Recension:Vi testar Google Pixel XL

Postat:
01:09 - 2016-11-04
Skribent:
| Swedroid-redaktionen
Kommentarer:
97

Google lanserade i början av oktober i år två helt nya telefoner under ett stort event i Googles högkvarter i Mountain View, Kalifornien. En mängd nya och uppdaterade produkter presenterades, som Google Home och en ny Chromecast, men det som fick allra mest uppmärksamhet var till ingens förvåning presentationen av Googles två nya telefoner Pixel och Pixel XL.

Dessa tu telefoner marknadsförs som ”Made by Google” och vad Google menar med detta är att Pixel och Pixel XL har planerats, designats, utvecklats och låtit byggas av Google. Även om HTC står för själva tillverkningen är det Google själv som säljer telefonerna samt står för allt från support till reklamationer, garantiärenden och reparationer.

För konsumentens vidkommande är Pixel och Pixel XL Googles helt och hållet egna telefoner, varför de har valt epitetet ”Made by Google”.

I den här recensionen har turen kommit till den större av de tu: Pixel XL. Det mesta är helt och hållet identiskt med det mindre syskonet som vi recenserade förra veckan, varför stora delar av Pixel XL-recensionen kommer vara mer eller mindre en rak kopia av Pixel-recensionen. Men det finns samtidigt en del skillnader, av skapligt betydande art.

Skärmen är i Pixel XL större och mer högupplöst. Den högre upplösningen får som konsekvens att grafikkretsen måste jobba hårdare för att skyffla runt alla extra pixlar, och detta går i sin tur ut över energiåtgången. Att skärmen är större leder även det till en större energiåtgång; det går åt mer energi för att ge en större skärm samma ljusstyrka som en mindre skärm.

Detta leder oss till den andra och sista betydande skillnaden mellan Pixel och XL: batteriets storlek, som lyckligtvis har fått sig en ordentlig knuff framåt i det större syskonet.

Nedan följer våra intryck och åsikter efter en intensiv testfas bestående av en lång rad prestandamätningar, batterimätningar, en mängd olika testmoment och inte minst en verkliga världen-baserad testfas i vilken telefonen används som den smarta telefon den utger sig för att vara. Är Pixel XL telefonen för dig? Kanske kan den här recensionen svara på den frågan.

Specifikationer

Specifikationer Google Pixel XL
ReleasedatumHösten 2016
Processor2,2GHz quad-core
PlattformQualcomm Snapdragon 821 64-bit
GrafikkretsAdreno 530
RAM-minne4GB
Inbyggt minne32/128GB / plats för minneskort
Skärm5,5" / WQHD - 1440x2560 pixlar / 534PPI
SkärmtypAMOLED / 16:9 / 83,39 cm² / ~71,2% av fronten
Kamera12,3MP
Främre kamera8MP
Vikt168g
Höjd, bredd, djup154,7 x 75,7 x 8,6 mm
Batteri3450mAh / 32 / 552 timmars tal/standby-tid
KommunikationUSB 3.0 Type-C, Bluetooth 4.2, Wi-Fi 802.11 a/b/g/n/ac, dual-band, Wi-Fi Direct, DLNA
SensorerGPS+GLONASS, accelerometer, gyro, magnetometer, närhetssensor, barometer, fingeravtrycksläsare
FM-radio / NFCNej / Ja
NätverkFyrbands GSM / HSDPA / LTE kat. 9
IP-klassningNej
Övrig info3,5mm-jack.
Mer infoMer info om Google Pixel XL på Androidenheter.se

Google Pixel XL har precis som lillebror Pixel fått en AMOLED-skärm, men med en storlek på 5,5 tum och en upplösning på 2 560 x 1 440 pixlar. Den här upplösningen i kombination med skärmens storlek ger oss en pixeldensitet om 534 PPI. Skärmen är som sitt syskon skyddad av ett skärmglas kallat Gorilla Glass 4, av tillverkaren Corning.

Mjukvaran består av Android 7.1 Nougat som har fått sällskap av ett anpassat gränssnitt som vi för enkelhetens skull hädanefter kallar ”Pixel UI”. Qualcomms chipp Snapdragon 821 (MSM8996 Pro-AB) står för hästkrafterna och består av fyra processorkärnor uppdelade i två stycken primära Kryo-kärnor i 2,15 GHz och två stycken sekundära Kryo-kärnor i 1,59 GHz. Grafikkretsen är ARM:s snabba Adreno 530 och RAM-bestyckningen mäter 4 GB (LPDDR4). Det interna flashminnet är på 32 eller 128 GB och vi testar i den här recensionen 32 GB-versionen.

Kameran är på 12,3 megapixlar i en sensor med en storlek på 1/2,3″ och är från Sonys Exmor RS-serie. Den exakta sensorbeteckningen är IMX378 som bjuder på osedvanligt stora sensorpixlar om 1,55 mikrometer. I runda slängar resulterar dessa väl tilltagna sensorpixlar i närmare 70 % större ljusupptagningsförmåga jämfört med mer traditionella sensorer om ~1,2 mikrometer.

I teorin betyder större sensorpixlar bättre förutsättningar att hantera sämre ljusförhållanden. Linsens bländaröppning är på f/2,0 och kameran har därtill fått en tvåtonsblixt, laserautofokus och fasdetekterande fokus. Den frontriktade kameran är på 8 megapixlar, har en lins med ett bländarvärde om f/2,4, 1/3,2″ sensorstorlek och 1,4 mikrometer pixelstorlek.

Vi finner en numera standardbetonad uppsättning sensorer och anslutningar: dubbla mikrofoner, ljussensor, närhetssensor, gyro, accelerometer, barometer, kompass samt fingeravtrycksläsare. Vidare ser vi en USB Typ C-kontakt i telefonens fotände, samt kortplatsen för nano-SIM-kortet på den vänstra långsidan.

Pixel XL har som sitt näst intill identiska syskon Pixel stöd för de rådande standarderna för trådlös kommunikation: Wi-Fi 802.11a/b/g/n/ac (2,4 och 5 GHz), Bluetooth 4.2 A2DP LE, NFC och positionering via (A)GPS samt GLONASS. XL har fullt stöd för rådande 2G- och 3G-standarder, och den internationella versionen av Pixel XL stöd för nedan listade LTE-band och hastigheter upp till LTE Cat12 (600/75 Mbps).

1 (2100 MHz), 2 (1900 MHz), 3 (1800 MHz), 4 (1700/2100 MHz), 5 (850 MHz), 7 (2600 MHz), 8 (900 MHz), 12 (700 MHz), 13 (700 MHz), 17 (700 MHz), 18 (800 MHz), 19 (800 MHz), 20 (800 MHz), 21 (1500 MHz), 26 (850 MHz), 28 (700 MHz), 32 (1500 MHz), 38 (2600 MHz), 39 (1900 MHz), 40 (2300 MHz) samt 41 (2500 MHz).

Pixel XL mäter 154,7 x 75,7 millimeter på höjd och bredd och varierar från 7,3 till 8,5 millimeter på djupet. Vikten uppges vara 168 gram men vår våg säger 164 gram.

XL har fått ett visst skydd mot vatten och damm, enligt IP53-klassificering: Pixel XL tål vattenstänk, som att utsättas för lättare regn, men är inte gjord för att överleva att exempelvis sänkas/tappas ned i vatten eller spolas under en vattenkran.

Batteriet i XL har en kapacitet på 3 450 mAh, exakt samma storlek som fjolårets Nexus 6P. Vi vet från vårt test av Pixel att Google tycks ha lyckats väl med att optimera batteritiden, och vi hoppas att det även gäller Pixel XL och dess i jämförelse med Pixel betydligt större batteri.

Till vår sorg saknas stöd för trådlös laddning, något som vi anser borde vara standard numera. Som ett minimalt plåster på såren finner vi en snabbladdare på 18 W som uppges ge XL upp till 7 timmar extra aktiv användningstid av blott 15 minuters laddning.

Både Pixel och Pixel XL säljs oavsett operatör och region i färgerna Svart (”Quite Black”) och Silver (”Very Silver”). Det finns även en blå version (”Really Blue”) som enligt uppgift är en färg endast avsedd för mobiloperatören Verizon i USA.

I kartongen

google-pixel-xl-box-00


Pixel XL levereras i en kartong som är helt och hållet identisk med lillebror Pixel. Samma utseende och samma innehåll, telefonen undantaget förstås. Kartongen är mestadels vit och har fått ett yttre skal med ett tryck på fronten som föreställer en Pixel XL, samt texten ”Pixel – Phone by Google”.

Då vi skjuter av skalet möts vi av en vit inre kartong med ett lock som kan öppnas åt vänster, som pärmen på en inbunden bok. Då pärmen fälls upp möts vi av telefonen i sig i ett fack till vänster och ytterligare ett lock på den inre kartongens högra halva.

Under telefonen finner vi en mindre vit pappkartong innehållande snabbstartguide, garantiinformation och ett metallstift för SIM-kortsläden. Under dokumentationen återfinner vi en vit USB-kabel med USB Typ C i ena änden och USB Typ A i andra, samt en liten adapter för USB Typ A till Typ C. Under det mindre locket till höger finner vi en vit laddadapter (18W) samt ytterligare en vit meterlång USB-kabel med USB Typ C i båda ändarna.

Kartongens innehåll:

  • Google Pixel XL (Svart, ”Quite Black”, 32 GB)
  • Laddadapter (Vit, 5V och 5A + 9V och 2A, USB-PD)
  • USB-kabel (Vit, cirka 1 meter, USB Typ C i i båda ändarna)
  • USB-kabel (Vit, cirka 80 centimeter, USB Typ A till USB Typ C)
  • Metallstift för SIM-släden
  • USB-adapter för dataöverföring (USB Typ A till USB Typ C)
  • Diverse dokumentation (Snabbstartguide och garantiinformation)

Vi kan i vanlig ordning inte garantera att just era exemplar innehåller exakt samma saker som vår kartong, som är ett amerikanskt butiksexemplar. Då det handlar om en Google-telefon så förväntar vi oss dock att innehållet, förutom telefonen själv som har varierande stöd för mobila nätverksfrekvenser och LTE-band beroende på var den är inköpt, kommer vara identiskt oavsett om telefonen inköps i USA, i Sverige eller någon annanstans.

Utseende, konstruktion, kommunikation och ljud

google-pixel-xl-05


Google har till skillnad från Nexus-telefoner under föregående år själva och från grunden designat Pixel och Pixel XL. Designen i sig har liknats en hel del vid Apples Iphone 6, 6s och 7, åtminstone framifrån och i synnerhet silverversionen av Google Pixel som har en vit front.

Vi ser ovan och nedan skärmen ganska stora så kallade ”döda ytor”, ungefär som på en Iphone, något som vi vet att somliga av våra läsare finner olidligt. På Iphone kan den stora ytan nedanför skärmen dock delvis ursäktas då den har en fysisk Hem-knapp/fingeravtrycksläsare, men Google Pixel saknar helt och hållet knappar på fronten och många lär ha mindre positiva synpunkter på denna stora outnyttjade yta som inte ens bjuder på frontriktade högtalare som kompensation.

Till somligas förtret har det visat sig att Google Pixel och Pixel XL endast har fått en IP53-klassificering, vad gäller vattenresistens. Detta innebär att den är dammresistent men att den endast är avsedd att kunna utstå lättare vattenstänk, såsom att utsättas för ett lätt regn medan man talar i telefonen. Vi har sett videobevis på att Pixel och XL överlever att sänkas ned i vatten i en hel timme, men huruvida telefonen verkligen överlever i det långa loppet efter ett sådant tortyrtest är oklart.

En mindre konstruktionsmiss på vårt exemplar av Pixel XL, där glasstycket sitter några tiondelar av en millimeter för djupt försänkt i metallchassit, skapar obekväma och vassa metallkanter som sticker ut, och den grå färgen skavs bort.

En mindre konstruktionsmiss på vårt exemplar av Pixel XL, där glasstycket sitter några tiondelar av en millimeter för djupt försänkt i metallchassit, skapar obekväma och vassa metallkanter som sticker ut, och den mörkgrå färgen skavs bort.

Då vi jämför Pixel XL med det utmärkta bygget i lillebror Pixel finner vi som väntat att allt är sig likt: materialval, vridstyvhet och passform är exemplariskt… men med ett tämligen noterbart undantag som dessvärre förtar intrycket en del. Glaset på telefonens bakstycke sitter uppskattningsvis några tiondelar av en millimeter för djupt nedsänkt i metallchassit, och detta får som följd att metallchassits kanter runtom glaset upplevs som mycket vassa under fingertopparna, och vi kan redan efter någon veckas användande se att den mörkgrå färgen har börjat skavas bort, som bilden ovan illustrerar.

Detta är lite typiskt för telefoner ur det allra första tillverkningspartiet. Ofta drabbas en del tidiga exemplar av tillverkningsbrister eller defekter, varpå de rättas till inför nästa parti telefoner. Men: bara för att man vet att saker som detta ibland händer innebär det inte att det är OK. Vi vet heller inte med säkerhet om detta är något som bara drabbar vårt exemplar eller om det är utbrett, och några garantier att det är en brist som kommer åtgärdas finns ej.

Vi kommer i vilket fall som helst att reklamera och försöka byta ut vårt exemplar av Pixel XL så snart Google får in ett nytt parti telefoner framåt slutet av november. Om någon eller några av våra läsare har lyckats lägga beslag på ett exemplar av Pixel XL: har ni samma problem med glasstyckets passform mot metallchassit i era exemplar som vi har med vårt exemplar? Lämna gärna en kommentar och låt oss veta.

I övrigt håller Pixel XL precis samma höga kvalitet som lillebror Pixel. Vi kan inte framkalla något som helst knakande, knarrande eller skaller då vi vrider, bänder och skakar på telefonen.

Tack vare mjukt rundade sidor och en i princip helt slät baksida är telefonen bekväm att hålla i handen, men inte lika bekväm som den mindre syskonmodellen Pixel. Inte heller är Pixel XL riktigt lika bekväm som ZTE Axon 7 som har lika stor skärm men mindre yttermått och ett mer rundat bakstycke.

För att undvika en ful ”knöl” vid kameralinsen, som på så många andra telefoner, har Google gjort hela telefonen aningen kilformad. Fotänden (7,3 millimeter) är tunnare än huvudänden (8,5 millimeter) där kameran sitter.

Då det rör sig om en ganska liten skillnad i tjocklek, blott 1,2 millimeter, är kilens lutning ytterst diskret och knappt ens noterbar då vi håller telefonen i handen. Vi finner den här lösningen smått genial i sin enkelhet: Google kunde på så vis behålla en bra kameralins (som i regel kräver ett visst djup för att fungera bra), slippa en kameraknöl och samtidigt hålla telefonens tjocklek till ett minimum.

google-pixel-xl-07


Ovan skärmen finner vi samtalshögtalaren centrerad, den frontriktade kameralinsen till vänster och närhetssensorn samt ljussensorn centrerad rakt nedan samtalshögtalaren. Inne i telefonhögtalarens öppning finner vi en flerfärgs-LED för aviseringar om exempelvis ny epost, nya meddelanden eller missade telefonsamtal. Aviseringsdioden är dock obegripligen inaktiverad ur kartong, och måste aktiveras manuellt (Inställningar -> Aviseringar -> Kugghjulet -> ”Blinkande ljusavisering”).

På telefonens vänstra långsida finner vi den i metallramen infällda SIM-kortsläden nära huvudänden, och på den högra långsidan sitter i överkant strömknappen och strax nedan denne volymknappen. Båda dessa knappar tycks vara tillverkade av lättmetall, och YouTube-kanalen JerryRigEverything tycks bekräfta det. Kvaliteten på knapparna är hög; de bjuder på en tydlig klickkänsla samt ett rejält motstånd, och de sticker ut lite mer än knapparna på de flesta konkurrerande telefonerna vilket gör dem mycket lätta att treva sig fram till i blindo. Strömknappen har därtill fått en grov texturering som tydligt signalerar vilken knapp man har lagt fingret på.

I telefonens fotände finner vi i mitten USB Typ C-porten (USB v3.0), omgiven av två öppningar i telefonens metallram. Bakom den vänstra öppningen sitter den interna monohögtalaren, som faktiskt bjuder på både ett klart och tydligt ljud och en bra maxvolym, och bakom den högra öppningen återfinner vi den primära samtalsmikrofonen.

I huvudänden, halvvägs ut till vänstra hörnet, sitter 3,5-millimeterporten för anslutning av exempelvis hörlurar och det är också allt vi finner på huvudänden. En sekundär mikrofon återfinns på telefonens baksida, bredvid kamerans laseröga för autofokus. Det finns tydligen även en tredje mikrofon, men var den är placerad är för oss okänt.

Baksidan är kanske den del som mer än någon annan ger Pixel och Pixel XL ett lite säreget utseende. Telefonen är till stor del utformad ur en och samma del lättmetall, en så kallad unibodykonstruktion, men den övre tredjedelen bakom vilken såväl fingeravtrycksläsaren (av Google kallad ”Pixel Imprint”) och kameran och LED-blixtarna sitter består istället av ett stycke glas.

Vi gissar att glaset är tänkt att ge de interna antennerna bättre mottagningsförutsättningar jämfört med ett heltäckande bakstycke av metall. Eller så är det kort sagt bara ett i lite udda designval Google har gjort, vilket för all del inte vore fel det heller.

Mottagningen har för övrigt varit utmärkt under testfasen. Vi har inte haft några problem med vare sig datahastigheter, mottagning eller samtalskvalitet, annat än på platser med sällsynt svag mottagning där även andra telefoner har problem.

Vid telefonsamtal uppger motparten att ljudet i deras ände är klart och tydligt, och likaså är det utmärkt i vår ände. Pixel XL är dessutom ovanligt bra på att filtrera bort bakgrundsbrus, exempelvis om man är utomhus i kraftig vind, vilket är ett litet plus i kanten.

Det tål att upprepas att vi testar ett amerikanskt exemplar (ej Verizon-exemplaret), och frekvensbanden i USA är aningen annorlunda än i Europa (och därmed även Sverige, om/när telefonen nu kommer hit). Vi är tämligen trygga i att den internationella versionen har samma goda mottagning och antenner som det amerikanska exemplaret vi testar, då de tu utöver frekvensbanden är exakt samma telefon.

Vi mäter via LTE (4G) upp strax över 100 Mbit/s vid nedladdning och strax under 20 Mbit/s uppladdning. Detta är i runda slängar vårt mobilnäts maxhastighet där vi befinner oss, och då Pixel XL har stöd för LTE ända upp till Cat12 (600/75 Mbit/s) så finns det mycket mer att ta av om mobiloperatören i framtiden bygger ut och ökar kapaciteten i mobilnätet.

google-pixel-xl-hogtalare
Ljudkvalitén via den i fotänden lite olyckligt placerade monohögtalaren är tämligen god. Ljudet är mer balanserat och har lite mer djup än majoriteten av telefoner med en liknande högtalarlösning (monohögtalare i fotänden), och maxvolymen är därtill tämligen hög.

TelefondB 50cm från frontdB 50cm från högtalare
Google Pixel8186
Google Pixel XL8288
ZTE Axon 78181
Sony Xperia X8080
OnePlus 38185
Elephone P80007578
Huawei Nexus 6P8787
LG Nexus 5X8080
Xiaomi RedMi Note 27782
Ulefone BeTouch 27680
Motorola Moto X Style8888
OnePlus 28083
Samsung Galaxy S67781
Motorola Nexus 68787
LG Nexus 57578
Samsung Galaxy S57380
Samsung Galaxy S4 GPE6366
HTC One M88585
Nexus 7 (2103)7376

Maxvolymen med en sådan här lösning är dock väldigt beroende av vilket håll högtalaren, det vill säga telefonens fotände, riktas. Vi mäter 50 centimeter från högtalaröppningen, i högtalarens riktning, upp imponerande 88 decibel. Pixel XL är alltså med det inte mycket men noterbart ljudstarkare än lillebror: kanske gynnas högtalaren av att ha lite mer utrymme, en större kammare, för högtalaren i det större av de tu syskonen.

Femtio centimeter från telefonens front sjunker ljudstyrkan i XL till 82 decibel, en decibel högre än syskonet Pixel. Fortfarande ett mycket respektabelt resultat, och ljudkvalitén är tämligen god och utan ”skorr” på maxvolym.

Ljudstyrkan och ljudkvalitén är alltså bra, men det stora problemet med en monohögtalare i fotänden är dock av en annan art: det är alldeles för lätt att av misstag täcka över högtalaröppningen då man använder telefonen, exempelvis då man håller den i handen och ser på YouTube-klipp, eller då den ligger i en ficka eller i en väska och öppningen täcks över. Med dubbla högtalare minskar risken markant att båda högtalaröppningarna täcks över helt och hållet, samtidigt.

Då högtalaröppningen täcks över helt och hållet sjunker den maximala ljudstyrkan till cirka 62 decibel vilket ungefär motsvarar en normal samtalston. Det kan alltså räcka med att man för ett normalt samtal för att det skall vara nog för att dränka ett inkommande telefonsamtal, om högtalaren är övertäckt effektivt nog. Sitter man och väntar på bussen i en innerstad vid en trafikerad väg är det i princip omöjligt att uppfatta en ringsignal som bara når 63 decibel.

Allt som allt sitter det trots allt en tämligen högkvalitativ högtalare i Google Pixel XL, men på grund av att det är en monohögtalare och på grund av dess placering blir det ett par minuspoäng och vi anser att Pixel och Xl sammantaget därmed bara har en genomsnittlig högtalare.

Bildskärm och digitizer

google-pixel-xl-06


Pixel XL har till skillnad från lillebror Pixel fått en 5,5-tumsskärm med så kallad WQHD-upplösning, det vill säga 1 440 x 2 560 pixlar. Skärmen är precis som i Pixel av AMOLED-typ och nyttjar en så kallad Pentile-matris, istället för den för LCD-skärmar mer traditionella RGB-matrisen.

Pentile är en pixelteknik som är avsedd att kompensera för AMOLED:s svårighet att producera starka och livskraftiga blå- och rödnyanser genom att göra subpixlarna för just blått och rött dubbelt så stora som för grönt, något som får som konsekvens att den ”äkta” upplösningen är lägre än vad som anges, vilket i vissa fall kan få en noterbart negativ effekt på skärmens skärpa.

I princip alla högupplösta AMOLED-skärmar för telefoner använder alltså den här tekniken i dagsläget, men då upplösningen är så pass hög som den är i Pixel XL kan vi inte säga att det spelar någon roll för oss och våra ögon – skärpan är fantastisk, även på riktigt små avstånd. Vi tvivlar dock inte på att vissa människor med ytterst skarp syn kan uppfatta en lätt pixlighet på avstånd kortare än 15 centimeter, men detta gäller absolut inte oss på redaktionen.

Färgåtergivningen är utmärkt, och detsamma gäller svärta och betraktningsvinklar. Till skillnad från den lite småtrista AMOLED-skärmen i Nexus 6P har Pixel XL definitivt fått en betydligt modernare och mer kompetent skärm.

Då vi jämfört ljusstyrka, färgåtergivning och betraktningsvinklar med den utmärkta ZTE Axon 7 – som också har en AMOLED-skärm på 5,5 tum och därtill har samma upplösning, så är likheterna de tu emellan slående. Endast vid en mycket nära granskning kan vi se några minimala skillnader: vitnyansen i Pixel XL går lite mer åt det gulvarma hållet, medan Axon 7 med skärminställningarna i grundläget har en aning kallare, lätt blåaktig, vitnyans.

Man kan dock i Axon 7 själv ställa in önskad färgtemperatur i tre olika lägen samt färgmättnad i tre olika lägen, något som Pixel och Pixel XL saknar, men vi har under utvecklarinställningarna åtminstone möjligheten att ställa skärmen i sRGB-läge vilket är avsett att ge skärmen en mer naturtrogen färgåtergivning.

Den maximala ljusstyrkan är näst intill identisk Pixel XL och Axon 7 emellan, men vi tilldelar en hårfin seger till Pixel XL. Dessvärre lyckades vi i våra bilder ovan inte fånga skillnaden i ljusstyrka då den sannolikt är för liten för att kameran helt enkelt skall kunna uppfatta den. Ljusstyrkan i Pixel XL är alltså bra, men inte lika bra som de allra bästa. Oneplus 3 och Samsung Galaxy S7 Edge är båda noterbart (men inte jättemycket) ljusstarkare.

Pekskärmen är mycket rapp och responsiv, och Google hävdar att de har optimerat pekskärmen i Pixel samt XL så att de, då de betraktas bild för bild under en höghastighetskamera, är lika snabb som en Iphone. Vi kan inte säga att vi upplevde lillebror Pixel riktigt så responsiv då vi testkörde den förra veckan, och som väntat upplevs pekskärmen i Pixel XL vara i princip identisk med lillebror: det vill säga mycket rapp men inte riktigt Iphone-klass.

Mjukvaran

android-7-1-nougat-logo-pixel

I dagsläget är en av mycket få skillnader på ”vanliga” Android 7.1 och Android 7.1 med Pixel UI att launchern, hemskärmsappen, har fått en lite annorlunda utformning och funktionalitet, samt att Pixel-telefonerna har fått Googles nya och smarta röststyrda assistent ”Google Assistant”.

Utöver nedan listade nyheter och en del smärre putsningar i Androidinställningarna i ”Pixel UI” är det mesta sig likt Android som vi har vant oss vid och som vi sedan tidigare har gått igenom i detalj för både version 7.0 och version 7.1.

Pixel Launcher
google-pixel-launcher-hemskarm-00


Pixel Launcher är vid sidan om Google Assistant det mest omskrivna tillskottet till Android 7.1 i grundutförande, och den är därtill rent grafiskt den mest iögonfallande förändringen. Borta är de rektangulära ikonerna, ersatta av lite mindre, runda, ikoner. Borta är därtill knappen med sex små punkter för att öppna applikationslistan samt det traditionella Google-sökfältet längst upp på hemskärmarna.

Då en knapp för att öppna applistan nu saknas når man istället sina installerade appar genom att antingen svepa uppåt från den fästa appdockan på hemskärmens nederdel (som har en semitransparent vit bakgrund – vi är inte helt säkra på att vi tycker detta ser speciellt bra ut, åtminstone inte mot vissa bakgrundsbilder) eller genom att trycka på den lilla pilen i appdockans överkant.

Animationen, den grafiska övergången, när applistan glider in i vy är fantastiskt mjuk och upplevs till skillnad från ”standard-Android” inte som lite ryckig och hackig. Vi vet att många är trötta på Iphone-jämförelser, men det kan ibland inte hjälpas: de grafiska animationerna och övergångarna i Pixel är kort sagt Iphone-mjuka.

Ikonerna är som vi nämner i Pixel UI runda, vilket även gäller mappar, men detta gäller samtidigt bara Googles egna standardappar. Alla tredjepartsappar som installeras får de ikoner som apputvecklaren har valt. Google har alltså i Pixel UI inte, till skillnad från många andra tillverkargränssnitt, valt att modifiera tredjepartsikoner.

Vi är lite kluvna vad gäller detta: vi uppskattar att Pixel UI inkräktar minimalt på användarupplevelsen, men samtidigt ger det ett rörigt intryck när ingen tredjepartsikon är ens i grunden lik den andre. Runda, rektangulära, lekfulla och verklighetstrogna ”3D”-ikoner blandas i en salig röra. Men, stör man sig på sådant kan man som alltid i Android installera en hemskärmsersättare i vilken man kan installera valfritt ikonpaket och ikonbehandlare, så vi skall inte klaga för mycket.

Det i standard-Android traditionella sökfältet upptill på hemskärmarna är i Pixel UI för all del fortfarande kvar, men har designats om rejält. Numera är sökfältet infällt till vänster i bild, där vi ser G-loggan mot en vit bakgrund. Till höger finner vi kort väderinformation; en liten väderikon och aktuell temperatur, samt dagens datum. När vi trycker på G-loggan fälls sökfältet ut och ser ut ungefär som vi är vana vid i Android. Trycker vi på väder-delen öppnas Googles egna väderapp.

Fler mindre grafiska ändringar som i dagsläget är Pixel UI-specifika ser vi även prov även de tre navigeringsknapparna Tillbaka, Hem och Översikt i skärmens nederkant, som har gått från att vara en ihålig kontur på enheter med standard-Android till att vara lite mindre, och ifyllda, i Pixel UI.

Hemknappen har i och med Google Assistant fått en ny funktion vid långtryck. Detta öppnar i vanliga Android funktionen Google Now, men i Pixel UI öppnar detta istället röstassistenten. När man trycker på Hemknappen i Pixel UI får man därtill till skillnad från i vanliga Android lite mer grafisk återkoppling i form av fyra små punkter i röd, grön, blå och gul färg glider fram och omger Hemknappen. En petitess kan tyckas, men den grafiska återkopplingen kan bidra till att en användare som inte är bekant med Android inser att Hemknappen har en annan funktion än de andra tu knapparna.

Precis som Android 7.1 i grundutförande kan vi i Pixel UI köra appar i så kallad ”delad skärm” genom att långtrycka på översiktsknappen, men för att aktivera funktionen måste vi in i den dolda systemmenyn ”Inställningar för systemgränssnitt”.

För att synliggöra den här menyn måste man dra ned statusfältet upptill i Android och sedan långtrycka på ”kugghjulet”. Efter 3–4 sekunder släpper man knappen, varpå men får ett meddelande om att menyn ”Inställningar för systemgränssnitt” är aktiverad. Därpå öppnar man menyalternativet i fråga, som ligger långt ned i telefoninställningarna, väljer ”Annat” och aktiverar ”delad skärm”. Delad skärm innebär kort beskrivet att två appar kan köras samtidigt på skärmen, en upptill och en nedtill, och man kan därtill justera hur stort respektive ”fönster” skall vara.

Vidare finner vi, som en del av Android 7.1, att vi äntligen har fått ett ”Starta om”-alternativ vid långtryck på strömknappen. Google har sedan Androids barndom konsekvent vägra lägga till det här till Android, men i och med 7.1 tänkte de äntligen om i frågan.

Ett tillskott i Pixel UI som saknas i Android 7.1 i grundutförande är möjligheten att med nypgest på hemskärmen öppna hemskärmsredigeraren, som traditionellt sett i standard-Android annars bara nås via långtryck på hemskärmen (vilket även det fungerar i Pixel). Vi har genom åren ofta undrat varför Google aldrig gjorde nypgesten på hemskärmen till en standardfunktion, som i princip alla andra Androidgränssnitt på marknaden, men i Pixel UI har de alltså till slut tagit det steget.

Dubbeltryck på samma knapp, översiktsknappen, låter oss istället snabbväxla mellan de två senast använda apparna. Det senare är något vi snabbt blev väldigt förtjusta i, och beroende av. En väldigt bra funktion för aktiva användare som ofta växlar fram och tillbaka mellan två appar. Dessvärre har inte alla appar stöd för delad skärm, men det handlar i sådana fall i regel om appar som kameran som av naturliga skäl ändå inte lämpar sig för delad skärm.

Google Assistant
google-assistant
Google Assistant är Googles svar på Apples Siri, eller Amazons Alexa, och är genast och direkt ur startgroparna enligt vår uppfattning vida överlägsen konkurrenterna, inte minst vad gäller röstförståelse. Dessvärre finns funktionen i dagsläget endast tillgänglig på engelska (och tyska?) och om vi växlar systemspråk till svenska så inaktiveras assistenten och långtryck på hemknappen öppnar istället skärmsökningsfunktionen.

Skärmsökning är en slags kontextsökning, där Google försöker gissa sig till vad du kan tänkas vilja veta mer om. Har du exempelvis i ett SMS talat med en vän om elbilstillverkaren Tesla och du långtrycker på Hemknappen medan SMS-appen är öppen så presenteras du genast mer information om just Tesla, i en överskådlig popup-meny.

Men åter till ämnet: Google Assistant. Vi är hittills tämligen imponerade av hur väl assistenten fungerar, så länge vi talar engelska så klart. Talad svenska förstår den alltså inte, tyvärr. Det som imponerar mest, vid sidan om hur bra assistenten är på att förstå vad vi säger, är kanske att hon (det är en kvinnlig röst) även förstår kommandon och sökningar i flera led.

Vad vi menar med flera led är om vi exempelvis öppnar assistenten och frågar ”What’s the weather?” så ger hon oss dagens väderprognos, för platsen där vi befinner oss. Vi kan därefter ställa en följdfråga, som exempelvis ”What about tomorrow?” i vilket fall assistenten förstår att vi fortfarande är inne på samma frågeled om vädret, och ger oss morgondagens prognos.

Vi kan härifrån bygga vidare på frågeledet ytterligare genom att exempelvis fråga ”What’s that in Celsius?” om assistenten har gett oss temperaturen i Fahrenheit, eller tvärtom. Mer primitiva röstsökassistenter har stora problem med att, eller kan inte alls, söka utifrån kontext och sammanhang och att hantera relaterade och ofta komplicerade följdfrågor eller följdkommandon.

Ytterligare exempel är att vi kan fråga exempelvis ”Who’s the founder of Google?”, få svaret (Larry Page och Sergey Brin), varpå vi kan gå djupare och fråga ”How old is Larry?” och det räcker här med att bara kalla honom Larry, tack vare att assistenten förstår sammanhanget. Sedan kan vi följa upp med ytterligare frågor, som ”Where was he born?”, varpå assistenten förstår att ”he” så klart är Larry Page och således ger oss svaret vi söker.

För en människa är detta självklarheter, men datorer har ofta stora problem med dylika uppgifter och vi anser att Google har gjort ett fint jobb med att lösa problemet, även om det finns gott om utrymme för förbättringar.

På tal om utrymme för förbättringar: vi finner dessvärre också en hel del begränsningar i assistenten, brister som gör det tämligen uppenbart att även om Google Assistant är ett imponerande första steg så är det likväl bara ett första steg. Ett exempel på assistentens begränsningar är Netflix: vi kan förvisso öppna Netflix via assistenten (”Open/Start Netflix”) och vi kan därtill söka på Netflix (”Search Netflix for Top Gear”), men vi kan inte via assistenten gå direkt till och spela upp nästa avsnitt i en TV-serie som vi följer (”Play next episode of Marco Polo on Netflix”).

Netflix är dock en tredjepartsapp som Google inte har någon kontroll över såvida inte Netflix anpassar sin app för Google Assistant, så våra krav kanske inte bör vara för stora, men dessvärre ser vi samma typ av begränsningar även i Googles egna appar, som YouTube. Vi kan förvisso precis som i Netflix söka med ett röstkommando, ”Search YouTube for funny dog videos”, varpå assistenten öppnar YouTube och utför sökningen, men vi kan sedan, via assistenten, inte välja att spela upp en video ur sökresultaten.

Inte heller fungerar Cast-kommandon som ”Play [film/musik/tv-serie] on Office TV” via Google Cast (trots att vi har en Chromecast med namnet ”Office TV”). Vi förväntar oss att detta är funktionalitet som kommer, inte minst med tanke på att Google Home väntar runt hörnet, vilken bygger hela sin existens kring den här typen av röstkommandon i hemmet.

Allra mest nöje, men av tveksam nytta, har vi haft av alla inbyggda ”Easter eggs” (”påskägg”) som Google har gömt i assistenten. De har försökt göra assistenten mer mänsklig, mer personlig, genom att ge henne en slags torr AI-humor. Det är förstås bara inprogrammerad humor, inte äkta humor, men det är likväl kul att ställa olika frågor och ge henne olika kommandon bara för att se vad som händer och vilka hemligheter man kan hitta.

Kort sagt är Google Assistant i dagsläget i ett tidigt utvecklingsskede. Assistenten är väldigt lovande, för all del, och bättre än konkurrenterna, men samtidigt är funktionaliteten begränsad. Vi förväntar oss emellertid att Google kommer fortsätta utveckla assistenten och att vi löpande kommer få se nya funktioner och finesser som breddar användbarheten.

Vi har ett par gånger under testfasen råkat ut för att assistenten har slutat lyssna på ”OK Google”-kommandot som är tänkt att fungera även om telefonen skärm är avstängd. Detta skapar en viss frustration då hela poängen med röststyrning är att man skall slippa använda händerna och fingrarna. Inte minst är det frustrerande då vi kör bil och inte vill tvingas ta händerna från ratten och ögonen från vägen för att starta Google Maps navigeringsfunktion.

Pixel Imprint
google-pixel-xl-11
Pixel Imprint är Googles namn på fingeravtrycksläsaren i Pixel-telefonerna. I Nexus 5X och 6P kallas läsaren istället Nexus Imprint. Anledningen att de har döpt om funktionen är tvåfald: dels, förstås, är en Pixel-telefon inte en Nexus-telefon och det är viktigt för Google att separera de tu, och dels handlar det om den utökade funktionaliteten Google har gett Pixel Imprint jämfört med Nexus Imprint.

Låt oss dock börja med det grundläggande: fingeravtrycksläsarens placering samt hur väl den fungerar. Precis som i Nexus 5X och Nexus 6P sitter fingeravtrycksläsaren högt upp på baksidan, och precis som i fjolårets Nexus-modeller fungerar den mycket bra, såväl var gäller snabbhet som precision.

Precis som förut är läsaren vidare tämligen förlåtande när vi slarvar med hur fingret placeras på läsaren; noterbart mer förlåtande än majoriteten av de samtida konkurrenterna såsom ZTE Axon 7, Sony Xperia X och Samsung Galaxy S7.

Inprogrammeringen är som förut ett friktionsfritt moment. Vi mäter upp så få som fem inläsningar per fingeravtryck vi programmerar in även om det vanligtvis krävs sex inläsningar. Detta är bättre än i princip alla konkurrenter på Androidmarknaden, vilka i allmänhet behöver dubbelt så många, eller till och med tre gånger fler, inläsningar per fingeravtryck.

Vi nämner en bit upp i det här kapitlet att Google har döpt om fingeravtrycksläsaren till Pixel Imprint delvis för att fingeravtrycksläsaren har fått en utökad funktionalitet. Den utökade funktionaliteten (utöver det som redan finns i Android 7.1 för Nexus 6P och 5X) består i dagsläget bara av en enda funktion: ”Svep för aviseringar”, en funktion som vi omedelbart föll pladask för.

Svep för aviseringar låter oss kort sagt helt enkelt svepa ned med fingret över fingeravtrycksläsaren för att fälla ned aviseringsfältet, och svepa upp för att stänga detsamma. Detta är en väldigt simpel funktion som för oss har visat sig bli mycket välanvänd och uppskattad.

google-pixel-vs-nexus-6p-rorelser
Utöver ovanstående funktion är alltså fingeravtrycksläsaren sig lik både Nexus 5X och 6P, men vi noterar även att Google i dess ”Pixel UI” även har gett inställningsmenyn för rörelsegesterna en välkommen grafisk uppdatering. Se bilder ovan, Google Pixel till vänster och Nexus 6P till höger, båda med Android 7.1.

Inställningar
Det mesta i Google Pixel, och dess större syskon Pixel XL, är identiskt med Android 7.1 Nougat rent allmänt. Vi har genom gått igenom en rad nyheter i både 7.0 och 7.1 och den som känner sig nyfiken kan med fördel fördjupa sig i dessa. Vi kommer här istället fokusera på telefoninställningar som är unika för Pixel UI, eller som har fått ett nytt/eget utseende i Pixel UI.

Låt oss börja med grafiska olikheter mellan Pixel UI och Android 7.1 på en nexus 6P. Där Nexus 6P har lätt blågröna accentfärger har istället Pixel UI en klarblå, Google-blå, accentfärg. Den här färgen går igen i en rad olika element i telefoninställningarna, exempelvis för aviseringar (längst upp på telefoninställningarnas startsida) och för ikonerna för de olika menyalternativen. Ikonerna är i sig identiskt formgivna, men med en annan färg.

Andra grafiska skillnader i inställningarna finner vi i i undermenyn ”Rörelser” (”Moves”), där en lite tråkig listmeny med av-/på-knappar har ersatts av en grafisk meny med bilder och beskrivande text.

Det mesta är som sagt identiskt med Android 7.1 i grundutförande, även funktionsmässigt. Vi finner dock ett och annat tillskott, det mesta av bagatellartad natur, som ”Ljud vid uppstart” under ”Ljud” -> ”Andra ljud”, och en helt annan uppsättning ringsignaler och aviseringsljud än i Nexus 6P.

Under ”Skärm” finner vi ett tillskott i form av ”Nattljus”, en inställning som har kommit och gått i senare versioner av Android för Nexus 5X och 6P. Under det här menyalternativet kan vi ställa in nattljus som av eller på, men även en schemaläggningsfunktion som automatiskt växlar mellan normalt läge och nattljus. Vi ser vidare, under ”Skärm”, en smärre ändring för läget för virtuell verklighet, ändringar som dock mest är av grammatisk art.

Vi nämner lite längre upp i det här kapitlet de grafiska ändringarna under menyalternativet ”Rörelse”. Under samma meny finner vi även ett tillskott i funktionalitet, i form av en switch för att aktivera svepgest på fingeravtrycksläsaren, men vi finner även att ett alternativ har tagits bort: ”Plocka upp för att kolla mobilen”, en funktion för att snabbt visa nya aviseringar när telefonen plockas upp.

google-pixel-vs-nexus-6p-sakerhet-aterstallning
Under ”Säkerhetskopiering och återställning” finner vi slutligen några mindre skillnader, enligt bilden ovan (Google Pixel till vänster, Nexus 6P till höger).

Kameran

google-pixel-pixel-xl-34
Kameran i Google Pixel är precis som fjolårets Nexus-telefoner 6P och 5X på 12,3 megapixlar (i 4:3-format) eller 8,3 megapixlar (i 16:9-format) baserad på Sonys Exmor RS-sensor IMX378, har en sensorstorlek om 1/2,3″ och en pixelstorlek om 1,55 mikrometer. Därtill är linsens bländarvärde detsamma, f/2.0, och vi ser vidare en hel del likheter vad gäller saker som tvåtons LED-blixt och laserautofokus. I Pixel ser vi dock även fasdetekterande autofokus, något som saknades i fjolårets Nexus-telefoner.

De i sammanhanget stora sensorpixlarna, 1,55 mikrometer, ger kameran en god ljusupptagningsförmåga, som avspeglar sig i form av att kameran kan ta bättre bilder under mörka förhållanden. På pappret, åtminstone. 1,55 mikrometer innebär en cirka 70 till 100 % större yta och ljusupptagningsförmåga än mer traditionella telefonkamerasensorer med pixlar på runt 1,10 till 1,20 mikrometer.

Frontkameran är i Google Pixel precis som i Nexus 6P på 8 megapixlar, att jämföra med 5 megapixlar i Nexus 5X. Frontkameran har en lins med en bländare på f/2.4, en sensorstorlek om 1/3,2″ och pixlar på hela 1,4 mikrometer. Detta är ovanligt stora sensorpixlar för en frontriktad kamera, vilket bör hjälpa till vid exempelvis videosamtal och ”selfies” i dunkla ljusförhållanden.

Google sägs i Pixel, samt Pixel XL, vidare ha ändrat kamerans beteende på så vis att kameran genast, så snart kameramjukvaran startas, börjar ta upp till 30 bilder per sekund i maximal upplösning (det vill säga 12,3 megapixlar i 4:3-format).

Dessa bilder lagras endast i telefonens arbetsminne (RAM) och när du slutligen har funnit ditt motiv och trycker på slutarknappen är bilden du vill ta i princip redan tagen och lagrad i arbetsminnet, varför kameran genast, utan någon som helst noterbar fördröjning, är redo för nästa bild, medan bilden du just tog i bakgrunden sparas till telefonens interna lagringsminne.

Är HDR+ därtill aktiverat så använder kameramjukvaran en mängd av de i arbetsminnet lagrade bilderna, väljer ut den bästa, och analyserar de övriga bilderna i arbetsminnet för att förbättra saker som exponering och dynamik i den slutgiltiga bilden.

Vi är inte helt på det klara med om även tidigare telefoner ur Nexus-serien gjorde samma sak, men oavsett vilket så tycks det hela fungera noterbart bättre i Pixel än i exempelvis Nexus 6P.

Kameramjukvaran i Pixel och XL är oss veterligen identisk med kameramjukvaran i Android 7.1. Google har i 7.1 finputsat mjukvarans gränssnitt, gjort det lite mer lättanvänt och i våra ögon attraktivare, men även gett det några nya välkomna funktioner.

Bland de nya funktionerna finner vi möjligheten att på ett smidigt vis justera exponering, genom att först lägga fokus på valfri plats med hjälp av pekfokusfunktionen, och sedan svepa uppåt med fingret för att öka exponeringen eller nedåt för at minska den. Samma funktion som vi finner i en rad andra kameramjukvaror, således, och ett välkommet tillskott till Androids funktionsfattiga standardkameramjukvara.

Vi finner vidare genvägar för diverse inställningar, såsom att ställa in tidsinställd bild, justera HDR+-läget mellan av, på eller auto, aktivera eller inaktivera rutnät och ställa in scentyp mellan automatiskt läge, molnigt, soligt, lysrör och tungsten.

En annan ny funktion når man genom att långtrycka på skärmen på valfri fokuspunkt, vilket låser fokus där du vill ha den, så att den kameramjukvaran inte per automatik lägger en ny fokus om man av en eller annan anledning råkar flytta kameran lite grann eller om något passerar förbi i bildsökarens vy.

En egenhet som tyvärr driver oss till smått vansinne är att kameramjukvaran inte minns det senast inställda HDR+-läget, utan alltid återställs till HDR+ Auto-läget varje gång kameran stängs av och startas igen. Vi plåtar nästan uteslutande i HDR+-läget, då det läget enligt vår åsikt är det klart bästa i nästan alla scenarion vi fotograferar i, och det frustrerar oss rejält att tvingas ställa in detta manuellt varje gång vi avser ta några bilder. I Android 7.0 (och äldre versioner) höll kameramjukvaran vårt HDR+-val i minnet, och vi hoppas att Google framöver fixar detta i 7.1+ också.

I nedanstående bildexempel, som i princip är en rak kopia från vår Pixel-recension, har vi valt att jämföra Google Pixel XL med den mycket kompetenta kameran i Samsung Galaxy S7.

Båda telefonerna är inställda i kamerans grundinställning, med undantaget att vi manuellt har ställt in högsta möjliga bredbildsupplösning för respektive kamera. Vi har vidare manuellt (med pekfokus) lagt fokuspunkten på samma ställe på alla bilder av närbildstyp. I övrigt har vi låtit kameramjukvaran själv välja alla inställningar.

Exempelbilder
Google Pixel/Pixel XL vs Samsung Galaxy S7


Något som genast står klart när vi börjar analysera bilderna i galleriet ovan noggrannare, är att det här är en kamp mellan de två just nu bästa telefonkamerorna i Androidvärlden. Många telefoner bjuder numera på mycket bra kameror, men Google Pixel-lurarna och Samsung Galaxy S7 är i en klass för sig. Värt att poängtera är att vi finner exakt samma kamera i S7 Edge och i den numera nedlagda Note 7 som i Galaxy S7.

Även om båda dessa kameror är mycket bra så kan vi samtidigt snabbt se att Google och Samsung har valt att gå två skilda vägar vad gäller exponering, artificiell skärpa, och färgbalans.

Google kör precis som för fjolårets Nexus-modeller vidare med lite lägre exponering och bättre motljushantering, medan Samsung sin vana trogen istället väljer att vrida upp exponeringen ett par snäpp och leverera bilder med mer detaljrikedom i mörka partier, men leder också till mer överexponering och så kallad ”white wash”, ”vittvätt”, av ljusa bildpartier.

Då bilderna betraktas i fullstorlek ser vi att Galaxy S7 som förväntat levererar mer skärpa än Google Pixel. Detta är dock till betydande del resultatet av kameramjukvarans efterbehandling av bilder tagna med S7, och alltså inte ”äkta” skärpa. Vad man föredrar är en ren smaksak, men vårt intryck är att många tycks uppskatta den uppskruvade skärpan, även om de vet att den är artificiell och ibland gör mer skada än nytta: ”Vem bryr sig, det blir ju skarpare?” var ett ganska talade svar vi fick när vi visade människor i vår omgivning bilder tagna med respektive telefon och frågade vad de tyckte om detta.

I det första bildparet, på nyckelringen med träpärlor, lyckas båda kamerorna mycket bra, men Pixel tar hem poängen genom att lyckas bättre med att finna skärpan där vi valde att lägga den, med hjälp av pekfokus. Vi valde att manuellt lägga skärpan på den högra av de tu större bruna träpärlorna, och S7 uppvisar dessvärre en del oskärpa i fullstorlek. S7 lade istället fokus på metallringen strax bakom pärlan.

I det andra bildparet ser vi ännu en jämn kamp i en mycket svår motljusbild. Vi anser att Pixel hanterar det svåra ljuset bäst, tack vare mindre ljusspridning. Pluspoäng dock för Galaxy S7 som återigen bjuder på bättre skärpa. Vi anser detta vara ett dött lopp de tu emellan.

I det tredje bildparet ser vi en enkel seger för Pixel, då S7 kraftigt överexponerar bakgrunden och misslyckas rejält med grönnyansen som blir alldeles för ljus och lite illgrön. Pixel tar här testets kanske bästa bild vad gäller färgåtergivning, exponering och skärpa och vi har mycket lite att klaga på.

Färgåtergivningen i de tu telefonernas kameror är en kamp mellan två motpoler: Google Pixel XL levererar mörkare färger, medan S7 levererar klarare och ljusare färger. Vilken som lyckas bäst varierar från bild till bild. I det fjärde bildparet, på den gula blomman, ser vi en mycket mer realistisk gulnyans från S7, men samtidigt är bilden för ljus och vi ser en del bildinformation gå oåterkalleligen förlorad i blommans gula blad. Pixel XL levererar en lätt orangegul nyans som inte matchar verkligheten, men bjuder samtidigt på mer detaljer i blommans blad. Seger för S7.

I det femte bildparet, på de brunröda löven, gör båda kamerorna ett mycket bra jobb, på sina egna vis. Vi anser att verkligheten ligger någonstans mitt emellan, ljusare än XL-bilden men mörkare än S7-bilden, men återigen (precis som i det första bildparet på pärlorna) misslyckas S7 trots att vi använder pekfokus att lägga fokuspunkten där vi vill ha den: på lövets nedre halva. Galaxy S7 lägger fokus en bit längre bak, precis som i bilden på pärlorna, och vi börjar undra om det handlar om ett kalibreringsfel. Segern till Pixel XL.

I det sjätte bildparet, på trädet med solen strålande genom trädkronan, lyckas Pixel XL bättre med himlens blånyans, medan S7 i vanlig ordning (såvida inte fokuspunkten hamnar fel) bjuder på mer skärpa. S7 hanterar här även motljuset bättre. Seger för Galaxy S7.

I det sjunde bildparet på den klarblå himlen och en gassande sol ser vi återigen en överlägsen detalj och skärpa från Galaxy S7, men samtidigt ser vi även mer prov på linsblänk, ljusspridning och överstrålning. Därtill levererar XL en lite djupare blånyans för himlen, vilket bättre stämmer överens med vad våra egna ögon såg på plats. Seger för Pixel XL.

I det sista bildparet, på en blombukett i plast i halvrisigt ljus inomhus, ser vi ytterligare ett dött lopp de tu emellan. Galaxy S7 lyfter fram mer skärpa och mer ljus, sin vana trogen, men detta går dessvärre som så många gånger förr ut över att ljusa partier blir ”vittvättade”. Detta ser vi tydligt exempel på i den aprikosfärgade blommans blad i bildens mittpunkt, där vi manuellt lade fokus, samt på de omgivande vita blommornas blad, där en hel del bildinformation går förlorad. Pluspoäng för S7:s förmåga att lyfta fram detalj i de mörka partierna i bildens nedre del. Oavgjord rond.

Allt som allt, då vi räknar samman de åtta ronderna, finner vi att Pixel XL tar hem segern med fyra vunna ronder mot två vunna för Galaxy S7 och två oavgjorda. Det måste dock poängteras att alla bilder utom en i bildserien ovan har tagits i fullt dagsljus. Pixel XL och Pixel är alltså våra segrare i fullt dagsljus.

Mörkerbilder
I mörkerbilderna nedan har vi exakt samma inställningar som ovan, men vi hade vid fototillfället dessvärre inte möjlighet att använda en Galaxy S7 som motpol. Vi vet dock, från vår recension av Samsung Galaxy Note 7 som har exakt samma kamera som Galaxy S7, att Samsung tog hem en tämligen klar seger mot Nexus 6P vid mörkerfoto. Vi matchar här nedan därför Google Pixel XL mot just Nexus 6P, för att se hur den står sig.

Google Pixel/Pixel XL vs Huawei Nexus 6P


I det första bildparet ser vi inte ens då vi betraktar bilderna i fullstorlek någon betydande skillnad mellan de tu. Båda lyfter fram imponerande färger trots mörkret, men skärpan är tämligen bristfällig i båda, åtminstone i fullstorlek. Nexus 6P tycks ha en lite hårdare efterbehandling av bilderna, där ett visst mått artificiell skärpa läggs till, men detta gynnar inte bilden som helhet. Dött lopp mellan Pixel XL och Nexus 6P.

I det andra och sista bildparet ser vi återigen två bilder som är näst intill identiska, men inte helt. Nexus 6P visar återigen lite mer artificiell skärpa som resulterar i en besvärlig grynighet, men vi ser även att de tu skiljer sig åt vad färgåtergivningen på himlen berör, där Nexus 6P levererar en mer verklighetstrogen nyans, medan Pixel XL har en blågrön nyans. Återigen dött lopp.

Vad vi snabbt kan konstatera är att Google Pixel XL inte har en bättre mörkerkamera än Nexus 6P. Detta innebär ingalunda att det är en dålig mörkerkamera – tvärtom, Nexus 6P (och därmed även Google Pixel och Pixel XL) har fortfarande en av de bästa mörkerkamerorna på marknaden – men vi kan samtidigt konstatera att mot Galaxy S7 och S7 Edge samt mot den numera förtidspensionerade Note 7 räcker det inte till. Klar seger för Galaxy S7.

Sammanställer vi våra intryck av ovanstående bildgallerier kan vi konstatera att Pixel XL är den i dagsljus, i våra ögon, bästa kameran vi hittills har testat. Till och med Samsungs suveräna Galaxy S7 får se sig slagen. Men, så fort det blir mörkt tar Galaxy S7 och S7 Edge istället hem en lättdömd seger.

Så vilken är bäst, sammantaget? Det beror helt på hur just du använder kameran. Plåtar du främst i dagsljus eller skaplig inomhusbelysning? Då kan nog Pixel och Pixel XL vara för dig. Plåtar du däremot minst hälften av dina bilder i mörker eller i allmänt i dunkla miljöer så är sannolikt Galaxy S7 eller S7 Edge det bättre kameravalet.

Vi på Swedroid-redaktionen plåtar nästan uteslutande, till 90 procent allra minst, i dagsljus eller i andra väl upplysta miljöer och vi väljer således Pixel-duon som våra nya favoritkameror.

Videoinspelning, 4K-upplösning
I videoinspelningarna nedan har vi grundställt in båda telefonernas kameramjukvara och sedan manuellt ställt in UHD-upplösning. Inspelningen skedde i fullt dagsljus mitt i centrum i en vältrafikerad storstad, med snabba panoreringar, bilar som forsar förbi oss och svåra kontrastförhållanden mellan skuggor och mörka partier, höga och delvis mörka byggnader och en ljus himmel.

Google Pixel/Pixel XL

Huawei Nexus 6P

I vårt videoinspelningstest, där vi återigen ställer Google Pixel XL mot fjolårets Nexus-flaggskepp Nexus 6P, kan vi genast se att Pixel levererar en betydligt bättre bildstabilisering än Nexus 6P. Videon inspelad med 6P är både skakigare och bjuder på ett mindre följsamt bildflöde, exempelvis vid snabba panoreringar och när bilar snabbt far förbi kameran.

Vad gäller detaljrikedomen är det i princip ett dött lopp de tu emellan, kanske faktiskt med ett hårfint övertag för fjolårsmodellen. Vi ser vissa skillnader i hur de tu hanterar ljusexponeringen; Pixel XL levererar en ljusare bild rent allmänt, vilket lyfter fram fler och tydligare bilddetaljer i mörkare delar av videon, men som samtidigt resulterar i att vi ser aningen större tendenser till överexponering i de allra ljusaste partierna, som himlen bakom de höga byggnaderna (cirka 13 sekunder in i respektive telefons videoklipp).

Allt som allt ger vi i videotestet Google Pixel XL en lättdömd seger över Nexus 6P, men 6P gör ett bra jobb trots ett år på nacken och behöver absolut inte skämmas för sin insats.

Buggar och problem

Precis som vi har vant oss vid när det gäller Nexus-telefoner har även Google Pixel XL varit synnerligen stabil. Vi har dock noterat en bugg som under testfasen har drabbat Google Assistant som vid ett par tillfällen har slutat ”lyssna” efter röstkommandot ”OK Google” som aktiverar assistenten. En tvingad avstängning av ”Google App” löser problemet, men det är ändå enerverande med tanke på att poängen med röstsökning är att slippa använda händerna.

Ovanstående problem har förvisso bara inträffat två gånger under tio dagars tid, så vi kan inte kalla det för ett stort problem, men vi har sett andra recensenter tala om exakt samma problem med assistenten i både Pixel och Pixel XL så det är inte ett isolerat problem som endast drabbar oss.

Vi vill även passa på att nämna ett fel som döljer sig djupt nere i den dolda menyn ”Inställningar för systemgränssnitt” (”System UI Tuner”, på engelska). Under menyn ”Annat” (”Other”) finner vi en switch för att aktivera funktionen ”delad skärm”, där det står följande beskrivning:

”Aktivera en rörelse som delar skärmen när du sveper uppåt från knappen Översikt”

Funktionen som sådan fungerar utmärkt, men i Google Pixel XL, och i Android 7.1 generellt, aktiverar man delad skärm genom långtryck på knappen ”Översikt”, inte genom att svepa upp från densamma. Bagatell? Javisst, men värt att nämna.

Även om vi vanligtvis fokuserar på mjukvarufel och hårdvarufel som påverkar telefonens funktion under det här kapitlet vill vi ändå nämna den mindre konstruktionsmissen där glasstycket på telefonens baksida sitter aningen för djupt i metallchassit, vilket resulterar i för fingertopparna tämligen vassa metallkanter. Vi hoppas att detta bara är något som gäller vårt exemplar och inte stora mängder exemplar av Pixel XL (och kanske även Pixel), men oavsett vilket blir det en halv poäng i avdrag från byggkvalitetpoängen.

Batteritiden

google-pixel-xl-batteri
Vid sidan om kameran är kanske batteritiden den enskilt mest imponerande punkten i Google Pixel XL. Även den mindre Pixel presterade ytterst bra, inte minst med tanke på dess tämligen blygsamt tilltagna batteri, men XL med ett batteri på 3 450 mAh är på en helt annan nivå.

Vi har inte sällan mer än 50% batteri kvar vid dagens slut, efter en dag av medelintensivt användande, och vi har hittills aldrig, med undantag för när vi har genomför våra batteritest och alla prestandamätningar, tvingats ladda telefonen innan dagens slut.

Batteriet i XL är exakt samma storlek som i Nexus 6P, men batteritiden är mycket bättre. Detta kan förstås delvis förklaras av att 6P hade en större skärm, men bara delvis. En nyare och mer effektiv AMOLED-panel i Pixel XL, en vidareutveckling av Doze-tekniken, effektivare processorplattform (Snapdragon 821 att jämföra med 810 i Nexus 6P) samt gissningsvis en rad optimeringar i övrig hårdvara och mjukvara gör att Pixel XL vad batteritiden berör är flera nivåer bättre än redaktionens fjolårsfavorit Nexus 6P.

[bench]19battery|google pixel xl[/bench]
Futuremarks testprogram PCMark Work 2.0 battery life bekräftar våra subjektiva intryck om en ypperlig batteritid i Pixel XL. Med en tid på 8 timmar och 50 minuter (530 minuter) slår XL till med den med marginal hittills bästa mätningen i det nya batteritestet som Futuremark lanserade i början av oktober.

Pixel XL slår till med en batterimätning på hela 8 timmar och 50 minuter, i nya testet PCMark Work 2.0 Battery life - nytt rekord.

Pixel XL slår till med en batterimätning på hela 8 timmar och 50 minuter, i nya testet PCMark Work 2.0 Battery life – nytt rekord.


Att testet, PCMark Work 2.0, är så pass nytt förklarar varför många telefoner i dagsläget saknas i listan, och det är därmed svårt att säga med 100 % säkerhet att Pixel XL har en mycket bra batteritid – men allt tyder på att så är fallet.

Laddning sker via den i kartongen medföljande USB PS 2.0-laddaren på totalt 18 W. Till skillnad från lillebror Pixel som endast drar nytta av maximalt 15 W uppger Google att Pixel XL kan dra nytta av hela kapaciteten, 18 W eller 9 V och 2 A.

Anledningen till att Pixel XL till skillnad från Pixel kan nyttja hela laddarens kapacitet kan vi bara spekulera om, men gissningsvis har den större telefonen en bättre förmåga att avleda värme och Google kände sig därmed trygga i att ge XL ”full fart” utan att riskera att batteriet överhettas och skadas vid laddning.

Vi var i vårt laddtest av lillebror Pixel lite besvikna på laddtiden, som på grund av en kraftigt avstannande laddhastighet de sista 20 procentenheterna fick en tid som i relation till batteristorleken placerade Pixel långt efter de bästa konkurrenterna. Google Pixel XL är bättre, i relation till det större batteriet, men vi ser samma tendens till en kraftigt avstannande hastighet de sista 20 procentenheterna.

Det bör nämnas att alla telefoner sänker laddhastigheten markant mot slutet av laddningen, men Google tyck ha valt att ta det säkra före det osäkra – inte minst då de i och med Pixel-duon för första gången är ensamt ansvariga för telefoner som säljs via Googles butik – och har sänkt hastigheten mer än konkurrenterna.

Pixel XL laddar full på minuten på exakt samma tid som lillebror Pixel, 1 timme och 52 minuter. Med tanke på att batteriet är närmare 2 5% större och laddarens kapacitet är 20 % större så är det ett ganska väntat resultat.

Mot de snabbast laddande konkurrenterna med ungefär samma batteristorlek som Pixel XL räcker det dock inte riktigt till: Samsung Galaxy S7 Edge har ett större batteri än Pixel XL och laddar trots det full nästan 20 minuter snabbare. Ingen jätteskillnad, och vi är ändå skapligt nöjda med laddtiden för Pixel XL. Kanske inte minst då våra förväntningar efter det långsamt laddande syskonet Pixel var ganska lågt ställda.

Allt som allt ger vi Pixel XL ett mycket högt batteribetyg. Avsaknad av trådlös laddning och en lite långsammare laddning än de bästa drar ner betyget ett snäpp, men just nu är Pixel XL vår dagsaktuella favorittelefon vad batteritiden berör.

Spel, prestanda och grafer

google-pixel-xl-spel
Google har utrustat Pixel och storebror Pixel XL med Qualcomms Snapdragon 821, som är en finputsning av det populära chippet Snapdragon 820 som letade sig ut till de första telefonerna i våras. Snapdragon 820 sitter i en rad telefoner, som HTC 10, LG G5, OnePlus 3 och Sony Xperia XZ, och är en pålitlig prestandakrets.

qc_snapdragon_821_enhancements-feature

Till skillnad från 820 som har två huvudprocessorkärnor av Kryo-typ som rullar i max 2,2 GHz och två sekundära Kryo-kärnor med en maxhastighet på 1,6 GHz så har toppversionen av 821 piskats upp till max 2,4 GHz för de tu primära Kryo-kärnorna respektive 2 GHz för de sekundära Kryo-kärnorna. Vidare är grafikkretsen, Adrenos 530 i både 821 och 820, lite högre klockad i 821 (650 MHz) än i 820 (624 MHz).

Detta låter som en trevlig prestandaknuff i rätt riktning för Pixel och Pixel XL, men vid en närmare titt visar det sig att Google har valt en version av 821 kallad MSM8996 Pro-AB, som till skillnad från toppversionen MSM8996 Pro-AA ”bara” rullar i 2 x 2,15 GHz och 2 x 1,59 GHz, samt en klockfrekvens på 624 MHz för grafikkretsen Adreno 530: det vill säga exakt samma frekvenser som i det äldre Snapdragon 820-chippet. Detta avspeglar sig i många delmoment i prestandaresultaten här nedan, där Google Pixel och Pixel XL allt som oftast presterar i paritet med 820-utrustade telefoner – vare sig bättre eller sämre.

Låt oss ta en närmare titt.

[bench]19system|google pixel xl[/bench]
Den tillgängliga RAM-mängden motsvarar mycket väl vad vi förväntar oss av en telefon med 4 GB RAM, men lagringsminnet har fått sig en liten knuff nedåt, till cirka 24 GB, på grund av att Pixel-telefonerna har en extra systempartition på cirka 1,5 GB som tillåter att Android-uppdateringar installeras i bakgrunden och inte kräver omstart av operativsystemet.

I Antutus mätning av arbetsminnesprestandan såg vi ett tämligen svagt resultat i lillebror Pixel. Vi förväntade oss därför samma låga prestanda i Pixel XL som har i princip identisk hårdvara som Pixel, men till vår förvåning slår Pixel XL till med ett resultat som matchar konkurrerande telefoner bättre. Varför det skiljer så här mycket två i princip identiska telefoner med identisk mjukvara kan vi inte svara på. Vi körde därför Antutu ytterligare en gång på lillebror Pixel, med samma dåliga resultat som innan. Vi vet inte riktigt vad detta beror på, men Pixel upplevs ingalunda som långsammare då telefonen används.

Nand-prestandan, det vill säga läs- och skrivprestandan på det interna lagringsminnet är i Google Pixel XL relativt hög, men utan att sticka ut och imponera. Med en läshastighet om 73 MB/s och en skrivhastighet om 17 MB/s placerar sig Pixel XL en god bit upp på listan, men långt efter de allra bästa. Det skall dock noteras att File-Based Encryption är aktiverat i Pixel-telefonerna och detta skapar en del overhead vid läsning, vilket innebär att det faktiska resultatet är lite högre än de 72 MB/s som Androbench mäter upp. Hur mycket? Vi vet inte, men vi tvivlar på att det handlar om någon större inverkan på slutresultatet.

[bench]19cpu|google pixel xl[/bench]
I Geekbench 4 mäter vi upp ett hyggligt bra resultat som står sig mycket väl mot andra Snapdragon-utrustade telefoner, men som inte kan mäta sig med de allra snabbaste kretsarna från Apple, Samsung och Huawei. I Antutu ser vi för Pixel-duon en totalpoäng som är i det absoluta toppskiktet, slagen med blott några få procentenheter av OnePlus 3 och ZTE Axon 7.

I 3DMark slog Pixel till med ett nytt rekord här på Swedroid, och Pixel XL visar sig gå i mål strax därefter, slagen med ytterst liten marginal och tätt bakom ZTE Axon 7 på andraplatsen. I Vellamo Metal möts vi av ett ytterst medelmåttigt resultat för båda Pixel-enheterna som är långt efter de bästa telefonerna med Qualcomms Snapdragon-kretsar, men i Vellamo HTML kompenserar de tu för misslyckandet i föregående delmoment och slår till med de högsta resultaten hittills från Qualcomm-utrustade telefoner.

[bench]19gpu|google pixel xl[/bench]
I 3DMark test 1 och 2, som mäter upp den genomsnittliga bildfrekvensen i två tuffa 3D-test, ser vi två mycket imponerande resultat av Pixel och Pixel XL. I test 1 hamnar duon på andra respektive tredje plats, endast slagen av ZTE Axon 7, och den här topptrion telefoner lämnar konkurrenterna långt bakom sig. I test 2 ser vi mer av samma sak, men här lyckas Pixel-duon ta sig upp på delad förstaplats med Axon 7.

I Antutus 3D-test mäter vi upp ytterligare ett imponerande resultat som återigen placerar Pixel-telefonerna nära toppen, den här gången endast slagen med hårfin marginal av OnePlus 3. I Gfxbench 1 och 2, som precis som 3DMark mäter upp bildfrekvensen i två tuffa 3D-test, slår Pixel till med två nya rekord, medan den mer högupplösta XL som väntat halkar efter. I Gfxbench gynnas telefoner med en lägre skärmupplösning, varför telefoner med WQHD-skärmar hamnar långt efter.

Allt som allt kan vi konstatera att Pixel XL presterar precis som förväntat, i paritet med syskonet Pixel, men med ett litet antal undantag. Pixel XL levererar en klart bättre poäng i Antutus RAM-mätning, men faller även efter i Gfxbench där skärmens högre upplösning som väntat drar ner den maximala bildfrekvensen.

Pixel XL är precis som lillebror Pixel mycket rapp och responsiv vid normalt och verkligt användande, det som mer än något annat spelar någon praktisk roll. Ingen annan Androidtelefon är i vår erfarenhet lika följsam, mjuk och responsiv i gränssnittet som Pixel och Pixel XL, vilket av naturliga skäl antyder att optimering och välskriven mjukvara är av ytterst stor vikt. Inget mobilchipp på marknaden kan med hjälp av ren råstyrka kompensera för dåligt optimerad mjukvara, men väloptimerad mjukvara kan flyta förnämligt även på en telefon med ett lite klenare chipp.

Med ovanstående sagt kan vi ibland i vissa avancerade 3D-spel se att den högre skärmupplösningen gör det tuffare för grafikkretsen Adreno 530 att skyffla runt alla pixlar i samma höga tempo som det mindre syskonet och dess lägre upplösta FullHD-skärm. Problemet uppstår endast i sällsynta fall i tunga spel och med många objekt på skärmen (exempelvis i racingspel med många ”motståndare” i bild samtidigt), men att ett och annat kortvarigt bildfrekvensfall till under 30 FPS sker kan inte förnekas.

Värmeutveckling
google-pixel-xl-vs-oneplus-3-varmeutveckling
Precis som lillebror Pixel är Pixel XL en tämligen sval telefon, även när den pressas. Faktum är att XL upplevs som ännu lite svalare än Pixel, kanske för att den större telefonen har bättre förutsättningar att avleda värmen.

I bilden ovan har vi jämfört värmeutvecklingen i Pixel XL (till vänster) med Oneplus 3 (till höger). Vi har vid fototillfället kört appen Stress Test som belastar både CPU:n och GPU:n maximalt i 30 minuter, och sedan medan Stress Test fortfarande körs tagit en mätning på den varmaste punkten på respektive telefon.

Båda telefonerna blir allra varmast på framsidans övre del, kring eller strax nedan telefonhögtalaröppningen. Pixel XL når en maximal temperatur på strax över 37 grader och Oneplus 3 når en maxtemperatur på strax över 40 grader. Båda telefonerna klarar således vårt tortyrtest tämligen väl, med en liten fördel för Pixel XL.

Vi har inte sett några tendenser till att den maximala värmen vi kan framkalla genom att pressa telefonen till det yttersta skulle kunna framkalla buggar eller stabilitetsproblem. Pixel XL förblir relativt sval och stabil oavsett hur hårt vi än pressar den, även då den laddas samtidigt som tortyrtestet pågår.

Slutsats

Det är för oss tydligt att Google med Pixel-serien avsåg att lansera en duo telefoner som till skillnad från Nexus-familjen är mer riktad till vanliga konsumenter än till utvecklare och hardcorebeundrare av Android. Designen är mer mainstream, kanske lite mer utslätad, jämfört med många telefoner ur Nexus-serien som ofta kunde upplevas som lite industriella, lite opolerade.

Det kan diskuteras huruvida var och en av oss anser att detta är rätt väg att gå. Många anser att en del av glädjen i att äga en Nexus-telefon var att man stod ut lite från mängden, att man inte gick samma väg som de flesta andra konsumenterna, men andra anser att Nexus-telefonerna helt enkelt inte var tillräckligt inbjudande, utan nästan lite skrämmande.

Även om Android i grundutförande de senaste åren har varit tämligen användarvänligt så har många ändå inte känt sig helt bekväma i att ta steget från de välinredda och funktionsrika telefonerna från tillverkare som Samsung och LG till den kalare och mer spartanska upplevelsen i en Nexus-telefon.

Det är mest av allt en mental tröskel och Google behövde med Pixel-duon överkomma den. Vi anser att de har lyckats.

Hårdvarumässigt har de valt en välbekant design som sedd framifrån är mycket lik en Iphone av nyare snitt, inte minst silverversionen som har en vit front. På baksidan har Google däremot gått sin egen väg och oavsett om man tycker om baksidans design eller inte så är vi mycket glada att de har gett Pixel XL en unik identitet. Byggkvaliteten är hög, med ett unibodychassi av lättmetall och ett utmed kanterna mjukt rundat glasstycke på baksidan.

Dessvärre har vårt testexemplar av Pixel XL en smärre fabrikationsbrist där det bakre glasstycket sitter lite för djupt nedsänkt i metallchassit, vilket leder till att vassa metallkanter sticker ut och kort sagt ibland gör telefonen lite lätt obekväm att hålla i handen, beroende på var eller hur man placerar sina fingrar. En halv poäng i avdrag för detta.

Mjukvaran är liksom hårdvaran en mer polerad och inbjudande upplevelse än vad vi är vana vid från Nexus-telefoner som ofta har en närmast industriell design (med vissa undantag, såsom LG:s Nexus 4), även om Pixel UI i jämförelse med de flesta tillverkargränssnitten är mycket sparsamt utrustad med funktioner, finesser och förinstallerade appar. Detta bör glädja Nexus-älskare som absolut inte vill ha en massa strunt förinstallerat i sina telefoner – de vill själv välja vilken app de vill använda för respektive ändamål, och vi anser inte att Google i Pixel och Pixel XL har frångått den ideologin speciellt mycket.

Google har dock i och med Pixel UI – vilket åter bör påpekas inte är ett officiellt namn på gränssnittet, vi har bara valt att kalla det så för enkelhets skull – gjort Pixel-telefonerna till en mer polerad, en snyggare och en mer följsam upplevelse än Android i rent grundutförande, utan att gå för långt ifrån den rena upplevelsen som Nexus-telefoner bjuder/bjöd på.

Detta, det mer polerade gränssnittet, torde tilltala den bredare massan mer, men det tilltalar om sanningen skall fram även oss på redaktionen mer. Vi anser att det är på tiden att en Android-telefon från Google blev lite mer polerad, utan att samtidigt bli mer nedtyngd av onödigt lull-lull.

Prestandan, vid faktiskt användande av telefonen, är mycket bra. Ingen tidigare Androidtelefon har av oss upplevts som lika rapp, responsiv och följsam som Pixel och Pixel XL. Vid syntetiska prestandamätningar via så kallade benchmarks imponerar de inte alltid lika mycket, även om den fortfarande slår till med ett och annat rekord i våra mätningar. Vi har dock sett vissa tendenser till att XL, med en mer högupplöst skärm än Pixel, i vissa spel i sällsynta sammanhang och under korta stunder har svårare att bibehålla ett perfekt flyt.

Kameran är ett av Pixels absoluta trumfkort och vi anser att det är den i dagsljus och halvskapligt ljus är bästa telefonkameran i Androidvärlden just nu. För nattfoto, där Pixel för all del är mycket bra också, är dock Samsungs S7 och S7 Edge fortfarande ett utan tvekan vassare alternativ.

Skärmen, av AMOLED-typ, 5,5 tum stor och med en upplösning om 1 440 x 2 560 pixlar, är av ytterst hög klass. Färger, svärta och betraktningsvinklar är alla mycket bra, men vi hade önskat en lite högre maximal ljusstyrka för ännu bättre läsbarhet i fullt dagsljus. Pekskärmen kan vara den mest responsiva på någon Android-telefon hittills, men det är svårt att med bestämdhet uppskatta sådant utan ordentlig mätutrustning, vilket vi saknar. Oavsett vilket är pekskärmen och gränssnittets respons på våra pekkommandon imponerande snabbt.

Olyckligtvis har prislappen i och med Pixel-duon skjutit upp rejält jämfört med föregående års Nexus-telefoner, och prislappen är numera i paritet med de andra tillverkarnas egna premiummodeller. Ytterst prisvärda ”Googletelefoner” tycks vara ett avslutat kapitel och kanske var det naivt att tro att det skulle fortsätta i all oändlighet. Prisvärda telefoner står dock fortfarande att finna, men då innebär det att man ofta tvingas till privatimport och att man får acceptera äldre Androidversioner och, i många fall, helt uteblivna uppdateringar när telefonen har något år på nacken.

SWEDROID-REKOMMENDERAR-BAST-I-TESTPrislappen till trots är Pixel och Pixel XL de enligt vår åsikt bästa Androidtelefonerna på marknaden, just nu.

Pixel XL får tack vare en bättre skärm och bättre batteritid en snäppet högre totalpoäng än Pixel, men vi ser också poängavdrag på grund av en aningen lägre prestanda (på grund av den mer högupplösta skärmen) samt en mindre brist i byggkvaliteten vad gäller baksidans glasstycke, som på Pixel XL till skillnad från Pixel inte har en perfekt passform.

Vi rekommenderar Google Pixel XL utan förbehållningar och vi anser vidare att Pixel XL är den bästa Androidtelefonen på marknaden just nu. Prislappen och osäkerheten kring en svensk butikslansering till trots.

[P_REVIEW post_id=144253 visual=’full’]