Introduktion
Efter Nexus Ones halvdana försäljningssiffror och nedslående uttalanden av ingen mindre än Eric Schmidt, Googles CEO, så var vi många som befarade att Nexus-serien var mer eller mindre död. Detta var extra beklämmande eftersom Googles Nexus-satsning var den enda garantin som man som slutanvändare kunde förlita sig till om man ville ha en ren androidupplevelse och snabba, löpande uppdateringar.

När Samsung nu kliver in i matchen och presenterar Google Nexus S så tänds dock hoppet igen. Äntligen en till telefon i Nexus-serien, och kanske framför allt – Googles Nexus-serie lever!

I det här testet kommer vi att i vanlig ordning hårdtesta telefonen för att se vad den går för. Vi kommer kika på dess styrkor, svagheter, buggar och allt annat som hör en modern smartphone till. Tidiga recensioner av Nexus S har varit samstämmiga: det här är den bästa androidtelefonen hittills. Men håller vi på Swedroid med om detta? Följ med oss då vi gör ett försök att svara på den frågan.

I kartongen

Den vita kartongen håller hygglig kvalité och känns ganska rejäl, men inger inte samma lyxkänsla som Samsungs Galaxy S-kartong, eller som Apples produkter heller för den delen. Pluspoäng för att kartongen är liten och slösar ytterst lite utrymme – att transportera stora mängder luft vinner ingen på, allra minst miljön.

Då vi lyfter av kartongens lock så möts vi förstås först av telefonen i ett fack för sig, högst upp i kartongen. Här märker vi genast att materialval och passform vad gäller kartongen inte är på topp – telefonen ligger inte ordentligt fastklämd i sitt fack, och facket har dessutom sjunkit in en halv centimeter i kartongen på ena sidan. Det ser lite taffligt ut, men det spelar förstås egentligen ingen större roll.

Under det övre facket finner vi det vi förväntar oss att finna; USB -> microUSB-kabel, en amerikansk laddadapter (vår telefon är importerad från USA) vilken levererar 5V 0.7A, ett trådburet stereoheadset med svarsknapp men utan knappar för mediakontroll, ett batteri på 1500 mAh, ett SIM-kort för amerikanska T-Mobile samt tillbörlig dokumentation. Inget microSD-kort medföljer av det enkla skälet att Nexus S saknar en slot för minnesexpansion – man får hålla till godo med de 16 interna gigabyten som telefonen levereras med.

Utseende, byggkvalité och konstruktion

Utseendet väcker till en början inga större reaktioner. Nexus S är väldigt anonymt designad och med de mjukt rundade fot- och huvudändarna så suddas de lite mer karaktäristiska och stramare dragen från syskontelefonen Samsungs Galaxy S ut. När man tittar närmare så ser man emellertid det som är det mest unika draget – den svängda, konkava, skärmen. Det här är något som vare sig gör till eller från vid användande, det känns efter några veckor med telefonen som en försäljningsgimmick och inget annat, men med det sagt så måste vi tillstå att telefonen tack vare den lätta böjen ligger bra mot örat/kinden då vi använder den för telefonsamtal.

Nexus S är med sina 129 gram och 123.9 x 63 x 10.9 millimeter en lätt och smidig pjäs, åtminstone i förhållande till den rejält tilltagna skärmen på fyra tum. Materialvalet är plast, rakt av, utan undantag. Vi är nästan helt övertygade om att även skärmen är av plast, vilket känns lite billigt i en såpass dyr telefon, men materialvalet har sannolikt sin förklaring i Nexus S unika svängda skärm. Det är betydligt enklare och billigare att tillverka en lätt konkav skärm av plast snarare än en av glas. Många utgår från att det måste vara glas för att en kapacitiv skärm skall fungera, men så är inte fallet.

Telefonen ligger bra i handen tack vare det rundade och svängda bakstycket – betydligt bättre än Galaxy S och dess nästan helt platta bakstycke – men den högblanka plastytan ger en billig känsla, och telefonen blir dessutom nedkladdad av fingeravtryck och därmed hal som en tvål nästan genast. Vi förnimmer ett visst knirr och knarr då vi klämmer och bänder på enheten, men den är klart styvare och mer rigid än Galaxy S. Då vi jämför med Desire HD och dess metallchassi så är Nexus S förstås chanslös.

Vi upplever vidare att det är en viss spänning i chassit då man kan känna högfrekventa vibrationer i telefonen då man knackar med fingertoppen på skärmens övre halva eller då högtalaren spelar på medelhög till hög volym. Dessa vibrationer gör att det kittlar lite i fingertopparna då man håller i telefonen och det känns inte helt värdigt en telefon i den här prisklassen. Vare sig HTC Desire HD, ZTE Blade, Sony Ericsson Xperia X8 eller LG Optimus One uppvisar i våra tester sådana tendenser.

De fysiska knapparna på telefonen är få till antalet, endast en strömknapp och volymknapp, och de håller ingen högre kvalité. Motståndet är inte stort nog och kvalitén på framför allt volymknappen lämnar en del övrigt att önska – knappen sitter löst och skallrar.

Telefonens baksida består av ett enda stycke plast med god passform vilket täcker batteri och SIM-kort. I bakstyckets överkant ser vi kameralinsen och den tillhörande LED-blixten samt ett hål för den yttre högtalaren.

Summa summarum: Nexus S ligger bra i handen och är relativt behaglig att använda, men materialet, känslan, halkigheten och den sladdriga volymknappen lämnar en hel del övrigt att önska. Samsung kan bättre än så här.

Knappsats, styrdon och anslutningar

Den svängda fronten domineras som sig bör av den 4 tum stora skärmen, nedan vilken vi finner fyra kapacitiva touchknappar. Från vänster till höger; tillbaka, meny, sök och hem. Dessa knappar har fungerat så väl som kapacitiva knappar kan fungera – inga problem alls med dålig respons eller tryck som har registrerats fel. Dock är det som alltid med kapacitiva knappar lite för lätt att trycka fel av misstag och vi anser fortfarande att riktiga, taktila, fysiska knappar är en överlägsen lösning.

Olyckligtvis saknas ett styrdon i form av styrkors eller styrkula, vilket gör att det blir lite besvärligare än vad det behöver vara att exempelvis redigera text eller navigera på webbsidor. Redigering av text har dock med det nya mjukvarutangentbordet blivit betydligt smidigare än förut, så problemet med avsaknad av styrdon är inte så stort som det kunde ha varit.

Hoppades du få en LED-diod för notifikationer vid exempelvis missade samtal, nya meddelanden eller låg batterinivå så kommer du bli besviken. Av någon obegriplig anledning så har Samsung valt bort detta trots att nyttan är uppenbar. Det finns olika appar på Android Market som någorlunda väl kan kompensera för den här bristen genom att istället låta skärmen eller kamerans LED-blixt blinka vid notifikationer, men det är en klumpig och inte alls den diskreta lösningen som vi vill ha. Det drar vidare mycket mer batteri att låta skärmen eller fotolampan blinka, vilket känns onödigt.

Ovan skärmen ser vi förstås högtalaren för telefonsamtal och till höger om denne finner vi kameralinsen för den frontmonterade kameran med VGA-upplösning (640×480 pixlar). Ovan skärmen, till vänster om högtalaren för telefonsamtal, finner vi även en närhetssensor som stänger av skärmen då du håller telefonen mot örat (sparar batteri och förhindrar ofrivilliga skärmtryck med örat eller kinden) samt en ljussensor för automatisk reglering av skärmens ljusstyrka.

På telefonens högersida finner vi som tidigare nämnt endast strömknappen, vilken även extraknäcker som låsknapp för skärmen. Knappen erbjuder väldigt lite motstånd och är placerad på ett sådant vis att den är lite för lätt att komma åt av misstag, exempelvis då man avser höja eller sänka volymen. Detta har inneburit att skärmen har tänts och släckts av misstag åtskilliga gånger under våra veckor med telefonen. Vi föredrar att strömknappen sitter i huvudänden eller på fronten, nedanför skärmen – absolut inte på rakt motsatt sida som volymkontrollen, särskilt inte när knappmotståndet är så lågt som det är.

På vänstersidan sitter volymknappen (+/-) vilken precis som strömknappen erbjuder för lite motstånd. Knappen sticker ut lagom mycket för att man skall kunna känna sig fram i blindo, men till skillnad från strömknappen så sitter volymknappen löst och skallrar litegrann. Detta har ingen betydelse rent funktionellt, men det ger ett billigt intryck.

Telefonens huvudände saknar allt vad knappar och anslutningar heter, och i fotänden finner vi microUSB-anslutningen, 3.5mm-jacket för hörlurar och mikrofonen för telefonsamtal. Bara ni kan svara på om ni vill ha hörlursutgången i huvud- eller fotände, men vi föredrar att ha den i fotänden då vi alltid stoppar ner telefonen som vi håller den vilket innebär att huvudänden åker ner först.

Mottagning, datahastigheter och ljudkvalité

Mottagningsförhållanden både via 3G och wifi är bra, åtminstone då vi jämför med HTC Desire HD. Den senare handikappas gissningsvis litegrann av dess metallchassi och något sådant ser vi som bekant inte röken av på Nexus S. Som alltid så är det svårt att lämna något definitivt svar på exakt hur bra mottagningen är, men vi har inte haft problem med vare sig hastighetsfall via 3G eller med det så kallade ”dödsgreppet” där man med handen/händerna täcker telefonens interna antenn.

Via 3G har vi utan problem maxat vårt 3-abonnemang, som på pappret kan leverera max 7.2/2 Mbits. I praktiken innebär detta en toppfart på cirka 5 Mbit/s vid nerladdning och mellan 1.5 och 1.8 Mbit/s vid uppladdning. Att Samsung/Google valde att nöja sig med ”vanlig” HSxPA istället för HSPA+ är mycket tråkigt, inte minst då vi här i Sverige har ett mobilnät som är betydligt snabbare än de 7.2/5.76 Mbit/s som Nexus S maximalt kan hantera, och då talar vi inte ens 4G.

Via wifi (b/g – ej n) har vi mätt upp 13 Mbit/s ner och 5 Mbit/s upp. För att mäta upp räckvidden på wifianslutningen så tog vi med oss Nexus S och Desire HD ut i korridoren och gick några meter i stöten tills dess att anslutningen bröts, vilket gav en knapp men klar seger till Nexus S som höll anslutningen några meter längre än Desire HD. Skillnaden var dock ganska liten och båda fick rejält på nöten av instegsmodellen LG Optimus One.

Vid telefonsamtal är ljudkvalitén i vår ände briljant, kanske den bästa telefonen vi har testat. Inte en tillstymmelse till brus eller sus utöver det som 3G-nätverket ofrånkomligen bär med sig, och ljudet är högt, klart och fylligt. I andra änden är det dock inte riktigt lika positivt, då ljudet då vi talar upplevs som för svagt. Ljudkvalitén är det dock inga fel på.

Ljudnivån på den yttre högtalaren är bra och ljudet är fylligt, men på grund av den tidigare påtalade spänningen i chassit så tenderar hela telefonen att börja vibrera då man spelar högt, vilket inte känns bra. Det kittlar i fingertopparna vid vissa frekvenser och om telefonen ligger på ett bord så kan den vibrera såpass mycket att den till och med kan börja krypa lite på bordsskivan. Förstå oss rätt nu, det är inte ens nästan lika kraftiga vibrationer som i den inbyggda vibratorn, men det är fortfarande vibrationer som vi gärna hade varit utan.

GPS och positionering

View Nexus S in a larger map

Då vi mäter upp GPS:en i Nexus S så gör vi det med vetskapen att både systertelefonen Samsung Galaxy S och tableten Galaxy Tab har haft problem med att låsa mot satelliter och med en bugg som gör att den inrapporterade positionen kan visa hundratals meter fel under korta stunder. Vi förväntade oss med bakgrund av detta att GPS:en i Nexus S skulle prestera ungefär likvärdigt, men vi blev positivt överraskade då telefonen inte bara låser mot satelliterna snabbt utan även, åtminstone under våra test, inte har uppvisat några tendenser till ovan beskrivna positionsbugg.

Med detta sagt så är GPS:en i sig fortfarande inte lika exakt som vissa av konkurrenterna. Mot HTC Desire HD står den sig slätt och den visar återkommande och under långa stunder fel position med cirka 10-15 meter, oftast söder om vår verkliga position.

I vår testslinga här ovan så kan ni se Desire HD-rutten i rött (vilken nästan perfekt matchar den verkliga rutten) och den av Nexus S loggade rutten i blått. Som synes så ligger Nexus S ofta en god bit söder om den verkliga rutten och då vi gör plötsliga svängar och byter riktning så verkar GPS:en vidare ha lite svårt att hänga med, vilket ytterligare skapar felaktigheter som telefonen behöver en god stund på sig för att återhämta sig från.

Kontentan är således: buggen där positionen slår fel med hundratals meter och att telefonen har svårt att låsa mot satelliter verkar inte drabba Nexus S, men den har fortfarande problem med precisionen och plötsliga kursändringar. GPS:en är fullt användbar för det mesta, exempelvis i bilen, men om man använder telefonen som ett redskap för att exempelvis logga löprundan, som orienteringslogg eller för geocaching så kan det resultera i en hel del svordomar.

Bildskärmen och digitizern
Bildkärmen är magnifik, men inte felfri. Det är enligt uppgift samma Super-AMOLED-skärm som vi ser i systermodellen Galaxy S, vilket innebär fantastisk svärta, kraftfulla färger och finfina betraktningsvinklar. Den WVGA-upplösta (480×800 pixlar) kapacitiva skärmen är dessutom utrustad med marknadens bästa digitizer, Atmels maXTouch, vilken klarar av att spåra upp till fem simultana skärmtryckningar och dess rörelser i cirka 63 Hz vardera. Detta är vid sidan om Galaxy S marknadens bästa bildskärms- och digitizerkombination.

Att den dessutom fullkomligt utklassar Desire HD vad gäller läsbarhet i fullt dagsljus, vilket videon här nedan demonstrerar, gör förstås inte saken sämre. Det är främst reflektionerna som hålls till ett minimum på Nexus S, medan Desire HD är som en spegel. Mycket bra, Samsung.

httpvh://www.youtube.com/watch?v=2jhznWHd9So

Mönstret i vilket pixlarna har arrangerats i den här typen av (S)AMOLED-skärm inte passar alla. Pixelmönstret, som kallas PenTile Matrix, innebär att den verkliga upplösningen (392×653 pixlar) är lägre än de 480×800 pixlarna som skärmen på pappret levererar. Orsaken till att det här pixelmönstret används är för att kompensera för livslängd och färgstyrka hos de blå respektiva röda subpixlarna, vilka därför har gjorts dubbelt så stora som de gröna.

En minoritet, dit undertecknad hör, stör sig på det aningen oskarpa sicksakmönstret som uppstår främst i gränssnitt och grafiska element med skarpa kontraster och vertikala linjer, som text och ikoner, men vi tycker oss ana att en bred majoritet gärna tar den bagatellen i utbyte mot den höga färgmättnaden, de fina betraktningsvinklarna och den närmast perfekta svärtan.

På tal om färgmättnaden så upplever vi att den är för hög, vilket för all del borgar för väldigt tjusiga bakgrundsbilder till hemskärmen, men hudnyanser på bilder och i filmklipp tenderar att bli antingen rosaröda eller orangefärgade, och mellanröda färger blir såpass illröda att de nästan sticker i ögonen. Färgmättnaden är således vacker, men det sker på bekostnad av verklighetstrogna färger.

Påpekas bör att ovanstående färgmättnadsproblem på systertelefonen Galaxy S kan lösas med vissa custom ROM:s i vilken mättnaden har skruvats ner en aning vilket resulterar i en mer naturtrogen bild. Vi anser emellertid inte att det skall behövas, inte minst då en sådan lösning åtminstone på pappret förverkar telefonens garanti och dessutom är ganska svårt/riskabelt för de som saknar erforderlig teknik-/datorvana.

En mindre observation är att skärmen har en tendens att skifta nyans mellan svagt grönaktigt och svagt rosaaktigt beroende på betraktningsvinkel. Detta syns främst mot ljusa bakgrunder, och nyansskiftningen är ganska svag, men den finns där och när man väl har sett den en gång så är den ganska svår att glömma. Det krävs inga stora vinklingar av skärmen för att dessa nyansskiftningar skall uppstå, utan någon centimeter räcker. Ingen som vi har låtit använda telefonen i några minuter har emellertid på egen hand noterat detta förrän vi har påtalat det, så det är inget stort problem på något vis.

Så här i vintertider kan det slutligen nämnas att digitizern precis som i exempelvis HTC Desire HD och LG Optimus One är känslig nog för att fungera även genom ett par tunna fingervantar (dock ej skinn/läder). Man kan få trycka lite hårdare och bestämdare, men fungerar gör det.

Telefonens mjukvara

Som de flesta vet så levereras Nexus S med Android 2.3/Gingerbread under skalet. Nexus S är den första telefonen som har fått Gingerbread och detta innebär en del nyheter, främst grafiska sådana. Detaljer som statusfältet, statusikonerna, dialogfönster, knappar, ikoner samt en del mindre grafiska element är omarbetade och numera betydligt mörkare (läs gärna vår korta genomgång av Androids nya gränssnitt). Alla systemikoner i systemfältet är numera antingen vita eller gröna, beroende på telefonens status. Då man är uppkopplad och synkad mot sitt Google-konto så lyser ikonerna gröna, men tappar man anslutningen, kopplar ner eller väljer att inte synka så blir de istället vita. Som tidigare så är hemskärmarna fem till antalet, och detta är inte något man själv kan vare sig öka eller minska utan att byta ut launchern.

Uppstart av telefonen tar dryga 28 sekunder, vilket är 12 sekunder snabbare än vår HTC Desire HD då denna kallstartas. HTC har emellertid utvecklat en så kallad Fast Boot-funktion som gör att så länge man inte tar ur batteri eller tar bort luckan för SIM- och microSD-kort så kan man starta telefonen, från helt avstängt läge, på drygt två sekunder – ungefär som att väcka telefonen från standby. Vi hade gärna sett en liknande funktion i Android 2.3/Gingerbread.

Vårt exemplar är som tidigare nämnt en USA-import och det finns dessvärre inget stöd för svenska – vare sig i menyer, i det medföljande mjukvarutangentbordet eller den tillhörande ordlistan. Vi har väldigt svårt att förstå varför Google har valt att inaktivera svenskt språkstöd då det nu är officiellt i SDK:n för Android 2.3/Gingerbread, men vi gissar att det i vanlig ordning handlar om marknadspolitiska beslut där de helt enkelt vill göra det besvärligare för återförsäljare att gråimportera och sälja telefonerna vidare i marknader och regioner där telefonen egentligen inte skall existera.

Jubel! För första gången i en androidtelefon så är applikationslistan mjuk som smör att skrolla runt i och ryktet runt lägerelden säger att detta beror på att applikationslistan numera är GPU-accelererad. När vi skrollar upp och ner i listan så ser vi inte tillstymmelse till de så välbekanta hacken och korta frysningarna som alla androidtelefoner/androidversioner fram till nu har dragits med. Det är lite uttjatat och vi inser att det är som att svära i kyrkan, men just applikationslistan känns äntligen ”iPhone-smooth”.

Olyckligtvis gäller inte detta i andra applikationer, eller ens då vi sveper fram och tillbaka på hemskärmarna. Nexus S med Gingerbread är för all del långt mycket mjukare på hemskärmen och i menyerna än vad Nexus One med FroYo är, men det är fortfarande inte alltid mjukt som smör och man kan fortfarande förnimma det så androidtypiska hackandet – särskilt om man som vi sitter och letar efter det. Med ett hemskärmsalternativ som LauncherPro eller ADW.Launcher så kan man emellertid trolla bort ”hemskärmslagget” helt och hållet, men dessvärre innebär det att man samtidigt väljer bort den ovan nämnda och numera fantastiskt mjuka applikationslistan som hör standardlaunchern till. Det grämer oss att vi tvingas välja mellan en hemskärm som är mjuk som smör eller en applikationslista som är len som sammet. Vi vill ju ha både och.

Till en början var vi minst sagt oimponerade av Gingerbread – de små grafiska förbättringarna kändes otillräckliga, men i takt med att veckorna har gått så har vi inte bara vant oss utan även börjat uppskatta det nya, betydligt stramare och mörkare grässnittet rejält. Det har gått så långt att vi nu nästan rynkar på näsan när vi går tillbaka till Android 2.1/2.2 vilket i standardutförande känns väldigt trött och omodernt. Gingerbread utgör det första lilla steget mot Androids nya gränssnitt, och vi gillar det vi ser.

I övrigt så har vi inte noterat några större skillnader på Android 2.2 och 2.3. Även om det har hänt en del under skalet så är det inte mycket man märker av vid vanligt användande. Vi har heller inte kunnat dra några växlar vad gäller batteriförbrukning eller om 2.3 rullar lättare än 2.2 av det enkla skälet att vi inte har något att jämföra med. Ja, Nexus S är rent allmänt snabbare och mjukare än Nexus One, men vi vet inte om detta beror på hårdvaran eller mjukvaran eller både och.

Vi har dock kunnat konstatera att HTC:s Desire HD konsekvent är bråkdelen av en sekund snabbare än Nexus S då vi startar appar, öppnar widgetlistan och installerar appar och så vidare. Vi anar att snapdragonplattformen i Desire HD drar nytta av den finfina JIT-boosten – en boost som Nexus S och dess hummingbirdplattform än så länge verkar sakna. Huruvida JIT inte fungerar alls eller fungerar dåligt i Hummingbird vet vi inte, men vi kan åtminstone konstatera att snapdragonplattformen i vissa delmoment i syntetiska benchmarks är upp till tre gånger snabbare tack vare JIT.

Marketklienten i Nexus S med Gingerbread är lite ironiskt och underligt nog av den gamla typen. Den nya marketklienten har inte letat sig fram till Nexus S ännu. Man kan för all del installera den nya manuellt, om man lyckas hitta apk-filen någonstans, men så snart man startar om telefonen så återställs marketklienten till den gamla versionen igen. Vi vet inte riktigt varför Google har valt att använda den gamla klienten i den senaste verionen av Android, men vi gissar att det handlar om någon form av inkompatibilitet eller buggar med nya klienten.

Webbläsaren är rent mjukvarumässigt den stora skamfläcken i Nexus S. Funktions-/featuremässigt så är webbläsaren helt standard och skiljer sig inte från webbläsaren i Android 2.1 och 2.2, men rent prestandamässigt är den fullkomligt usel. Vi förstår inte vad Samsung och/eller Google har gjort för att lyckas ställa till det på det här viset. Redan utan Flash aktiverat så kan vi märka att läsaren börjar knäa då det är tungt innehåll inläst, men aktiverar vi Flash så blir det nästan knockout och stundvis undrar man om webbläsaren har låst sig helt och hållet – den slutar helt enkelt svara långa stunder.

Vi överdriver inte då vi talar om en uppdateringsfrekvens på uppskattningsvis 1-3 FPS då vi försöker navigera/skrolla på aftonbladet.se med Flash aktiverat. Med samma sida, med Flash aktiverat och inläst i Desire HD och dess standardläsare så får vi en uppdateringsfrekvens som uppskattningsvis är tio gånger högre. Lyckligtvis så går det att komma runt det här problemet genom att installera och använda Dolphin Browser istället, vilken som genom ett trollslag gör webbsurfning på Nexus S till den njutningen det borde ha varit redan från början.

Textinmatning och tangentbord
Det i Android 2.3/Gingerbread medföljande tangentbordet är kraftigt omarbetat jämfört med det gamla. Eller, omarbetat är nog inte rätt ord. Tangentbordet är helt nytt och vi gissar att det vi ser är en första officiell version av BlindType, mjukvarutangentbordet som Google köpte upp i höstas.

Tangentbordet är mycket trevligt att använda, inte minst då vi jämför med det gamla standardtangentbordet. Allt är bättre; design, multitouch, layout, rapphet, ordkomplettering/ordlista, redigeringsmöjligheter och smidigheten att växla mellan olika språk genom att svepa med fingret på mellanslagstangenten… men med detta sagt så finns det som sagt ingen svensk ordlista eller tangentbordslayout att tillgå, vilket gör det minst sagt frustrerande att använda för oss svenskar. Lyckligtvis finns det en uppsjö av tangentbordsalternativ på Android Market, SwiftKey är en favorit här på redaktionen, så det är ingen katastrof.

Mediaspelare och galleri

Mediaspelaren är mer eller mindre oförändrad sedan tidigare versioner av Android, vilket dessvärre innebär att den är ganska dålig, även om den fixar det mest grundläggande. Google har oss veterligen inte ändrat eller förbättrat mediaspelaren i någon större utsträckning sedan Android 1.0, vilken vid det här laget är över två år gammal, och det märks. Lyckligtvis ser det ut som att det blir ändring på detta i nästa version av Android, det vill säga i Honeycomb, men i Nexus S och Android 2.3/Gingerbread så får vi tills vidare klara oss utan.

Då Android saknar hårdvarustöd för avkodning av de populäraste videoformaten så tvingas vi antingen konvertera till ett androidkompatibelt format eller använda alternativa mediaspelare, vilka det finns en handfull av på android Market. Att använda dessa videospelaralternativ innebär att prestandan begränsas kraftigt eftersom spelaren mjukvaruavkodar filmklippet, vilket i sin tur resulterar i att man inte kan spela upp något annat än lågupplösta videoklipp (480p som bäst) trots en kraftfull processor på 1 GHz. Mjukvaruavkodning leder även till att strömförbrukningen ökar, vilket förstås går ut över batteritiden. Här är Samsung Galaxy S fortfarande herre på täppan, då såväl xvid som divx och x264 i allmänhet fungerar bra i upp till 720p – vanilla Android är inte alltid det bättre valet.

Kameran

Kameran är på 5 megapixlar och vi utgår från att det är samma kamerachip/-sensor som sitter i systermodellen Galaxy S. Detta är definitivt en bra sak, då vi vet att Galaxy S-kameran tar bra bilder. Den stora svagheten med kameran i Galaxy S är avsaknaden av kamerablixt, men detta har Samsung i Nexus S åtgärdat. Vi anser att det här, med LED-blixten, är en av androidvärldens bästa kameror även om kameramjukvaran som följer med Android 2.3/Gingerbread lämnar en del i övrigt att önska. Skall vi vara petiga så hade vi gärna sett lite mer färgmättnad i bilderna, även om detta är enkelt åtgärdat i valfritt fotoredigeringsprogram.

Kameran är snabbstartad och är från kallstart redo att ta första bilden efter blott två sekunder. Autofokusen är emellertid inte lika snabb som i exempelvis Desire HD, vilket leder till att det tar ett par sekunder innan bilden tas efter att man har tryckt av. Detta kanske inte låter som mycket, men det är ganska frustrerande och gör det mycket besvärligt att fotografera rörliga objekt. Stänger man av autofokus så kan man emellertid skynda på bildtagningen avsevärt, men detta innebär förstås att fokusen och bildskärpan kan bli lidande, kanske främst vad gäller närbilder. Det saknas till vår stora frustration även en funktion för ”tap to focus”, en funktion som innebär att man trycker på valfri punkt på skärmen för att manuellt lägga fokus just där.

Inställningar för stillbildskameran

Inställningar för videokameran

Inställningsmöjligheter i kameramjukvaran finns det ganska gott om och vi kan via en lätt åtkomlig meny växla mellan de två kamerorna (fram/bak), ställa in saker som blixt, vitbalans, geotagging, fokusläge (auto, infinity och macro), exponering, en mängd olika förinställda ”scenes” som exempelvis porträtt, landskap, natt, snö och solnedgång. Vi kan förstås även ställa in bildstorlek, bildkvalité och välja mellan ett antal olika färgeffekter. Växlar vi till videoläget så har vi inte riktigt lika många inställningsmöjligheter, men glädjande nog så finns det åtminstone ett läge för fotolampa, kvalitetsinställningar (max 720×480 pixlar i 24 FPS), vitbalans och även här möjligheten att välja vilken kamera vi vill använda.

Google Nexus S (högerklicka och välj öppna i ny flik/nytt fönster för fullversioner)

httpvh://www.youtube.com/watch?v=viHBfp33e1U

HTC Desire HD (högerklicka och välj öppna i ny flik/nytt fönster för fullversioner)

httpvh://www.youtube.com/watch?v=dj1LLCYoFuQ

Buggar och problem
Buggarna har under vår tid med Nexus S varit få, men en del småproblem har ändå visat sig. Ett exempel på ett sådant problem, som dock enkelt åtgärdades med en omstart, var att hemskärmen laddades om varje gång vi tryckte på hemknappen – även om vi redan befann oss på hemskärmen. Upprepade vi detta två gånger i rad så kraschade launchern och tvingades till en omstart. Detta kunde upprepas om och om igen tills dess att vi slutligen tröttnade och startade om telefonen.

Ett annat problem som vi stöter på då och då är att applikationer i applikationslistan ibland ligger kvar trots att applikationen har avinstallerats. Försöker man starta appen i fråga så får man ett meddelande som säger ”Application is not installed on your phone”. Detta löser sig av sig själv efter ett tag men det är ändå något som kan vara lite retligt.

En del applikationer är vidare inte kompatibla med Android 2.3/Gingerbread men under vår tre veckor långa testkörning av Nexus S så har det inträffat mindre än en handfull gånger totalt, bland annat med videospelaren VPlayer.

Batteritiden

Det här är som alltid ett av de allra svåraste sakerna att uttala sig om. Vi upplever Nexus S batteritid som väldigt bra och vi har inte fått slut på batteri innan dagens slut en enda gång, trots att telefonen har använts ganska flitigt. Vi har dock inte spenderat timmar i telefonsamtal eller med att strömma musik via Spotify, så vi kan förstås inte garantera att ni upplever det hela på samma vis. Till en början imponerade inte batteriet, utan det behövde någon veckas i- och urladdning för att komma till sin rätt. Detta gäller de flesta telefoner och dess batterier dock.

Efter normal 15-timmarsdag med 30 minuters telefonsamtal, 30 minuter spel, 30 minuter webbsurfande, någon timmes chattande (SMS/Talk) lite appinstallationer/-uppdateringar och allmänt pillande och någon timmes videotittande så ligger vi i allmänhet på cirka 40% då vi pluggar i telefonen i laddaren. Vid närmast identiskt användande med referenstelefonen HTC Desire HD så ligger vi istället runt 25-30% vid dagens slut. Detta är förstås långt ifrån en exakt metod för att uppskatta batteritiden, men kanske kan det vara en indikation i alla fall. Vi är nöjda.

Systeminformation

Google Nexus S bygger precis som Samsung Galaxy S på Samsungs egenutvecklade SoC (”System on a Chip”) kallad Hummingbird. Processorn i Hummingbird, S5PC110, bygger på ARM:s Cortex A8-arkitektur och har en klockfrekvens på 1 GHz. Grafikkretsen kommer från PowerVR och har beteckningen SGX540 och är något av det snabbaste man har kunnat finna i handburna enheter – fram till Tegra 2 och dess GeForce-krets klev in i bilden. Även om grafikkretsen i Hummingbird-plattformen nu har fått konkurrens så är den en av de mest kraftfulla som går att finna.

Mängden RAM är 512 MB, varav 346 MB är tillgängligt efter att systemet har tagit sitt. Detta placerar Nexus S ett gott stycke före systermodellen Galaxy S, vilket kanske kan tolkas som att Nexus S med Android 2.3/Gingerbread är minnessnålare än Galaxy S med Android 2.2/Froyo och TouchWiz-gränssnittet.

Telefonen levereras med 16 GB internt lagringsminne, varav 1 GB har reserverats för appinstallationer och resten för operativsystem och SD-kortspartitionen. Direkt ur kartong finns det cirka 971 MB tillgängligt för appinstallationer. Vi finner det lite förbryllande att de har vikt endast 1 GB till appinstallationer, inte minst då det finns såpass mycket att ta av. 2 eller 3 GB hade varit betydligt mer rimligt, och det hade fått oss att slappna av lite mer. Möjligheten att installera appar på SD-kortet i all ära, men det är något som långt ifrån alla appar har stöd för trots att Android 2.2, där Apps2SD introducerades, har funnits ute i mer än ett halvår.

Spel, prestanda och grafer
Det går förstås alldeles utmärkt att spela på Nexus S, och vi har inte stött på ett enda spel som inte har fungerat. Angry Birds, Spaghetti Marshmallows, Reckless Racing och Beads har alla flutit på precis som förväntat. En och annan bana i Angry Birds Seasons har gått lite tungt de första 1-2 sekunderna, men sedan har det flutit på fint. Även HTC Desire HD lider av detta, men då det bara rör sig om en sekund eller två i början av ett fåtal banor så ser vi det inte som ett problem för vare sig Nexus S eller Desire HD.

Prestandan i Hummingbird-plattformen vet vi sedan tidigare är finfin, men vi kan i våra tester här nedan se att 3D-prestandan i Nexus S inte riktigt når upp till Galaxy S och Galaxy Tab. Om detta beror på dåligt optimerade drivrutiner eller om det beror på Android 2.3/Gingerbread vet vi inte.

Här kan vi se att Nexus S med 63 Hz faktiskt är aningen bättre än Galaxy S och Galaxy Tab. Vi finner detta lite märkligt då de gissningsvis har exakt samma digitizer, Atmels maXTouch. Med 63 Hz och hela fem simultana tryckpunkter så kliver Nexus S fram och visar var skåpet skall stå. Åldringarna HTC Hero och Huawei U8230 håller lustigt nog fortfarande tätpositionen, även om de förstås inte klarar av multitouch lika väl som de nya topplurarna gör.

I BenchmarkPi ser vi att Nexus S och Galaxy S är närmast identiska, vilket inte förvånar då de bygger på samma hårdvaruplattform. Snapdragontelefonerna drar här ifrån tack vare den fantastiska JIT-boosten.

I Linpack-testet ser vi återigen prov på vad JIT kan göra för snapdragonplattformen. Nexus S är chanslös och hamnar långt efter konkurrenterna från HTC.

I Sunspider-testet, som mäter upp telefonens och webbläsarens javascriptprestanda, kan vi se att Nexus S presterar ganska väl och ligger hack i häl på Nexus One. Systermodellen Galaxy S ligger återigen nästan helt jämsides med Nexus S.

I totalpoängen för Quadrant Advanced så ser vi att Nexus S drar ifrån både Galaxy S och Galaxy Tab rejält och vi kan på CPU-momentet här nedan se att det verkar vara den kraftigt förbättrade CPU-prestandan som är orsaken. Vad prestandaförbättringen beror på vet vi inte, men vi gissar att det kan handla om optimeringar i Android 2.3/Gingerbread.

Som vi nämnde ovan så kan vi här se Nexus S dra ifrån systermodellen Galaxy S rejält, trots att de bygger på identisk hårdvara. Ger Android 2.3/Gingerbread månne en rejäl boost?

I minnesdelen av Quadrant Advanced så ligger Samsung-lurarna som vanligt i topp och den av Samsung byggda Nexus S är inget undantag. Vi ser dock att poängen inte riktigt når upp till samma nivå som Galaxy S och Galaxy Tab.

Här kan vi se att Nexus S får rejält med stryk av sina syskon från Samsung, trots identisk hårdvara. Vad detta beror på kan vi inte svara på, men vi gissar att det återigen kan handla om dåligt optimerade drivrutiner.

I 2D-momentet så kan vi se att Nexus S och Galaxy S återigen presterar helt identiskt och därmed en hel del bättre än konkurrenterna från HTC. Sony Ericsson X10 minis fina poäng är ett resultat av att dess skärm är lågupplöst och att den därmed har färre pixlar att flytta, vilket ger en högre poäng.

I I/O-testet, som mäter upp läs- och skrivhastigheten på det interna flashminnet så ser vi att Nexus S återigen ligger ungefär i paritet med Galaxy S och att HTC:s senaste telefoner spelar i en helt annan liga.

I Neocore3D, som är ett benchmarktest utvecklat av och för Qualcomm som har tillverkat bland annat Snapdragon-SoC:n som sitter i HTC:s telefoner, så kan vi se att alla topptelefoner – inklusive Nexus S – ligger mycket tätt inpå varandra med mellan 50 och 60 FPS. Det här testet säger inte små mycket numera, då det bygger på OpenGL ES 1.1, vilket är ett förlegat 3D-ramverk.

Nenamark1 är till skillnad från Neocore ett OpenGL ES 2.0-test, vilket innebär att det är betydligt mer relevant för våra topptelefoner. Vi kan här se att den kraftfulla grafikkretsen PowerVR SGX540, som sitter i såväl Nexus S som i Galaxy S och Galaxy Tab, visar var skåpet skall stå. Vi kan bortse från X10 mini som bara presterar så högt som den gör tack vare dess lågupplösta skärm.

Sammanfattning
Google Nexus S är ingen revolution, men det är ett tydligt evolutionssteg – kanske främst då vi jämför den med Nexus One. Det mesta är åtminstone någon nivå bättre, men det finns en del mer eller mindre betydelsefulla brister. Ett exempel på en ganska betydelsefull brist är att det saknas en microSD-slot. Detta vore kanske inte ett jätteproblem om Samsung hade sett till att sätta i ordentligt snabba flashminnen, men så är tyvärr inte fallet. 5 MB/s i skrivhastighet, i bästa fall, är inte acceptabelt då ett relativt billigt 16 GB stort microSD-kort av hygglig kvalité mäktar med minst det dubbla.

Materialval och byggkvalité är även det en brist. Högblank, tunn plast ger inte den där känslan som man vill ha då man lägger ut 5 000 kronor på en high end-telefon. På grund av den högblanka ytan så är telefonen en flottmagnet och detta kan göra den hal som en tvål att hålla i. Dessutom leder högblanka ytor som denna obönhörligen till repor. Vi vet att ni kan så mycket bättre än så här, Samsung.

Skärmen är trots ett antal mindre brister androidmarknadens absolut bästa, med marginal. Alla kommer inte överens med AMOLED/PenTile, men för den breda majoriteten så är den här skärmen det bästa som går att få tag på i androidvärlden just nu – nylanserade Meizu M9 och dess retina-skärm (samma som på iPhone 4) möjligen undantaget. Digitizern, det tryckkänliga ytterskiktet på skärmen, är även den av yppersta kvalité och bidrar ytterligare till den responsiva och rappa känslan som telefonen förmedlar.

Telefonen är mycket rapp – inte minst är skrollning i applistan en ren fröjd numera – men vi märker även av förbättringar vid skrollning i andra listvyer och då vi sveper mellan hemskärmarna. Vad gäller appkörning så är Nexus S snabb, men får gång på gång på nöten av HTC Desire HD som nästan alltid är någon tiondels sekund snabbare vid uppstart. Även vid spel tycker vi oss ana att Nexus S inte kan matcha Desire HD riktigt, och detta förvånar oss. Vi får emellertid stöd för detta i våra prestandagrafer där vi kan se att Nexus S, trots identisk hårdvara, är noterbart långsammare vid 3D-tillämpningar än systermodellen Galaxy S.

På tal om mjukvara så måste webbläsaren och dess rent sagt usla prestanda nämnas. Webbläsaren är långsam nog utan Flash aktiverat, men slår man på Flash så låser den sig nästan helt och hållet på tunga flashsidor som Aftonbladets startsida. Oanvändbart. Vi vet inte vad det är med Samsung/Hummingbird och Androids standardwebbläsare (vi ser samma sak på Galaxy S och Galaxy Tab), men något är väldigt, väldigt fel. Lyckligtvis löser man enkelt detta genom att helt enkelt fimpa standardwebbläsaren och istället installera Dolphin. Med Dolphin får vi den prestandan som vi förväntar oss och Nexus S når ungefär samma flyt som Desire HD – både med och utan Flash.

Samtalskvalitén är mycket god, åtminstone i vår ände. Motparten upplever ljudet då vi talar som för lågt, men har inget att klaga på vad gäller ljudkvalité. Datahastigheterna är bra, men 7.2 Mbit/s (telefonens maxfart via 3.5G) är inte snabbt nog, åtminstone inte här i Sverige där mobilnätet är såpass väl utbyggt och snabbt som det är. Mottagningsförhållandena är goda och vi har inte haft problem med signaltapp eller ”dödsgreppet”. GPS:sn är ett stort steg framåt för Samsung då den verkar sakna den otäcka buggen som både Galaxy S och Galaxy Tab dras med där positionen ibland kan vara hundratals meter fel. Trots avsaknad av den här buggen så har Nexus S emellertid långt ifrån lika hög precision som HTC Desire HD, eller ens som budgetmodellen ZTE Blade.

Vi har lyft fram en hel del brister i den här recensionen då vi anser att det är bristerna som avslöjar hur bra eller dålig en telefon är… men innebär dessa brister att vi inte håller med våra kollegor på andra sajter om att det här är den bästa androidtelefonen hittills? Nix. Det här är den bästa androidtelefonen hittills, trots dessa brister, men marginalen ner till konkurrerande modeller som HTC Desire HD, Samsung Galaxy S och till och med gamla trotjänaren Nexus One är mycket liten – så liten att det mer handlar om personliga preferenser än något annat då man gör sitt val.

Med heta modeller från bland andra LG, Motorola och Sony Ericsson väntande runt hörnet så kan Nexus S dessutom mycket väl förlora tätpositionen redan inom några veckor. 2011 kommer bli ett väldigt spännande år i androidvärlden, och Google Nexus S går ut som en tidig ledare.

Google Nexus S är lämplig för dig som:
* Vill ha hög prestanda och god utrustningsnivå
* Vill ha androidvärldens bästa skärm och digtizer
* Vill ha Android i dess allra renaste form samt få de senaste uppdateringarna först
* Vill ha en bra stillbildskamera

Google Nexus S är inte lämplig för dig som:
* Anser att Androids gränssnitt är tråkigt och vill ha ett specialutvecklat tillverkarskal
* Vill kunna spela in video i 720p/HD
* Vill ha hög kvalitetskänsla
* Är prisskänslig
 

Andra telefoner att överväga: