Sverige – ett land av starka teknologiska traditioner. Hem för telecomföretaget Ericsson som skördar stora framgångar i Asien idag. Man var också väldigt tidiga med mobiltelefoner för konsumentmarknaden och det var i ett nytt samarbete med japanska Sony som man bildade det vi idag alltså känner som SonyEricsson och så småningom släppte den smått legendariska telefonen T610.

Tack alla som påpekade faktafel om T610, artikeln är nu uppdaterad.

Det var en revolutionerande telefon på många sätt. Framför allt populariserade den Det var den första med färgskärm, Bluetooth och kamera som genast gjorde den mycket populär på skolgårdar runt om i landet, men det var också startskottet för en större medvetenhet vid formgivning av telefoner. Företaget hade sen också stora framgångar med sina Cybershot- och Walkmantelefoner som jag redan nämnt ett par gånger tidigare. Den senare serien var självklart reinkarnationen av de lika ikoniska kassettbandspelarna som slog igenom under 80-talet.

Det är viktigt att nämnda detta då det ger en ganska tydlig bild av de banbrytande erfarenheterna man ändå hade haft och som kulminerade med den ganska nyligen storsäljande W995 som på ett värdigt sätt avslutade epoken av T9-telefoner. För plötsligt var man inte den mest insiktsfulla och intressanta tillverkaren längre – Apple släppte iPhone på marknaden som orsakade ett så stort trendbrott att många tillverkare helt fick omvärdera sina affärsidéer då deras produktportföljer över en natt blev antika.

Så, plötsligt hade en nykomling med stora visioner lyckats stjäla intresset hos i stort sett hela den gamla kundbasen och efter knappt 10 år som kungar på marknaden (Nokias N80- och N90-lurar var också populära men fick aldrig samma kultstatus) stod man återigen på ruta 1, vad gör man? Det är självklart inte en fråga som är lätt att få svar på, men marknaden var tydlig – vinn eller försvinn!

Ungefär samtidigt öppnade Google krig mot Apple på deras helt nya (och mycket lönsamma) marknad med ett helt nytt och öppet operativsystem för mobiler: Android. Till en början var det visserligen inte så imponerande. HTC släppte G1 som jämfört med iPhone liknade en handdator för industrin som bäst, och det var främst entusiaster och utvecklare som slog till.

Apple rullade på och startade en revolution som satte standarden för hela marknaden med såväl app- som musikbutik. Men HTC satsade vidare och släppte fler modeller som plötsligt verkade vara designade av någon med annat än funktion i tankarna. Fler och fler ställde sig bakom Android som också började tas på allt större allvar av marknaden, mycket tack vare att just Google stod bakom satsningen och lovade en betydligt högre utvecklingstakt än vad branschen hade sett dittills.

Så till slut släpper SonyEricsson Xperia 10 – det första stapplande steget in i en för företaget helt ny värld av teknologi och förväntningar. Mottagandet är bra och telefonen säljer, om än ingen direkt succé – men man återfår en del av sin forna glans och marknaden börjar tro på företaget igen. Men det är med nöd och näppe och i samma veva lanserar Apple sin nya iPhone, HTC kontrar med sin storsäljare Desire, och senare kommer även Samsung in i leken.

Man ligger sist i hypen igen, det är tydligen en hårdare marknad nu. Men så dyker X10 Mini upp på en mässa och besökande reportrar och webbskribenter tappar hakan – samma design som X10 fast i ett betydligt mer kompakt och sobert format, kärlek vid första ögonkastet för många. Dessutom släpper man ett syskon med fysiskt tangentbord, kanske är det några skolgårdar kvar som längtar efter fysiska knappar för SMS, och det visar sig att man har rätt.

Enligt SonyEricssons kvartalsrapporter (även om det är ganska uppenbart ändå) var det X10 Mini och inte X10 det som till slut räddade SonyEricsson från ruinens brant, på samma sätt som Milestone räddade Motorola, och som nu Microsoft hoppas kunna göra comeback med Windows Phone 7. Lite tur hade man nog då det verkar som att man egentligen bara försökte mjölka hypen så fort som möjligt med fler modeller. Lite som HTC har gjort nyligen med DHD och Desire Z, orättvis jämförelse kan tyckas då efterfrågan redan fanns, men likheterna finns trots allt där.

Nu jobbar man hur som helst på en ny modell där nyligen släppta ”spionbilder” (varför finns det aldrig systemkameror i närheten när man ska fota prototyper?) på en tunn och ganska långsmal gestalt visar ett vid det här laget ganska ospännande ”HD” tryckt vid ett hål på baksidan. Förväntningarna är återigen höga och förmodligen är det ännu ett ”Vinn eller försvinn!” som gäller.

Apple åtnjuter marknadens bästa vinstmarginaler och en minst lika trogen kundkrets som SonyEricsson en gång fick uppleva. HTC säljer i stort sett samtliga modeller snabbare än man kan leverera och har blivit tillverkaren med stort T den här generationen. Samsung tillverkade årets bästa smartphone enligt EISA (SonyEricsson fick dock välförtjänt beröm med bästa mobil alla kategorier för X10 Mini) och LG har precis släppt bilder och spännande specifikationer på vad som antas bli deras toppmodell för Android.

Kan SonyEricsson överleva det närmste året och visa att gammal är äldst när det gäller att sätta och leda trender under eget namn? Jag är skeptisk då de är bra på T9-telefoner (X10 Mini har ju en touch-version som standard) men verkar satsa på stora skärmar som omedelbart hamnar i största möjliga konkurrens, det vore dock tråkigt att se en bit modern historia gå i graven. Men just X10 Mini indikerar ju ett mod och en vilja att står ut i mängden, och det egna gränssnittet har ju hyllats för att på ett intuitivt sätt använda hörnen av skärmen. Har man ännu fler ess i ärmarna – en uppgradering av X10 Mini som HTC gjorde med Legend för Hero?

Man har trots allt en uttalad vision om att bli den ledande tillverkaren av Androidtelefoner och har en gedigen erfarenhet av nytänkande med egna varumärken. Vad tror ni, blir X10-serien en kul fluga som eventuellt överlever 2011 eller början på ett nytt, konkurrensstarkt varumärke?