1 på en nexus 6P. Där Nexus 6P har lätt blågröna accentfärger har istället Pixel UI en klarblå, Google-blå, accentfärg. Den här färgen går igen i en rad olika element i telefoninställningarna, exempelvis för aviseringar (längst upp på telefoninställningarnas startsida) och för ikonerna för de olika menyalternativen. Ikonerna är i sig identiskt formgivna, men med en annan färg.

Andra grafiska skillnader i inställningarna finner vi i i undermenyn ”Rörelser” (”Moves”), där en lite tråkig listmeny med av-/på-switchar har ersatts av en grafisk meny med bilder och beskrivande text.

Det mesta är som sagt identiskt med Android 7.1 i grundutförande, även funktionsmässigt. Vi finner dock ett och annat tillskott, det mesta av bagatellartad natur, som ”Ljud vid uppstart” under ”Ljud” -> ”Andra ljud”, och en helt annan uppsättning ringsignaler och aviseringsljud än i Nexus 6P.

Under ”Skärm” finner vi ett tillskott i form av ”Nattljus”, en inställning som har kommit och gått i senare versioner av Android för Nexus 5X och 6P. Under det här menyalternativet kan vi ställa in nattljus som av eller på, men även en schemaläggningsfunktion som automatiskt växlar mellan normalt läge och nattljus. Vi ser vidare, under ”Skärm”, en smärre ändring för läget för virtuell verklighet, ändringar som dock mest är av grammatisk art.

Vi nämner lite längre upp i det här kapitlet de grafiska ändringarna under menyalternativet ”Rörelse”. Under samma meny finner vi även ett tillskott i funktionalitet, i form av en switch för att aktivera svepgest på fingeravtrycksläsaren, men vi finner även att ett alternativ har tagits bort: ”Plocka upp för att kolla mobilen”, en funktion för att snabbt visa nya aviseringar när telefonen plockas upp.

google-pixel-vs-nexus-6p-sakerhet-aterstallning
Under ”Säkerhetskopiering och återställning” finner vi slutligen några mindre skillnader, enligt bilden ovan (Google Pixel till vänster, Nexus 6P till höger).

Kameran

google-pixel-pixel-xl-34
Kameran i Google Pixel är precis som fjolårets Nexus-telefoner 6P och 5X på 12,3 megapixlar (i 4:3-format) eller 8,3 megapixlar (i 16:9-format) baserad på Sonys Exmor RS-sensor IMX378, har en sensorstorlek om 1/2,3″ och en pixelstorlek om 1,55 mikrometer. Därtill är linsens bländarvärde detsamma, f/2.0, och vi ser vidare en hel del likheter vad gäller saker som tvåtons LED-blixt och laserautofokus. I Pixel ser vi dock även fasdetekterande autofokus, något som saknades i fjolårets Nexus-telefoner.

De i sammanhanget stora sensorpixlarna, 1,55 mikrometer, ger kameran en god ljusupptagningsförmåga, som avspeglar sig i form av att kameran kan ta bättre bilder under mörka förhållanden. På pappret, åtminstone. 1,55 mikrometer innebär en cirka 70 till 100 % större yta och ljusupptagningsförmåga än mer traditionella telefonkamerasensorer med pixlar på runt 1,10 till 1,20 mikrometer.

Frontkameran är i Google Pixel precis som i Nexus 6P på 8 megapixlar, att jämföra med 5 megapixlar i Nexus 5X. Frontkameran har en lins med en bländare på f/2.4, en sensorstorlek om 1/3,2″ och pixlar på hela 1,4 mikrometer. Detta är ovanligt stora sensorpixlar för en frontriktad kamera, vilket bör hjälpa till vid exempelvis videosamtal och ”selfies” i dunkla ljusförhållanden.

Google sägs i Pixel, samt Pixel XL, vidare ha ändrat kamerans beteende på så vis att kameran genast, så snart kameramjukvaran startas, börjar ta upp till 30 bilder per sekund i maximal upplösning (det vill säga 12,3 megapixlar i 4:3-format).

Dessa bilder lagras endast i telefonens arbetsminne (RAM) och när du slutligen har funnit ditt motiv och trycker på slutarknappen är bilden du vill ta i princip redan tagen och lagrad i arbetsminnet, varför kameran genast, utan någon som helst noterbar fördröjning, är redo för nästa bild, medan bilden du just tog i bakgrunden sparas till telefonens interna lagringsminne.

Är HDR+ därtill aktiverat så använder kameramjukvaran en mängd av de i arbetsminnet lagrade bilderna, väljer ut den bästa, och analyserar de övriga bilderna i arbetsminnet för att förbättra saker som exponering och dynamik i den slutgiltiga bilden.

Vi är inte helt på det klara med om även tidigare telefoner ur Nexus-serien gjorde samma sak, men oavsett vilket så tycks det hela fungera noterbart bättre i Pixel än i exempelvis Nexus 6P.

Kameramjukvaran i Pixel är oss veterligen identisk med kameramjukvaran i Android 7.1. Google har i 7.1 finputsat mjukvarans gränssnitt, gjort det lite mer lättanvänt och i våra ögon attraktivare, men även gett det några nya välkomna funktioner.

Bland de nya funktionerna finner vi möjligheten att på ett smidigt vis justera exponering, genom att först lägga fokus på valfri plats med hjälp av pekfokusfunktionen, och sedan svepa uppåt med fingret för att öka exponeringen eller nedåt för at minska den. Samma funktion som vi finner i en rad andra kameramjukvaror, således, och ett välkommet tillskott till Androids funktionsfattiga standardkameramjukvara.

Vi finner vidare genvägar för diverse inställningar, såsom att ställa in tidsinställd bild, justera HDR+-läget mellan av, på eller auto, aktivera eller inaktivera rutnät och ställa in scentyp mellan automatiskt läge, molnigt, soligt, lysrör och tungsten.

En stor nackdel som tyvärr driver oss till smått vansinne är att kameramjukvaran inte minns det senast inställda HDR+-läget, utan alltid återställs till HDR+ Auto-läget varje gång kameran startas. Vi plåtar nästan uteslutande i HDR+-läget, då det läget enligt vår åsikt är det klart bästa i nästan alla scenarion vi fotograferar i, och det frustrerar oss rejält att tvingas ställa in detta manuellt varje gång kameran startas. I Android 7.0 (och äldre versioner) höll kameramjukvaran vårt HDR+-val i minnet, och vi hoppas att Google framöver fixar detta i 7.1+ också.

I nedanstående bildexempel har vi valt att jämföra Google Pixel med den mycket kompetenta kameran i Samsung Galaxy S7. Båda telefonerna är inställda i kamerans grundinställning, med undantaget att vi manuellt har ställt in högsta möjliga bredbildsupplösning för respektive kamera. Vi har vidare manuellt (med pekfokus) lagt fokuspunkten på samma ställe på alla bilder av närbildstyp. I övrigt har vi låtit kameramjukvaran själv välja alla inställningar.

Exempelbilder
Google Pixel/Pixel XL vs Samsung Galaxy S7


Något som genast står klart när vi börjar analysera bilderna i galleriet ovan noggrannare, är att det här är en kamp mellan de två just nu bästa telefonkamerorna i Androidvärlden. Många telefoner bjuder numera på mycket bra kameror, men Google Pixel och Samsung Galaxy S7. Värt att poängtera är att vi finner exakt samma kamera i S7 Edge och i den numera nedlagda Note 7 som i Galaxy S7.

Även om båda dessa kameror är mycket bra så kan vi samtidigt snabbt se att Google och Samsung har valt att gå två skilda vägar vad gäller exponering, artificiell skärpa, och färgbalans.

Google kör precis som för fjolårets Nexus-modeller vidare med lite lägre exponering och bättre motljushantering, medan Samsung sin vana trogen istället väljer att vrida upp exponeringen ett par snäpp och leverera bilder med mer detaljrikedom i mörka partier, men leder också till mer överexponering och så kallad ”white wash”, ”vittvätt”, av ljusa bildpartier.

Då bilderna betraktas i fullstorlek ser vi att Galaxy S7 som förväntat levererar mer skärpa än Google Pixel. Detta är dock till betydande resultatet av kameramjukvarans efterbehandling av bilder tagna med S7, och alltså inte ”äkta” skärpa. Vad man föredrar är en ren smaksak, men vårt intryck är att många tycks uppskatta den uppskruvade skärpan, även om de vet att den är artificiell.

I det första bildparet, på nyckelringen med träpärlor, lyckas båda kamerorna mycket bra, men Pixel tar hem poängen genom att lyckas bättre med att finna skärpan där vi valde att lägga den, med hjälp av pekfokus. Vi valde att manuellt lägga skärpan på den högra av de tu större bruna träpärlorna, och S7 uppvisar dessvärre en del oskärpa i fullstorlek. S7 lade istället fokus på metallringen strax bakom pärlan.

I det andra bildparet ser vi ännu en jämn kamp i en mycket svår motljusbild. Vi anser att Pixel hanterar det svåra ljuset bäst, tack vare mindre ljusspridning och överstrålning. Pluspoäng dock för Galaxy S7 som återigen bjuder på bättre skärpa. Vi anser detta vara ett dött lopp de tu emellan.

I det tredje bildparet ser vi en enkel seger för Pixel, då S7 kraftigt överexponerar bakgrunden och misslyckas rejält med grönnyansen som blir alldeles för ljus och lite illgrön. Pixel tar här testets kanske bästa bild vad gäller färgåtergivning, exponering och skärpa och vi har mycket lite att klaga på.

Färgåtergivningen i de tu telefonernas kameror är en kamp mellan två motpoler: Google Pixel levererar mörkare färger, medan S7 levererar klarare och ljusare färger. Vilken som lyckas bäst varierar från bild till bild. I det fjärde bildparet, på den gula blomman, ser vi en mycket mer realistisk gulnyans från S7, men samtidigt är bilden för ljus och vi ser en del bildinformation gå oåterkalleligen förlorad i blommans gula blad. Pixel levererar en lätt orangegul nyans som inte matchar verkligheten, men bjuder samtidigt på mer detaljer i blommans blad. Seger för S7.

I det femte bildparet, på de brunröda löven, gör båda kamerorna ett mycket bra jobb, på sina egna vis. Vi anser att verkligheten ligger någonstans mitt emellan, ljusare än Pixel-bilden men mörkare än S7-bilden, men återigen (precis som i det första bildparet på pärlorna) misslyckas S7 trots att vi använder pekfokus att lägga fokuspunkten där vi vill ha den: på lövets nedre halva. Galaxy S7 lägger fokus en bit längre bak, precis som i bilden på pärlorna, och vi börjar undra om det handlar om ett kalibreringsfel. Segern till Pixel.

I det sjätte bildparet, på trädet med solen strålande genom trädkronan, lyckas Pixel bättre med himlens blånyans, medan S7 i vanlig ordning (såvida inte fokuspunkten hamnar fel) bjuder på mer skärpa. S7 hanterar här även motljuset bättre. Seger för Galaxy S7.

I det sjunde bildparet på den klarblå himlen och en gassande sol ser vi återigen en överlägsen detalj och skärpa från Galaxy S7, men samtidigt ser vi även mer prov på linsblänk, ljusspridning och överstrålning. Därtill levererar Pixel en lite djupare blånyans för himlen, vilket bättre stämmer överens med vad våra egna ögon såg på plats. Seger för Pixel.

I det sista bildparet, på en blombukett i plast i halvrisigt ljus inomhus, ser vi ytterligare ett dött lopp de tu emellan. Galaxy S7 lyfter fram mer skärpa och mer ljus, sin vana trogen, men detta går dessvärre som så många gånger förr ut över att ljusa partier blir ”vittvättade”. Detta ser vi tydligt exempel på på den aprikosfärgade blommans blad i bildens mittpunkt, där vi manuellt lade fokus, samt på de omgivande vita blommornas blad, där en hel del bildinformation går förlorad. Pluspoäng för S7:s förmåga att lyfta fram detalj i de mörka partierna i bildens nedre del. Oavgjord rond.

Allt som allt, då vi räknar samman de åtta ronderna, finner vi att Pixel tar hem segern med fyra vunna ronder mot två vunna för Galaxy S7 och två oavgjorda. Det måste dock poängteras att alla bilder utom en i bildserien ovan har tagits i fullt dagsljus. Pixel är alltså vår segrare i fullt dagsljus.

Mörkerbilder
I mörkerbilderna nedan har vi exakt samma inställningar som ovan, men vi hade vid fototillfället dessvärre inte möjlighet att använda en Galaxy S7 som motpol. Vi vet dock, från vår recension av Samsung Galaxy Note 7 som har exakt samma kamera som Galaxy S7, att Samsung tog hem en tämligen klar seger mot Nexus 6P vid mörkerfoto. Vi matchar här nedan därför Google Pixel mot just Nexus 6P, för att se hur Pixel står sig.

Google Pixel/Pixel XL vs Huawei Nexus 6P


I det första bildparet ser vi inte ens då vi betraktar bilderna i fullstorlek någon betydande skillnad mellan de tu. Båda lyfter fram imponerande färger trots mörkret, men skärpan är tämligen bristfällig i båda, åtminstone i fullstorlek. Nexus 6P tycks ha en lite hårdare efterbehandling av bilderna, där ett visst mått artificiell skärpa läggs till, men detta gynnar inte bilden som helhet. Dött lopp mellan Pixel och Nexus 6P.

I det andra och sista bildparet ser vi återigen två bilder som är näst intill identiska, men inte helt. Nexus 6P visar återigen lite mer artificiell skärpa som resulterar i en besvärlig grynighet, men vi ser även att de tu skiljer sig åt vad färgåtergivningen på himlen berör, där Nexus 6P levererar en mer verklighetstrogen nyans, medan Pixel har en blågrön nyans. Återigen dött lopp.

Vad vi snabbt kan konstatera är att Google Pixel inte har en bättre mörkerkamera än Nexus 6P. Detta innebär ingalunda att det är en dålig mörkerkamera – tvärtom, Nexus 6P (och därmed även Google Pixel) har fortfarande en av de bästa mörkerkamerorna på marknaden – men vi kan samtidigt konstatera att mot Galaxy S7 och S7 Edge samt mot den numera förtidspensionerade Note 7 räcker det inte långt. Klar seger för Galaxy S7.

Sammanställer vi våra intryck av ovanstående bildgallerier kan vi konstatera att Pixel är den i dagsljus, i våra ögon, bästa kameran vi hittills har testat. Till och med Samsungs suveräna Galaxy S7 får se sig slagen. Men, så fort det blir mörkt tar Galaxy S7 och S7 Edge istället hem en lättdömd seger.

Så vilken är bäst, sammantaget? Det beror helt på hur just du använder kameran. Plåtar du främst i dagsljus eller skaplig inomhusbelysning? Då kan nog Pixel vara kameran för dig. Plåtar du däremot minst hälften av dina bilder i mörker eller i allmänt i dunkla miljöer så är sannolikt Galaxy S7 eller S7 Edge det bättre kameravalet.

Vi på Swedroid-redaktionen plåtar nästan uteslutande, till 90 procent allra minst, i dagsljus eller i andra väl upplysta miljöer och vi väljer således Pixel som vår nya favoritkamera.

Videoinspelning, 4K-upplösning
I videoinspelningarna nedan har vi grundställt in båda telefonernas kameramjukvara och sedan manuellt ställt in UHD-upplösning. Inspelningen skedde i fullt dagsljus mitt i centrum i en vältrafikerad storstad, med snabba panoreringar, bilar som forsar förbi oss och svåra kontrastförhållanden mellan skuggor och mörka partier, höga och delvis mörka byggnader och en ljus himmel.

Google Pixel/Pixel XL

Huawei Nexus 6P

I vårt videoinspelningstest, där vi återigen ställer Google Pixel mot fjolårets Nexus-flaggskepp Nexus 6P, kan vi genast se att Pixel levererar en betydligt bättre bildstabilisering än Nexus 6P. Videon inspelad med 6P är både skakigare och bjuder på ett mindre följsamt bildflöde, exempelvis vid snabba panoreringar och när bilar snabbt far förbi kameran.

Vad gäller detaljrikedomen är det i princip ett dött lopp de tu emellan, kanske faktiskt med ett hårfint övertag för fjolårsmodellen. Vi ser vissa skillnader i hur de tu hanterar ljusexponeringen; Pixel levererar en ljusare bild rent allmänt, vilket lyfter fram fler och tydligare bilddetaljer i mörkare delar av videon, men som samtidigt resulterar i att vi ser aningen större tendenser till överexponering i de allra ljusaste partierna, som himlen bakom de höga byggnaderna (cirka 13 sekunder in i respektive telefons videoklipp).

Allt som allt ger vi i videotestet Google Pixel en lättdömd seger över Nexus 6P, men 6P gör ett bra jobb trots ett år på nacken och behöver absolut inte skämmas för sin insats.

Buggar och problem

Precis som vi har vant oss vid när det gäller Nexus-telefoner är likaså Google Pixel stabil som en granitklippa. Vi har under testfasens gång inte stött på en enda bugg och inte ett enda problem som på något vis har påverkat telefonens stabilitet, prestanda eller gränssnitt.

Däremot vill vi nämna ett fel, det enda felet vi faktiskt har lyckats hitta överhuvudtaget, som döljer sig djupt nere i den dolda menyn ”Inställningar för systemgränssnitt” (”System UI Tuner”, på engelska). Under menyn ”Annat” (”Other”) finner vi en switch för att aktivera funktionen ”delad skärm”, där det står följande beskrivning:

”Aktivera en rörelse som delar skärmen när du sveper uppåt från knappen Översikt”

Funktionen som sådan fungerar utmärkt, men i Google Pixel, och i Android 7.1 generellt, aktiverar man delad skärm genom långtryck på knappen ”Översikt”, inte genom att svepa upp från densamma. Bagatell? Ja. Men eftersom det är det enda felet vi har funnit så ville vi ändå nämna det.

Batteritiden

Vi var aningen skeptiska till hur bra Pixels batteritid kunde vara med ett tämligen litet batteri om 2 770 mAh. Förvisso är skärmen ”bara” 5 tum stor vilket innebär en lägre strömförbrukning än telefoner med större skärmar, men en mindre skärm kan inte på egen hand kompensera för ett tämligen litet batteri.

Vi imponerades dock redan efter 2-3 laddcykler över hur uthållig Pixel upplevs. Vi har inga problem att klara oss genom en hel dag med medelhårt användande och endast vid ett fåtal tillfällen efter osedvanligt hård och intensiv laddning har vi tvingats nödladda i 15 minuter för att klara oss ändra fram till läggdags. Vi tvivlar inte en sekund på att lätta användare kan klara två dagar på en laddning, men det var aldrig aktuellt för oss.

Google har lyckats tämligen väl med att optimera Pixel och kanske finputsa Androids batterisparande Doze-teknik ytterligare i Android 7.1, och vi oroar oss efter vår testperiod vid verkliga världen-baserat inte om batteriets blygsamma storlek.

Men hur står sig Pixel då vi mäter upp batteritiden i batteritestet PCMark Work 2.0 battery life, här nedan?

[bench]19battery|google pixel[/bench]
Kort sagt: mycket väl, åtminstone i jämförelse med den lilla handfull telefoner med färska batterier som vi har haft möjlighet att testa hittills.

Futuremark introducerade i början av oktober version 2.0 av PCMark i vilket batteritestet var ändrat i grunden, och alla våra gamla batterimätningar med version 1.0 tvingades därför kasseras. Detta är anledningen till att vi nu endast har en begränsad uppsättning aktuella mätresultat att jämföra sinsemellan.

Google Pixel placerar sig väldigt bra då vi jämför med det fåtalet telefoner vi hittills har haft möjligheten att mäta upp, endast slagen av Sony Xperia Z5 Compact som har ungefär samma batteristorlek men en noterbart mindre skärm. Framtiden får dock utvisa om Pixels resultat står sig i längden eller om det visar sig vara ett medelmåttigt eller till och med dåligt resultat. Allt vi kan säga med viss bestämdhet är att vi, vid verkligt användande, inte har blivit besvikna.

Laddning sker via en snabbladdare av USB Power Supply 2.0-standard. Laddaren har två laddlägen: 5V och 3A samt 9V och 2A. Det senare ger hela 18W och innebär att batteriladdningen får en rejäl skjuts upp till cirka 50 % laddnivå. Dessvärre avtar laddhastigheten efter 50 % batterinivå en del, upp till cirka 80 %, för att sedan successivt och tämligen kraftigt avta mer och mer upp till fulladdat batteri.

Slutresultatet är en telefon som på blott 30 minuter kan ladda batteriet halvfullt, och som på ytterligare 25 minuter kan nå cirka 80 % – inte illa. Sedan avtar dock laddhastigheten så mycket att det tar nästan en hel timme till att nå fulladdat. De sista 20 procentenheterna från 80 till 100 tar alltså hela 57 minuter i anspråk.

Detta kan dock i längden vara något som gynnar batteriets livslängd, då vi vet att det alltid är de sista procenten upp till fullt som skadar/sliter ut batteriet mer än något annat, framför allt vid snabbladdning. Men samtidigt det är lite frustrerande när man är stressad att veta att man kommer tvingas vänta ytterligare en timme för att få ett fullt batteri innan man ger sig iväg på äventyr. De där 20 procentenheterna extra kan för många vara det som behövs för att klara sig hela dagen på en och samma laddning.

Allt som allt, dock, trots ett i dagsläget glest urval av telefoner att matcha Pixel mot och trots en bedrövligt långsam laddning de sista 20 procentenheterna upp till fullt, ger vi Pixel väl godkänt i betyg. Vid verkliga världen-baserat användande imponerar den lilla krabaten helt enkelt på oss tämligen mycket.

Spel, prestanda och grafer

Google har utrustat Pixel (och storebror Pixel XL) med Qualcomms Snapdragon 821, som är en finputsning av det populära chippet Snapdragon 820 som letade sig ut till de första telefonerna i våras. 820 sitter i en rad telefoner som HTC 10, LG G5, OnePlus 3 och Sony Xperia XZ och är en pålitlig prestandakrets.

qc_snapdragon_821_enhancements-feature

Till skillnad från 820 som har två huvudprocessorkärnor av Kryo-typ som rullar i max 2,2 GHz och två sekundära Kryo-kärnor med en maxhastighet på 1,6 GHz så har 821 piskats upp till max 2,4 GHz för de tu primära Kryo-kärnorna respektive 2 GHz för de sekundära Kryo-kärnorna. Vidare är grafikkretsen, Adreno 530 i både 821 och 820, lite högre klockad i 821 (650 MHz) än i 820 (624 MHz).

Detta låter som en trevlig boost för Pixel och Pixel XL, men vi ser genast då vi tittar närmare på processorfrekvenserna med hjälp av appen CPU-Z att Google har valt att sänka hastigheten från maximala 2 x 2,4 GHz och 2 x 2 GHz, till 2 x 2,15 GHz och 2 x 1,6 GHz. Det vill säga nästan exakt samma frekvenser som i det äldre Snapdragon 820-chippet, vilket ni kommer se avspeglar sig i många delmoment i prestandaresultaten här nedan.

Vi ser i princip ingen syntetisk prestandaökning alls jämfört med telefoner från tidigare i år, så vi måste fråga oss varför Google överhuvudtaget valde Snapdragon 821, som enligt Qualcomm inte är en ersättare till 820 – 820 säljs fortfarande och är högst sannolikt billigare – utan som ett snabbare komplement.

Kanske var prisglappet mellan 820 och 821 så pass litet att det var lönsamt ändå, kanske finns det andra vinster med 821 än bara lite mer prestanda, såsom strömeffektivitet eller värmeutveckling. Vi vet ej, men vad vi vet är att Google i Pixel-telefonerna inte tycks utnyttja den högre CPU-prestandan som 821 bjuder på.

Vi kan nedan se några riktigt fina resultat blandat med några högst medelmåttiga resultat. Låt oss ta en närmare titt.

[bench]19system|google pixel[/bench]
Den tillgängliga RAM-mängden motsvarar mycket väl vad vi förväntar oss av en telefon med 4 GB RAM, men lagringsminnet har fått sig en liten knuff nedåt, till cirka 24 GB, på grund av att Pixel-telefonerna har en extra systempartition på cirka 1,5 GB som tillåter att Android-uppdateringar installeras i bakgrunden och inte kräver omstart av operativsystemet.

RAM-prestandan, i Antutus prestandamätning, är en stor besvikelse och Pixel hamnar långt efter telefoner med motsvarande hårdvarubestyckning, såsom LG G5 och OnePlus 3. Vi har svårt att förstå vad som orsakar detta, då telefonen ingalunda någonsin upplevs som långsam, men det kan förstås handla om dålig optimering.

Nand-prestandan, det vill säga läs- och skrivprestandan på det interna lagringsminnet är i Google Pixel relativt hög, men utan att sticka ut och imponera. Med en läshastighet om 72 MB/s och en skrivhastighet om 17 MB/s placerar sig Pixel en god bit upp på listan, men långt efter de allra bästa. Det skall dock noteras att File-Based Encryption är aktiverat i Google Pixel och detta skapar en del overhead vid inläsning, vilket innebär att det faktiska resultatet är lite högre än de 72 MB/s som Androbench mäter upp. Hur mycket? Vi vet inte, men vi tvivlar på att det handlar om mycket mer än 10 procent.

[bench]19cpu|google pixel[/bench]
I Geekbench 4 mäter vi upp ett skapligt bra resultat som står sig väl mot andra Snapdragon-utrustade telefoner men som inte kan mäta sig med de allra snabbaste kretsarna från Apple, Samsung och Huawei. I Antutu ser vi en totalpoäng som är i det absoluta toppskiktet, slagen med blott några få procentenheter av OnePlus 3 och ZTE Axon 7.

I 3DMark slår Pixel till med ett nytt rekord här på Swedroid, men det är tätt ned till ZTE Axon 7 på andraplatsen. I Vellamo Metal möts vi av ett ytterst medelmåttigt resultat som är långt efter de bästa telefonerna med Qualcomms Snapdragon-kretsar, men i Vellamo HTML kompenserar Pixel för misslyckandet i föregående delmoment och slår till med det högsta resultatet hittills från en Qualcomm-utrustad telefon.

[bench]19gpu|google pixel[/bench]
I 3DMark test 1 och 2, som mäter upp den genomsnittliga bildfrekvensen i två tuffa 3D-test, ser vi två mycket imponerande resultat av Pixel. I test 1 hamnar Pixel på en andraplats, endast slagen av ZTE Axon 7, och dessa två telefoner lämnar konkurrenterna långt bakom sig I test 2 ser vi mer av samma sak, men här lyckas Pixel ta sig upp på delad förstaplats med Axon 7. Här gynnas dock telefoner med lägre upplösta skärmar, vilket delvis förklarar varför Pixel och Axon 7 imponerar så mycket som de gör.

I Antutus 3D-test mäter vi upp ytterligare ett imponerande resultat som återigen placerar Pixel nära toppen, den här gången endast slagen med hårfin marginal av OnePlus 3. Till skillnad från i 3DMarks test så gynnas inte telefoner med lägre upplöst skärm i Antutus 3D-test. I Gfxbench 1 och 2, som precis som 3DMark mäter upp bildfrekvensen i två tuffa 3D-test, slår Pixel till med två nya rekord. Precis som i 3DMark så gynnas telefoner med en lägre skärmupplösning i Gfxbench, varför telefoner med WQHD-skärmar hamnar långt efter.

Allt som allt kan vi konstatera att Pixel med några få undantag presterar i princip exakt likvärdigt som telefoner från tidigare i år, telefoner utrustade med Qualcomms Snapdragon 820. Vi ser några tråkiga dalar, som minnesprestandan i Antutu och HTML-prestandan i Vellamo, men vi ser även några riktigt fina resultat i 3DMark, Antutu 3D och i Gfxbench.

Google har av oklara skäl inte tagit tillvara på de högre klockfrekvenserna som Snapdragon 821 bjuder på, utan har till synes fullt medvetet klockat ned kärnorna till samma nivå som 820. Resultaten är således i princip identiska.

Pixel är en rasande snabb och följsam telefon vid verkligt användande, där det förstås spelar allra störst roll. Ingen annan Android-telefon är lika följsam, mjuk och responsiv i gränssnittet som Pixel – storebror XL undantagen. Kanske anser Google att Pixel är snabb nog ändå, utan att ta tillvara på allt Snapdragon 821 har att bjuda på. Men varför då ens utrusta telefonen med den dyrare kretsen? Vi vet inte, men vi kan inte riktigt släppa att det känns som en missad möjlighet för Google att distansera Pixel lite grann från LG G5, HTC 10 och OnePlus 3 även i prestandamätningarna – något som faktiskt är av betydelse för många konsumenter.

Värmeutveckling
Värmeutvecklingen under vår testfas har varit relativt blygsam – kanske tack vare Googles val att strypa prestandan lite i Snapdragon 821. Vid hård påfrestning, inte minst då vi laddar samtidigt, kan telefonen för all del bli varm men aldrig oroväckande eller obehagligt varm.

Inte har vi heller lyckats framkalla några buggar eller stabilitetsproblem då telefonen har pressats till sitt yttersta. Pixel har förblivit stabil och relativt sval genom hela testfasen och vi ser inga skäl till oro.

Slutsats

Det är för oss tydligt att Google med Pixel avsåg att lansera en duo telefoner som till skillnad från Nexus-familjen är mer riktad till vanliga konsumenter än till utvecklare och hardcorebeundrare av Android. Designen är mer mainstream, kanske lite mer utslätad, jämfört med många telefoner ur Nexus-serien som ofta kunde upplevas som lite industriella, lite opolerade.

Det kan diskuteras huruvida var och en av oss anser att detta är rätt väg att gå. Många anser att en del av glädjen i att äga en Nexus-telefon var att man stod ut lite från mängden, att man inte gick samma väg som de flesta andra konsumenterna, men andra anser att Nexus-telefonerna helt enkelt inte var tillräckligt inbjudande, utan nästan lite skrämmande.

Även om Android i grundutförande de senaste åren har varit tämligen användarvänligt så har många ändå inte känt sig helt bekväma i att ta steget från de välinredda och funktionsrika telefonerna från tillverkare som Samsung och LG till den kalare och mer spartanska upplevelsen i en Nexus-telefon.

Det är mest av allt en mental tröskel och Google behövde med Pixel överkomma den. Vi anser att de har lyckats.

Hårdvarumässigt har de valt en välbekant design som sedd framifrån är mycket lik en Iphone av nyare snitt, inte minst silverversionen som har en vit front. På baksidan har Google däremot gått sin egen väg och oavsett om man tycker om baksidans design eller inte så är vi mycket glada att de har gett Pixel en unik identitet. Byggkvaliteten är hög, med ett unibodychassi av lättmetall och ett utmed kanterna mjukt rundat glasstycke på baksidan.

Mjukvaran är liksom hårdvaran en mer polerad upplevelse än vad vi är vana vid från Nexus-telefoner, även om telefonen i jämförelse med de flesta tillverkargränssnitten är mycket sparsamt utrustad med funktioner, finesser och förinstallerade appar. Detta bör glädja Nexus-älskare som absolut inte vill ha en massa strunt förinstallerat i sina telefoner – de vill själv välja vilken app de vill använda för respektive ändamål.

Google har dock ändå i och med ”Pixel UI” (ej ett officiellt namn, vi har bara valt att kalla gränssnittet så) gjort Pixel till en mer polerad, en snyggare och en mer följsam upplevelse än Android i rent grundutförande, utan att gå för långt ifrån den rena upplevelsen som Nexus-telefoner bjöd på. Detta, det mer polerade gränssnittet, torde tilltala den bredare massan mer, men det tilltalar även oss på redaktionen mer. Vi anser att det är på tiden att en Android-telefon från Google blev lite mer polerad, utan att samtidigt bli mycket mer bloatad.

Prestandan, vid verkligt användande, är av absolut toppklass. Ingen tidigare Androidtelefon har av oss upplevts som lika rapp, responsiv och följsam, men vid syntetiska prestandamätningar via så kallade benchmarks imponerar Pixel inte lika mycket, även om den fortfarande slår till med ett och annat rekord i våra mätningar.

Syntetiska prestandamätningar är i praktiken ofta inte något annat än betydelselösa siffror på en skärm eftersom tillverkarna sällan genom mjukvaran tar tillvara på den teoretiska maxprestandan. Detta spelar således sannolikt mycket liten roll för den breda majoriteten som bara vill ha en telefon som vid normalt användande fungerar bra, men det är något som tenderar att sticka lite i ögonen på genuina hårdvarufanatiker som av naturen vill att just deras telefon skall vara ”bäst på allt” – oss på Swedroid inkluderat, även om vi inte hetsar lika mycket kring detta som förr om åren.

Kameran är ett av Pixels absoluta trumfkort och vi anser att det är den i dagsljus och halvskapligt ljus är bästa telefonkameran i Androidvärlden just nu. För nattfoto, där Pixel för all del är mycket bra också, är dock Samsungs S7 och S7 Edge fortfarande utan tvekan vassare alternativ.

Skärmen, av AMOLED-typ, 5 tum stor och med en upplösning om 1080 x 1 920 pixlar, är av hög klass. Färger, svärta och betraktningsvinklar är alla mycket bra, men vi hade önskat en lite högre maximal ljusstyrka för aningen bättre läsbarhet i fullt dagsljus. Pekskärmen kan vara den mest responsiva på någon Android-telefon hittills, men det är svårt att med bestämdhet uppskatta sådant utan ordentlig mätutrustning. Oavsett vilket är pekskärmen och gränssnittets respons på våra pekkommandon imponerande snabbt.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Google med Pixel mjukvarumässigt har skapat den första riktigt polerade Androidtelefonen någonsin. De har gett telefonen relativt nätta yttermått vilket vi vet är viktigt för många av våra läsare. De har gett telefonen en imponerande byggkvalitet och en för handen bekväm utformning. Designen kan kanske kallas lite utslätad, åtminstone fronten, men bakstycket är om inte snyggt så åtminstone unikt.

Olyckligtvis har prislappen inför årets Pixel-duo skjutit upp rejält, jämfört med föregående Nexus-telefoner, och prislappen är numera i paritet med de andra tillverkarnas egna premiummodeller. Ytterst prisvärda ”Googletelefoner” tycks vara ett avslutat kapitel och kanske var det naivt att tro att det skulle fortsätta i all oändlighet.

SWEDROID-REKOMMENDERAR-BAST-I-TESTOavsett prislappen så kan vi när vi sammanfattar Google Pixel som helhet inte göra annat än att konstatera att det här som helhet är den bästa Androidtelefonen vi någonsin har testat.

Samsungs Galaxy Note 7 landade förvisso på exakt samma slutpoäng, 9.0 av 10, men då Galaxy Note 7 inte längre existerar på konsumentmarknaden så är den lilla femtumskrabaten Google Pixel den just nu bästa Androidtelefonen på marknaden, och därmed givetvis en telefon vi rekommenderar varmt – om ni nu lyckas få tag på en: om och när svensk butikslansering kan ske är i dagsläget oklart.

[P_REVIEW post_id=143412 visual=’full’]